det är allvar nu

Det har gått att strunta i det här en längre tid. Vi har kunnat vara nöjda med en timmas nedsläckt earthhour varje år och kanske lite källsortering. Alla har ryst över en vag "växthuseffekt", men det är så lätt att hålla ifrån sig då det är så långt bort och så luddigt. Det gäller inte oss.

Nu gör det det. Det gäller oss, våra barn och vår framtid.

Snälla ta er tid och läs detta. Jag ska försöka göra det så enkelt och kort jag kan. Ge er några raka tips som är lätta att genomföra.

GIFT

Våra grödor besprutas idag med massor av genmodifierande ämnen. Samt insektsdödande ämnen. Vindruvor innehåller till 98% rena gifter. Det hjälper inte att skölja dem. De som arbetar med dessa typer av besprutningar måste ha skyddsdräkter och gasmask på sig. Och detta ÄTER vi sedan. Har man inte råd att köpa allt på sin lista ekologiskt så rekommenderar jag att man prioriterar att köpa PAPRIKA, ALL SORTS CITRUS OCH VINDRUVOR ekologiskt. De är de mest besprutade sakerna i vårt hem idag.

Majs ligger högt på den listan också. Vilket leder till att popcornen vi har till fredagsmys här hemma visar sig vara en mysig cocktail av gifter som ändrar strukturen i min sons fortplantningsorgan. Dessutom om man poppar micropopcorn får man med sig massa kemikalier från den behandlade papperspåsen. Så ekologiska popcorn i rostfri kastrull är det som gäller nu mera.

Bananer har uppmärksammats och nu har flera stora matbutiker börjar ta bort besprutade bananer helt. Vi kan komma dit tillsammans med annan mat med. Efterfrågan och tillgång ni vet.

KONSERVERINGAR

Hudvårdsprodukter innehåller Parabener. Ett konserveringsmedel som är genmanipulerande och cancerframkallande och kan leda till sterilitet. Smörj in med naturliga ekologiska oljor istället. Kokosolja/smör är oslagbart. Billigt och bra.

Till er kvinnor: Er kropp lagrar all den här skiten och överför den till era barn. Även om det är tio år senare. De i sin tur lagar detta och för vidare det till sina barn.  Inte undra på att allergier, diagnoser på adhd och svårt att få barn ökar. Eller att alla får cancer till höger och vänster. När vi äter p-pillar kissar vi ut östrogen som reningsverken inte kan ta bort i sin process. Detta leder till att dricksvattnet är fullt av östrogen. För höga halter av östrogen leder till cancer och störningar i fortplantningsorgan hos våra pojkfoster.

PLAST

Plast är skit. Inget med plast är bra. Små microfiber ger sig ut på äventyr i våra hav när vi tvättar den (plasttryck på tröjor osv), när vi värmer mat eller dryck i plast eller dricker från tex nappflaskor i plast så frigörs hundratals inte så skitroliga ämnen som vi stoppar i våra barns kroppar. Nappar, drickmuggar, tallrikar osv. Det finns alternativ. Glasflaskor, rågummi, inga plasttryck, leksaker i ekoträ, tallrikar och muggar i rostfritt stål eller emalj. Gå med i gruppen Plastbanta på facebook och få massor med idéer och uppslag och fråga vad du vill. Alltid finns något svar.

PALMOLJA.

Det skövlas stora delar regnskog och planteras istället snabbväxande palmer som man sedan har till palmolja. Detta innebär att vi förstör, skövlar ned, jordens lungor. Vi dödar arter av djur som har sitt hem där. De kommer att utrotas om vi inte sätter stopp för detta. Palmoljan i sig är inget vidare nyttig för kroppen heller.

Palmolja finns i massa olika produkter. Bla GODIS (kexchoklad, polly, Marabou med många fler), LJUS (köp alltid hundra procent stearin), SNABBNUDLAR, schampon och annan hår och hudvård. Det döljer sig ofta bakom innehållsnamnet "Vegetabilisk olja". Sen kan det heta en mängd andra olika saker på innehållsförteckningen.

Andra namn för palmolja

• Cetyl Palmitate and Octyl Palmitate
• Elaeis Guineensis (Taxonomic name for palm oil)
• Hexadecylic or Palmitic Acid
• Hydrated Palm Glycerides
• Palm Oil Kernel
• Palmate
• Palmitate
• Anything with Palmitate at the end

Är troligen palmolja

• Cetearyl Alcohol
• Emulsifier 422, 430-36, 470-8, 481-483, 493-5
• Glyceryl Stearate
• Sodium Dodecyl Sulphate (SDS or NaDS)
• Sodium Isostearoyl Lactylaye
• Sodium Laureth Sulphate
• Sodium Lauryl Sulphates
• Steareth – 2 & Steareth – 20
• Stearic Acid Vegetable Oil

 

Kommentera

Fota av denna lista och ha den med då ni läser på innehållsförteckningen. Tycker ni det är lite jobbigt? Tänk då att ni kanske inte kommer ha barnbarn på grund av detta. Det är allas vårt ansvar och vi KAN inte vara lata när det gäller våra barn, vår natur och våra djur. Det är din plikt att utbilda dig i dessa frågor. Jag svarar gärna på alla frågor ni har.

Det går inte att göra saker ogjort. Det vi har gjort är som det är. Men vi kan ändra våra framtida val. Tänk så enkelt som möjligt. Ta tre-fem minuter varje kväll och läs på. Googla på GMO, ftaler, pfoa, BPA, miljögifterplaster, gröna listan vs röda listan och palmolja.

Se filmen UNDERKASTELSEN och googla efter ett TED talk som heter "Toxic baby". Se "Den andra vågen" som sändes i SVT. De är alla klara och utan krånglig politik och de visar alla på samma saker: Vi måste göra något nu!

Ett litet steg i taget. För ingen kan göra allt på en gång. Börja med att köpa så mycket ni kan EKOLOGISKT, ta i alla fall EN eller två vegetariska kvällar i veckan till att börja med. Källsortera och gör det rätt. Annars spelar det ingen roll. Kolla innehållsförteckningar och byt ut er dyra ansiktskräm mot tex vetegroddsolja som är en mirakelolja som minskar rynkor, ärr och bristningar. Kallpressad, ekologisk sådan alltså (finns på hälsokosten).

Nu kör vi hår mot en friskare jord i framtiden.

några ord om os

Det ska, i sanningens namn, erkännas att det inte är en så stor uppoffring för mig att skippa OS. Snarare en lättnad, det där med politiken.

Det är lite det som är grejen. Ingen jag känner är homofob. Men många av er kollar på OS. Att göra en revolution, att ändra saker på ett politiskt plan kräver oftast drastiska handlingar. Att offra sin egen bekvämlighet för något större. Att skippa kött i alla fall en eller två dagar i veckan, TROTS att du ääääälskar en blodig biff. För vår jords framtid. Att älska kött är inte längre ett hållbart argument för att förstöra MIN sons framtid.

Svenska idrottskvinnor -och män borde aldrig ha åkt till Ryssland för att tävla i OS. Det är för Guds skull representanter för Sverige och svenskarna. Och i mina ögon, konstigt nog, bättre sådana än Kungahuset tom. Vi borde veta bättre.

Svenska idrottsföreningar, och klubbföreningar, redan på barnnivå behöver verkligen gaskas upp rejält när det kommer till HBTQ-frågor och deras solkiga genussyn. Små pojkar blir fortfarande uppfostrade till att kalla domare för "Kärringjävlar" och varandra för "Sittkissare". Huliganmentaliteten snarare växer inom fotbollsförbunden, istället för att minska. Och ni borde inte ha åkt till Ryssland. VI borde inte ha åkt. Men nu gjorde VI det. VI borde skämmas.

Vi, som i Vi-världen- kommer ingenstans om ingen säger jävla STOPP. Stopp för fan! Som min son säger när det är verkligen nog. "Stopp", säger han. Jag uppfostrar honom till att säga "stopp" när det känns obehagligt och dåligt. Och jag uppfostrar honom till att det borde räcka så.

Så ni. Mina vänner. Ni som älskar idrott. Ni som hela året har stöttat Pussy riot, och kämpat på massa olika sätt mot vidriga Putin. Älskar ni en match, ett lopp, en idrottskamp mer än ni älskar era medmänniskor? Gör ni verkligen det? Kampen ÄR inte på skidor mot andra länder. Kampen är att få älska fritt, folket enat mot politikertoppen. Hur kan ni sluta kämpa ni bara för att Putin tog hem OS. "Det är redan kört"? Vad är det för ett argument?

Jag säger "stopp", för det känns obehagligt och dåligt nu.
Och jag säger som Hoola Bandola Band en gång sade: Stoppa matchen!

som ett stort knytis

När jag var liten lyssnade jag ofta på Nationalteaterns underbart goa Kåldolmar och Kalsipper. Senare i livet fick jag höra att den var så himla vänster. Att ingen till höger om miljöpartiet (på sin höjd) skulle drömma om att spela den för sina barn.

När jag själv sedan, igen, började lyssna på sagan i tonåren så blev själva plotten mer tydlig. Ur en vuxens perspektiv alltså.  För er som är oinsatta handlar sagan i kort om olika förtryckta människor som gör uppror och vägrar ha det sämre för att de är tex flyktingar, kvinnor eller fattiga. Sagans elakingar är Kungarna från Västerlandet, och det är ju inte så svårt att haja den symboliken för oss vuxna.

Jag minns att jag frågade min mamma: Men hur kan detta kallas kommunistiskt? Vad står då moderaterna för? Människoförtryck? Hur kan det vara en POLITISK ställning att inte vilja att alla människor ska ha det bra? Att några ska lida för att de inte är födda i en bättre familj, eller i ett bättre land?

Jag undrar fortfarande samma sak. För röstar man blått röstar man i sanningens namn mot att någons barns ska få vård när de är dödssjuka. Mot att någon ska få hjälp med tandvård då de har så ont att de nästan svimmar. Mot att någon ska få sova i en varm och trygg säng. Hur fan får vi det då i världen? Hur?!

För mig är det så jävla obegripligt att man ska kalla mig kommunist för att jag bryr mig om min nästa. Lika obegripligt som när jag träffar folk som jag verkligen gillar som röstar blått. Hur tänker man då? Ett samhälle kan inte gynnas och utvecklas av att vissa individer har det sjukt bra medan andra bara har det sjukt. Det är enkel logik. Allt annat är direkt korkat. Vill man tävla i livet ska man väl göra det på lika villkor, för att vara sportsmannamässig? Ingen konst att skaffa sig en bra utbildning, ett jobb, en trevlig bostad och toppvård om man föds med pengar, kontakter och rätt förutsättningar. Jag-tänker-inte-betala-för-någon-annans-välfärd-människor borde ta sig en rejäl titt i samhället och fundera över orden mänsklighet, värdighet, vänskap, omsorg och kärlek. Det är främst små oskyldiga barn och gamla som drabbas av att du sätter dig själv i första rummet. Du har så mycket pengar att du kan spara dem på hög medan någon annans mamma får ligga med bajs i blöjan hela dagen. Och det handlar INTE om att ni har "jobbat hårt" och inte vi andra. Jag säger inte heller att du INTE jobbar hårt. Men vi andra sliter också röven av oss.

Min fråga är: om du är bra på att tjäna pengar så kan jag vara bra på att vårda dig när du är sjuk (helt gratis och så länge du behöver det), och så kan du betala lite mer än jag för att bådas våra barn ska få dagisplats och bra utbildning. Sen finns det en tredje person som är grym på att dansa och spela teater och kan underhålla dig när du önskar. Låter inte det rättvist? Att hjälpas åt? Alla bidrar med det man kan. Som ett stort gott knytis där alla äter gott och umgås. På lika villkor.

jag blir så jävla arg ...

Har just ett avsnitt av Fittstim- min kamp, med Belinda Olsson. Vilken jävla smörja!

Jag skäms och jag vet inte varför. Inte för att vara kvinna i alla fall, för jag vet att inte alla kvinnor är som hon. Hon, och hennes likar framstår som korkade, naiva, irrationella, galna, rebelliska, fullständigt vansinniga människor. JAG vet att alla kvinnor inte är som dem. På samma sätt som att jag vet att inte alla MÄN våldtar och slåss.

Jag har män i min närvaro som är de bästa av föräldrar, som är närvarande och pedagogiska med sina barn på ett sätt som få kvinnor är. Jag har själv, i vissa av mina förhållanden, varit den som skruvat upp hyllor, rensat avlopp och skött alla räkningar.

Att ens ta upp tiden för att för att debattera detta leder oss ingenstans längre. Vilka som lider mest i vårt samhälle, vilka som är offer, handlar inte om kön. Det finns barn utan hem, utan mat.
Det finns folk som flyr sina länder för att överleva förföljelse och krig.

Jämför lite. Vad är viktigt? Om Gud kan kallas kvinna istället för man, eller om man bör skära av små flickors- och små pojkars könsdelar eller inte? Om vi har en kvinnlig styrelseordförande i en av västvärldens största banker, eller om en pojke med ADHD inte ska få hjälp i skolan bara för att han ÄR just en pojke. Det uppnår absurda proportioner när Belinda och hennes vänner ska försöka ta över världen med, faktiskt helt jävla obetydliga och fullkomligt irrelevanta argument om saker.

Vi är väl för fan ett lag? Vi vill bevara en jord som är hel och ren till våra barn. Vi vill utplåna fattigdom och krig globalt. Vi vill att alla ska få rätt till ett värdigt liv. INGEN gillar en idiot, en dumsnut, en elak människa som drivs av hat. Vare sig den personen är en hustrumisshandlande man eller en skrikande feminist. I mina ögon är de två ganska lika. De drivs av hat mot en speciell person eller en folkgrupp. Och i grunden tror jag det handlar om något helt annat. Som skräck för att bli ensam/övergiven, fel övning i sociala sammanhang, hämnd, uppmärksamhet, makt, viljan att bli sedd, besvikelse, rädsla, grupptillhörighet och annat.

Jag vet kvinnor som blivit våldtagna av män, jag vet män som blivit misshandlade av kvinnor. Jag vet pappor som är betydligt bättre föräldrar än mammorna. Och tvärtom.

Jag har enormt svårt att säga att män är si och kvinnor är så i allmänhet. Och jag har enormt svårt att hata män bara för att de är män. Min son är man. Han har aldrig våldtagit någon. Jag ska lära honom att aldrig göra det heller. LIKVÄL som att jag ska lära honom att HAN bestämmer över SIN egen kropp och att INGEN någonsin får kränka honom eller ta i honom på ett sätt som han tycker är obehagligt. På samma sätt som jag skulle lära en dotter att uppföra sig alltså.

Generellt tror jag det finns ganska stora skillnader på hur män är eller beter sig eller tänker om man jämför med kvinnor. Sånt som föder svårigheterna i heteroförhållanden som ligger till grund för alla könsskämt man ser överallt, från båda könens håll. Sånt som gäller hur dåliga män är på att städa och att kvinnor inte gillar sport och annat absurt och ointressant. "Haha hoho, han hade färgat vittvätten rosa".

Jag tror det finns generella skillnader. Men generella skillnader är något helt annat än individuella skillnader. Och att dra alla över en kam, i NÅGOT sammanhang är bara en sorts -ism i min bok. Och det är INTE feminism. Det är inte humanism. Det är Absurdism. Och ett dåligt tidsfördriv och energislöseri.

Tänk vad bra den där energin hade behövts när det kommer till verkligt viktiga saker. Som tex då en person inte får "rätt" lön för rätt arbete, eller när en högutbildad person (som fått utbildning av ett annat land än sverige) kommer hit och ERBJUDER sin kunskap och istället får jobba som städare istället för en specialiserad läkare som vi kunde behöva. Ska man jobba tillsammans som mänsklighet finns inte plats för något könskrig.

Jag har alltid irriterat mig på att, i den klassiska kvinnokampen, har män sett kvinnan som sin fiende. Vad hjälper det då att vi gör samma sak? Har ni inte läst basala barnböcker om att samarbeta och vara "snälla kompisar". Om man bjuder till (Bamse bjuder Vargen på tårta), så kanske de som känt sig ledsna och hotade (Vargen) helt plötsligt bjuder tillbaka och de blir sams och jobbar tillsammans och bygger nya stora saker som var omöjligt att göra var för sig.

Sen finns det ju alltid idioter, som inte vill samarbeta. Så är det ju. Just nu är feministerna en stor del av dem.

Ursäkta det oerhört barnsliga uttrycket, det leder verkligen ingenstans utom möjligen ännu mer ner i sandlådan (men det var min spontana känsla när jag såg programmet): FUCK YOU Belinda Olsson. Du och såna som du förstör för alla oss som verkligen vill göra skillnad. Så FUCK YOU!

ge mig mina Docs ...

Så det är nytt år igen. Valår. Igen.

Förra valet gick ju åt helvete, som bekant. Och jag har en känsla som sitter i, och som gnager mig.
Som oroar mig på djupet. De skador som gjorts på vår välfärd de senaste åren kommer kanske inte gå att åtgärda? Vår allmännytta är utsåld. Vi är "konsumenter" till vinstdrivande företag istället för patienter, föräldrar, barn, elever och gamla. Medmänniskor. Omvårdnad. Omsorg. Alls lika värde. Var fan tog de orden vägen? Jag har inte råd att gå till tandläkaren, och ännu mindre köpa mitt eget boende. Och hyresrätterna som fanns. Som min son skulle få bo. Ja, de är sålda. Inte ens de rika blir rikare längre. För banken trycker upp pengar som inte finns på riktigt. Ingen har teckning för någonting. Så börsen rasar. Alla faller.

Parallellt med detta håller vi på att totalsabba vårt älskade jordklot. Det är snö i Egypten, men inte i Sverige i december. Det är varmare på julafton än i juni. Cyrenknoppar brister i början av januari. (Års)tiden är ur led. Det är på väg åt helvete.

Jag frågade min make här om dagen: "Tror du vi är den sista generationen på jorden som skaffar barn?".
Han gav mig ett ärligt och rakt svar som skakade mig: "Ja.".

Jag bestämde mig för att nu får det vara nog. Nu räcker det inte längre att bara källsortera och släcka lampan en hel timma varje år. Nu är det inte nog att sluta använda hudvård, och skönhetsmedel med miljö- och hälsoskadliga ämnen. Nu krävs det mer. Långt mer. Jag vill visa min son att jag inte accepterar att vi förstör hans framtid. Att jag åtminstone sa stopp. Att jag gjorde något mer. Att jag slogs för honom. På bekostnad av min egen (och förmodligen andras) bekvämlighet.

Men vad? Vad ska jag hitta på? Förra året var året då jag för första gången på minst tio år gav ett nyårslöfte. Att inte, under hela året, köpa ett enda NYTT klädesplagg åt mig själv. Second hand gick bra. Men bara när jag verkligen behövde något. Inte bara för att shoppa. Ett grönt beslut som dessutom påverkade min ekonomi positivt.

I år måste det till mer. Ganska mycket mer. Jag är redan aktiv i föräldravrålet. Men jag vill göra mer. Så nu återstår kanske bara en sak: Kanske måste jag ge mig in någon form av politik? Gud bevare oss. Gud bevare dem! De som får med mig att göra.

För det är i nöd och desperation min inre Lisbeth Salander vaknar. Fram med mina Docs! Lädret är avskavt men stålet i hättan är intakt. Jag har lite att göra. Och med de kängorna sparkas det fan åt alla håll och kanter. Och det slickas ingen- jälva- stans.

Häng med mig?

när hjärnan skriker ...

Så sitter jag här igen. Med mammahjärtat. Det där hjärtat som alltid slår lite extra. Det där som tycks rymma mer kärlek än vad som får plats i en kropp. Där som bultar oroligt varje sekund, och talar med klokhet till din mage och din hjärnan. Det där arma mammahjärtat som tar så mycket stryk, men alltid bara fortsätter orka.

Skatten har haft det tufft på dagis. Det har pågått en längre tid. Lite tuffare än bara  en vanligt dålig period. Dagispersonalen gör en stor grej av det. Jag är glad för att det uppmärksammas. Att de bryr sig. Jag har åsikter om sättet det görs på. Jag ställer mig frågande till deras metoder, och tycker då och då att de kanske överdriver. Mest kanske för att jag är hans mamma, men jag försöker verkligen hålla mig objektiv. För hans skull. För att hjälpa om han har det svårt. Och han verkar ha det lite svårt.

Igår satt jag och Skattpappan på BUPmöte för att tala om saken. När jag beskrev i målande ord, och in i minsta detalj. När jag berättade om hans uppförande och beteende i olika situation fladdrade en svindlande tanke förbi.

Han är lik sin pappa. Nästan allt som syns har han efter pappan. Men det som inte syns, DET har han mycket efter mig. Han (vi- hans fyra föräldrar)  får mycket ofta beröm för hans sociala förmåga, för hans omtänksamhet, för hans närhet och värme. Han har lätt att ty sig till folk, han kan gosa och mysa, han är oftast glad och positiv, han verkar på många sätt trygg i grunden. Han är klok och verbal och han har en detaljrik, färgstark fantasi. Mysigt att höra att han påminner om mig, mysigt att jag påverkat och gjort gott.

Men så kommer stunderna. Stunderna då han tar en annan väg än vad som tänkt. Den lite snårigare vägen. Då hans oro är på tok för stor för en fyraåring, då hans hjärna nästan ryker av alla finurliga tankar, då han biter sig i själv i svansen. Stunderna då hans lilla kropp inte kan vara still för allt han vill göra på en och samma gång. Stunderna då han blir så hemskt besviken och arg att hans sorg är bottenlös. Då jag inte kan nå honom, hur verbal han än är. Då han är så mjuk och så känslig så att hans själ verkar darra som ett asplöv. Då ett "nej" hade kunnat vara vilket ord som helst.

Så skriks det, och gråts. Slag och sparkar och släng i dörren. Hot om att rymma hemifrån, eller flytta hem till pappa. RESTEN AV LIVET. Tårar sprutar, orden tar slut och jag viiiiiiiiiiill inte!!!! Ingen av oss. Vi VILL inte! Mammas tålamod dör långsamt ut och mammahjärtat, det värker och bultar ikapp med hans frustration över att inte kunna hantera det han känner. Precis som innan orden, och gången och motoriken. Då när han var nio månader och dunkade huvudet i golvet så jag trodde att det där hjärtat skulle gå i tusen miljarders små, små microbitar.

Sen blir vi sams. Kommer till ro. Pratar ut. Han gosar och är klok. Har djupa insikter och en enorm empati. Han ska ta hand om mamma. Han är generös och duktig, snäll, hjälpsam och humoristisk. Och busig! Så härligt busig och full i skratt. Över nakna rumpor och konstiga ord. Nyfiken är han, vetgirig och skickar iväg så våldsamma skottsalvor av "Varför?" och "Hur?" och "Vad?" att jag ibland inte orkar höra en endaste liten fråga till. Fast jag vet att det är så han lär sig. Jag vet.

Drömmarna. Han säger "Mamma jag vill inte somna för då drömmer jag bara!". Inte ens är drömmarna dumma drömmar. Inte alltid bara mardrömmar. Men så väldigt många, så väldigt snabba, så väldigt målande och detaljrika. Så väldigt, väldigt konstiga. Han vaknar och han beskriver med så många ord allt han har drömt. De sitter kvar hos honom så länge, känslan och tankarna kring drömmarnas snedvridna värld. Följer honom genom dagen, kanske hela veckan. Färgar och sätter spår på djupet.

Mamman faller.
Mamman vet. Mamman har en hjärna som skriker hon med. Som gapar och ber om uppmärksamhet. Som går på och fortsätter jämt, jämt. Utan bensin. Dygnet runt. I sommarvärme, i vinterkyla. I lugn och i kaos. Alltid nya idéer och uppslag. Alltid, alltid bilder och associationer. Innan jag har hunnit uttala tanken jag just tänkte är jag fem steg förbi och redan någon annanstans. Jag får aldrig vara ifred för mina tankar. Jag kan inte sitta och göra ingenting. Maken är bra på det. Vi åker till landet och han säger: "Nu så ska vi tända en brasa och göra inget mer". Då går jag ut och krattar tomten. En film kan jag inte se utan att göra något annat under tiden.

Jag ÖNSKAR så mycket att Skatten inte ska ha ärvt allt det där socialt. Att han inte ska ha lärt sig mitt beteende. Hellre då, att han är född med det. Så jag inte kan lastas för den där svårigheten han har på dagis. Att det inte ska vara MITT fel att han har lite ont, att han drömmer och vaknar utmattad, att han inte får rätsida på alla de där känslorna som går upp och ner i de högsta toppar och de djupaste dalar.

Mina tankar är av god karaktär också. Jag är kreativ. Skapande, levande, fantasifull, snabbtänkt och ser saker i färger och bilder. Jag KÄNNER i färg och doft. Jag älskar som en vulkan. Jag är en drama queen. Jag är det. Men på gott också, inte bara på ont.

Jag och Skatten har alltid kunnat kommunicera så bra. Kanske kan alla föräldrar och barn det? Kanske alla biologiska mammor och barn, som ju ändå suttit fast i varandra i nio månaders tid? Jag vet inte. Men vi har alltid haft nära på en sorts telepati. Vi behöver inte prata (även om det görs i överflöd här hemma), för jag VET. Jag vet. Och han vet. Han vet så väl. Han gör verkligen det. Allt som pågår i mig verkar han känna av och förstå. Det är som att den där navelsträngen aldrig riktigt gick av. När vågor av signalsubstanser rusar genom min kropp, pulserar de genom hans lilla och han vet. Vet hur det känns i mig. Och så tvärtom. Även om jag gör mitt allt för att inte tala om det, för att inte projicera och få honom att tänka på detta, då jag tänker att det kan vara en självuppfyllande profetia som är lite tung att bära. Det att vi talar med varandra i tystnad. Kanske är det också bara min upplevelse av det hela, för att jag älskar ungen så. Men just därför är jag också  tvungen att ta reda på något.

Så ikväll. Ikväll var jag hos mig psykiater på uppföljning (jag har ätit SSRI en tid, och skulle utvärdera). Då tog vi upp det. Gemensamt. Jag för Skattens skull. För att jag vill veta vem jag är. För att jag behöver hjälpa mig själv innan jag kan hjälpa honom. För att jag behöver besegra mina drakar och demoner innan jag rår på hans. För att jag vill vara hans förebild och visa vägen. Även om det är den där snåriga vägen vi väljer ibland. Min psykiater för att han tyckte sig se något. Så vi pratade om det. Kanske skulle det kunna vara så? Kanske borde jag utreda? Kanske, kanske att alla tankar som skriker så högt har ett namn. Kanske är det namnet: ADD?

nämen vad nu mamma mu?

När jag klistrade igen kuvertet och skulle sätta på ett frimärke blev jag plötsligt djupt osäker. Något känns fel där nere i maggropen. Lite i hjärtat kanske också. Något säger mig att detta kanske inte är rätt beslut.

Ååååååh! Vad jävla jobbigt!

Hur kan det blir så här nu då helt plötsligt? Tror jag ändå lite i smyg? Hur kan jag inte veta det? Eller handlar det om att bryta en regel? Vad fan vad många frågor det plötsligt dök upp. Måste jag ta reda på det här nu? En gång till.

I kuvertet som fick mig att tveka inför själva frimärksslickandet och ivägskickandet låg en blankett som är till för att gå ur Svenska kyrkan. Ett val som jag trodde skulle vara lätt för mig. Jag är döpt i kyrkan, mot pappas vilja. Ingen av mina föräldrar är det minsta religiösa. Jag konfirmerades för att jag ville studera bibeln och faktiskt ta reda på vad jag tror på. Eller inte tror på. Det var vad jag kom fram till då, för massa år sen. Att jag inte tror. Detta beslut baserades dock mer på att dricka sprit i smyg och hångla med min konfaledare på lägret, än att studera bibeln som jag hade tänkt. Så kanske var det därför beslutet nu plötsligt kändes lite ... osäkert?

Jag hade inga som helst problem att välja bort kyrkligt dop av min Skatt. Jag tvekade inte en enda sekund på att gifta mig borgeligt. Så om jag nu inte får ha min begravning i kyrkan, so what?

Men ändå ...

Det är det där med att få en välsignelse eller något tror jag. Kommer någon att lacka på mig nu? Kommer jag hamna i helvetet (vilket jag iofs alltid har föredragit framför himlen med tanke på klientelet på respektive ställen), eller i någon sorts limbo? En ofrälst själ på resa genom rymden i all evinnerlighet. Huva!

Jag har alltid tänkt att jag har en enda religion om någon. Det är astrologi. Tron på givna förutsättningar vid vissa tidpunkter. Inte så att det styr mitt liv, men jag tror på det. Jag kan be, men då kallar jag det mer samtal med mina änglar/guider, eller för affirmation. En rikting jag vill ta och som jag pratar med universum om.  Jag tror på det goda i människan och jag tror på universum och moder jord. Sånt trams. Men det har ju inte det minsta med Gud att göra. Är det så att det är just osäkerheten inför den sista vilan som skrämmer? Kan man gå med i kyrkan igen på äldre dar? Är det fusk?

Jag tänkte liksom att dels så är det taskigt mot alla som ÄR kristna att låtsas vara med i deras lek. Dels behåller jag gärna kyrkoskatten själv. Men så  var de noga med att skriva på hemsidan, Svenska kyrkan, att när man går ur kyrkan så förvinner pengar för dem som de kan göra gott med. SÅ jävla typiskt dem att skrämma en till underkastelse. Precis som i alla tider.

Fast de har ju en poäng. Det har de ju. Kyrkan gör mycket gott. De har stora projekt för just sådant jag brinner för. Hemlöshet, medmänsklighet, terapi, prostitution och utanförskap. Dessutom anordnar de bra barn-och ungdomsverksamhet som resten av samhället ofta misslyckas med.

Jag själv var med i(missions) kyrkans ungdomsaktiviteter (fråga mig inte varför), och jag vet flera av mina vänner därifrån som skulle ha halkat rejält snett om inte våra vansinnigt kompetenta ledare hade fångat upp dem. Och vi hade ju så kul!

Men så, å andra sidan, tänker jag  att jag kan väl ta de där pengarna och själv stoppa dem där jag vill ha dem? Ge till organistationer där jag tror de gör nytta? Man måste väl inte blanda in Gud för det? Eller?

När min pappa gick ur svenska kyrkan regnade det på hans semester typ fem år i rad. Jag måste erkänna det är lite skrämmande det med. Men mest. Det är något annat ...

Vi lever i ett högst sekulariserat samhälle. Min familj är inte religiösa. Min man är det inte. HUR i helvete kan jag då känna mig lite skrämd och bekymrad inför detta beslut? Jag TROR ju för GUDS skull inte på honom, eller något som har med det där att göra. Jag skulle vilja kalla mig andlig om någon frågade. Kanske är det det då? Den där andligheten som hänger över mig och säger att det är bra att ha kvar en plats i Guds hem om jag känner för det? Eller är det kyrkans urgamla just skuld och eviga synda mig hit och synda mig dit som påverkar mig? Är jag så lättpåverkad?

Jag känner både präster och pastorer som är bland de klokaste jag vet. Jag skulle gärna plugga själv till det bara för det är så spännande. Jag älskar ju att plugga teologi, psykologi, filosofi. Jag älskar att få hjälpa männsikor. Jag har alltid fascinerats av bibliska historier. De är makalösa sagor i mina ögon. Men jag tror ju inte på det! Inte på det, och inte på det tunga svarta. Skuld, skam, tvång, måsten, regler, piskrapp och underkastelse. Inte i den formen. Jag tycker de tio budorden är självklara och jag kallar dem empati. Allt som vill sägas i skriftreligioner är tolkningsbart och jag kan nog tolka det på ett sätt som passar mig. Men om det är förpackat på det viset och med en diktator som ska vara allsmäktig hela världen så: Nej tack!

Min favoritpastor jämförde en gång Gud med Mamma mu och hennes filosofi om att allt är möjligt. Det har jag aldrig glömt och jag älskade det. Men jag vill tillskriva människan själv den styrkan och det ljuset. Och när vi människor tenderar att bli mer av Kråkan och neggar loss, så upplever jag att det människorna runt om oss som blir vår Mamma mu och viskar i våra öron: Du kan! Du kan! Det går!

Kuvertet ligger i min handväska. Utan frimärke. Jag får nog fundera lite på det här.

Vad säger ni?

en förälders tankar om uppfostran

DU.

Ska bara vara kärlek.

Det var vad jag sa till min son när han föddes.

Efter det har jag sagt det till honom varje kväll. Du ska bara vara kärlek.
Jag bestämde mig tidigt för att proppa honom full med kärlek. Det är det viktigaste, om ni skulle fråga mig, med föräldraskap. Marinera ditt barn i kärlek, stolthet, beröm, närhet. Då blir det trygga ungar med stark självkänsla som kan göra vettiga beslut utifrån den resten av livet. Jag säger att jag älskar honom, berättar hur bra han är och hur stolt jag är över honom flera gånger varje dag. Jag tänker att han säger nog till när han tröttnar. Då kommer jag ändå fortsätta tjata om det. Lite som Astrid sa: "Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek så kommer folkvettet av sig själv.

Igår hade jag en stor föräldrakväll med stora föräldratankar.

Först såg jag BULLY på svt. En dokumentär som väcker många känslor och tankar om barn och vuxna. Skräck, sorg, tårar, oro, ilska och så mycket kärlek.

Sen gick jag på föreläsning och frågestund med barnpsykologerna Louise Hallin och Malin Alvén. Där pratades det mycket om grundförhållanden och anknytning. Jag satt där och insåg till fullo något som jag redan anade. Min unge är trygg. Han trygg och harmonisk, han är känslosam och känslig på gott och ont. Jag tänker att det är just för att han är marinerad i kärlek. Av mig och hans pappa och våra respektive. Av våra föräldrar och syskon.

För mig kommer det naturligt. Att vara generös med kärlek. Det gör det för att mina föräldrar har dränkt mig i kärlek. Det är det de har gjort bäst. Jag tror det det är lätt som tryggt barn att själv skapa trygga barn. Det är därför att jag tror det, som jag är extra imponerad av mina föräldrar. För mig är det ingen konst. Men mina föräldrar. De har inte fått sån kärlek som jag har fått. Visst har de varit älskade. Torra, varma, trygga och mätta. De har haft föräldrar som har stöttat och hjälpt så gott de har kunnat. Men mina far- och morföräldrar tillhörde inte generationen som var så där öppna med kärlek och ömhet. Särskilt min mamma upplever jag som inte väldigt uppskattad på det viset. Även om min mormor var fantastisk på många sätt, var uppskattning, komplimanger och kärlek inte hennes starka sida. Särskilt inte mot oss flickor i efterföljande led. Vi skulle ju klara oss själva. Pojkar klemades bort och vi skulle klara oss. Hon hade säkert sina skäl till det, och jag kan ana bitar av dem. Trots detta har min mamma alltid varit den kärleksfullaste, vänaste, mest pedagogiska mamman man kan ha. Mot oss barn, och mot hennes barnbarn. I alla lägen har hon serverat kärlek, närhet och trygghet högt och lågt. Kärlek , klokhet, omvårdnad och vansinnigt god mat är min mammas framgångsrika recept på trygga barn. Så jag valde att ärva det receptet. Fast med kanske inte lika god mat då.

Visst kan mitt barn trotsa, skrika och vara helt hemsk. Men däremellan är han underbar! Klok, ödmjuk, känslosam och empatiskt och helt galet social och diplomatisk. Vi pratar om allt och jag har alltid tänkt att det är viktigt att han får se alla känslor som finns i människans spektra. Han får se sin mamma som människa. Jag gråter, jag är arg, jag skrattar, jag är rädd och jag visar mod. Han, som alla barn, härmar och räds inte för att visa några känslor.

Nu låter det här som en väldig massa skryt. Det är det också. Det, och lite av ett ”Jag visste det!”. För när jag satt där i går i Nacka kyrka och lyssnade på Louise och Malin så bekräftade de mig. De lovprisade den typen av uppfostran jag tillämpar och jag kände för en gångs skull hur det dåliga föräldrasamvetet höll sig på behörigt avstånd och kunde ge mig själv en klapp på axeln.

Den ännu större axelklappen vill jag alltså ge mina föräldrar. Som gjorde mig på ett sånt sätt att jag med lätthet kunde göra mitt eget barn så att han blev så bra. Nu har han ju en pappa också, och han ska ju självklart ha cred också. Men i den här bloggen talar jag om mig och mina känslor.

Så tack mamma och pappa för att ni har hjälpt mig att göra min Skatt så perfekt och fin som han är!

Och till er andra: Älska! Älska så mycket ni bara kan och visa det.

Det här är min föräldrabibel, mycket bra råd!!!

Ett barn som kritiseras - lär sig att fördöma
Ett barn som får stryk - lär sig att slåss
Ett barn som hånas - lär sig blyghet
Ett barn som utsätts för ironi - får dåligt samvete

Men...

Ett barn som får uppmuntran - lär sig förtroende
Ett barn som möts med tolerans - lär sig tålamod
Ett barn som får beröm - lär sig att uppskatta
Ett barn som får uppleva rent spel - lär sig rättvisa
Ett barn som känner vänskap - lär sig vänlighet
Ett barn som får uppleva trygghet - lär sig tilltro
Ett barn som blir omtyckt och kramat - lär sig känna kärlek i världen

 

längtan

Längtan efter en hand som smekte mig senast i tidig morgontimma.
Efter ett skratt som känns som en dröm i en evighets dimma sedan.
En saknad som handikappar mig, då du inte är vid min sida.
Lyckan över att vara välsignad med längtan.
Efter dig.

Ett varmt och mjukt tomrum som inte skadar,
för jag vet att snart är du hos mig igen.
Full av intryck och mättnad,
av vila och lugn.
Klokare än förut,
och närmare till allt.

Vilken gåva att få sakna så,
att få älska så.
Att vara förvissad om att du saknar med.
Vilken dröm när alla frågor tystnad och
allt som du ser är svar.

Gör vilka vandringar du vill.
I fjärran länder, i nya världar,
nära mig och långt ifrån.
Studera livet från alla perspektiv du kan.
Möt mig sen, och känn ditt hem.

Vilken underbart plågsam smärta,
att vara begåvad med.
Vilken renaste ljuva känsla
att se dig åter igen.
Med din älskade hand,
och din älskade kropp
nära mig
utan att gå
i tidig morgontimma.

om att laga det som går sönder

Ja. Jag såg bilden på en väns facebook wall.

Detta är någonting jag tänker på en hel del. Jag har gjort det några år. Jag tror man kan säga att jag har blivit vuxen i kärlek. När jag var yngre var jag i kärleken, liksom i det mesta i mitt liv, rastlös. Orolig. Otålig och nyckfull. När förälskelsen avtog (och det gör den ju bara efter drygt ett år), då blev jag uttråkad. Jag kunde inte se kvalitet. Jag ville ha någonting annat. Någonting MER. Så jag packade min väska och drog. Jag måste även erkänna att jag inte kunde se mig själv bli gammal med någon av min pojkvänner. Kanske hängde detta ihop med att jag var så pass ung, att jag inte kunde se mig själv åldras överhuvudtaget.

Kanske var det dumt, och omoget. Men jag tror nog att det var klokt ändå. Jag samlade erfarenhet nog att känna igen kvalitet när jag har den i min hand. Jag blev äldre, lugnare, visare, tryggare. Vid 30 års ålder visste jag precis vad jag sökte i kärlek. Så när jag stötte på min man, då visste jag att kärleken kommit hem. Mitt hjärta undslapp sig en lättnadens suck och ett "Äntligen!"

Fram tills dess hade den stora utmaningen bestått i att träffa på allt det där som skulle passa just mig, specifika egenskaper personifierade. Där slutade liksom mina planer, min vision, mina tankar. Så när jag nu äntligen träffat honom då blev den stora utmaningen att försöka fundera ut: Hur ska vi lyckas hålla ihop? Även när de rosa molnen färgas vardagligt gråa.

Jag tror stenhårt på kommunikation. Det gör min man med. Så det är vi bra på. Men vi är fortfarande man och kvinna. Vi är fortfarande två olika individer, med två helt olika bakrunder, erfarenhet, känslor och tankar. Så jag tror också stenhårt på terapi. Det gör min älskade med. Tack och lov. Terapi gör sig nog allra bäst innan klockan plötsligt är tio över tolv, och alla sandkorn i maskineriet har blivit till stenbumlingar och helt har förstört motorn. Jag tror på att prata med "tolk" någon gång då och då även då kärleken spirar. Men det är bara vad jag tror. Inget facit för alla er där ute.

Jag har några vänner i min närhet vars förhållanden har vippat på ruinens brant, och några som till och med har vippat över kanten. De har på ett mirakulöst vis hittat tillbaka till varandra igen. Några av dem genom hårt arbete, några av dem genom att faktiskt vara separerade för att tag för att sedan på nytt upptäcka kärleken i varandra igen. Hur det än har gått till har jag tyckt att det helt enkelt har varit ett mirakel. Ett vardagligt mirakel måhända, utan änglar som stiger ned från skyn och trumpeter som ljuder vackert medan solnedgången dundrar med hela färgskalan på himlavalvet. Jag tycker alltid att kärleken är ett mirkakel. Ett mirakel som bör tas omhand, vårdas och skänka tacksamhet. Hur och när den än kommer till oss.

Sex är bara sex. Hur bra det än är. Hur spännande, hur kittlande, hur nytt och hur hett det än är så är det bara sex. Jag vet nu, tack vare min erfarenhet att så ligger det till. Så visst, jag kan träffa någon i framtiden som retar min fantasi lite. Det kan min man också. Allra troligast kommer vi båda att göra det, inte bara en utan massor med gånger. Men det vore bara sex. Jag vill inte byta ALLT det vi har tillsammans mot sex. Inte ens om det är världsomvälvande sex. Vi har så mycket mer än det. Och det är det vi ska bygga på, och landa mjukt i när den där kanten på ruinen visar sig i vårt liv. Även om sex, det är är kitt i förhållanden och ack så viktigt.

Jag tror inte på att hålla ihop till vanvett. Ingen mår bra av ett förhållande där sprickor blir till skärvor. Där man blir självuppoffrande och blek. Där bråk avlöser bråk och man blir bitter då man helt glömt bort allt vackert i varandra.

Däremot tror jag, precis som bilden säger, att vi är lite bortskämda nu för tiden. I vårt samhälle ska man ha supersex, solbränna och platt mage. Även efter ett par barn. Man ska ha karriär, tid för träning, vänner och familj och ändå ska man orka och vilja smyga på sig lite sexiga underkläder när ungarna somnat och ha spontansex i legobitarna på vardagsrumsgolvet. Man ska åka på romantska getaways och bla bla bla.

Vår partner ska fylla ALLA våra behov. Det är ju en bisarr tanke, om man tänker samma tanke med vem som helst utom just vår partner. Vilken av dina vänner, barn, kollegor, familjemedlemmar fyller precis alla dina behov? Är det inte lite väl höga krav på en enda person? Vilken artist ger dig total mättnad på all musik? Och när vi inser att han eller hon vi älskat har allt UTOM humorn. Eller pengarna. Eller utbildningen. När vi börjar se uppfällda toasitsar och rester av smink överallt. Då tänker vi oss att det kanske finns någon där ute, som är precis som han. MEN som fäller ner toasitsen också. 

Jag hoppas och tror så mycket att när min man börjar visa sina toasitssidor (vilket det förövrigt är jag som slarvar med i vårt äktenskap-inte han), så kommer jag fortfarande förstå och veta att det inte finns någon som har allt som han faktiskt har. Ingen annan som jag hade svarat ja till på frågan: Vill du gifta dig med mig?

När jag träffade honom så tänkte jag faktiskt, redan då, på den dagen då jag står där och tittar ut över äktenskapskanten. Så jag sa till min Karin, att när jag är där kan du påminna mig då om att män som han inte finns i mängder. Om att INGEN är som min man. Om att innan honom så fanns faktiskt ingen jämförelse, i mitt liv. Och att även om jag hittar honom eller henne som inte har min mans toasitsbrist så har den mannen eller kvinnan säkerligen inget av det andra som han har. Alla de små egenskaperna som gör att han är den jag vill komma hem till, varje dag. Att han är den som jag faktiskt, med lätthet, kan se mig själv åldras med.

Jag tror varje par får skriva sin saga på sitt sätt. Men jag tror det är bra med en början som: "Det var en gång ...", och med ett slut som faktiskt allt som oftast INTE låter: "Och så levde de lyckliga i alla sina dagar ...", utan mer typ: "Och så arbetade de vidare genom vått och torrt, för att de en gång i begynnelsen Äntligen hade hittat varandra".

Och nu en bild på hur vår äktenskapssaga började. En vårmorgon, någonstans i världen, en underbar början på ett liv vilket som helst ...

Foto: Anders Modig, www.andersmodig.se

sommarman

Sockervaddsmoln på min sommarlovsblåa himmel.
Smultronsötma honungsmjuka..
Humlesurrande fjärlisfladdrande.
Sockerdricksbubblande svalka mot svettpärlepanna.
Grässtråkittlande duggregnspirrande.
Skrubbsårssvidande, myggbettskliande, chiliheta längtan.
Saltstänkta kyssar.
Soliögonenbländande, fräkenbrunbrända vackra!

kom igen nu sverige ... skärpning!

Ni som läser rubriken kanske tror att jag tänker blogga om idrott i dessa fotbollstider. Det hade ju varit något nytt. Men så är inte fallet. Såklart.

Jag tänker snarare skriva om nya familjebildningar kontra gamla regler.

I takt med att samhället utvecklas inser fler och fler att vi människor inte är monogama av naturen. Det växer fram olika former av förhållanden och familjebildningar som svampar ur marken. Polygama, polyamorösa, regnbågsfamiljer, kollektivliv, sambo, särbo, turbo, kombo och sist men absulut inte minst: Bonusfamiljer. Eller Stjärnfamiljer, som jag hörde, och är ett uttryck älskar.

Det är överlag mer accepterat att folk lever sitt kärleksliv som de själva vill. Vi, folket, har äntligen släppt lite på livremmen och höjer knappt på ögonbrynet över sådana som jag själv och min make till exempel. Vi som har gift oss men inte bor ihop.

Så om vi i vårt samhälle är toleranta och överseende med hur andra lever sina liv, varför i hela fridens namn ska myndigheter och regler vara rena jävla femtiotalet?!

Ni vill veta vad jag syftar på mer exakt?

Jo, en sak som länge har stört mig är det här med faderskap. JAG som mamma till ett barn måste intyga dyrt och heligt att mannen jag väntar barn med verkligen är pappa. Nog så kan jag tycka. Jag menar om den frågan blir relevant av ett eller annat skäl, eller om det råder någon tvekan, så finns faderskapstest. Men det räcker inte så. Utan (sätt dig ner nu du som inte vet om detta än) detta gäller bara om du och och din partner inte är gifta. Jodå, för så är det ju- det vet ju alla- att ligga med andra kan man ju bara inte om man väl har gift sig. För med den där vigselringen medföljer ett kyskhetsbälte av solidaste stål som BARA din partner har nyckeln till. Eller?!

Någonting ännu mer konstigt:

Jag fick brev av Försäkringskassan för någon vecka sen. Där stod att de har fått in uppgifter om att jag nu är gift och därmed FÖRVÄNTAS bo ihop med min make och därför inte får något bostadsbidrag längre. Jaha, det är vad de förväntar sig av oss. Jag ringde upp och sa att ja, jag har gift mig men nej, vi bor inte tillsammans. Då svarar rösten på andra sidan luren: Varför bor ni inte ihop?

Det har väl för fanken inte HON med att göra!
Gör oss en tjänst och LITA på folk. Om jag och min man flyttar ihop hade jag väl slagit en signal till dem för att upplysa dem om detta. Gift eller ogift. Sen kan man ju tycka att det är nog så magstarkt att bara anta att vi ska bo ihop bara för att vi har gift oss, dra in mitt bidrag och fråga ut mig om högst privata detaljer i mitt liv. MEN sen passade hon OCH hennes kollega (i ett andra samtal) på att fråga ytterligare om vår situation. Typ om vi tänker flytta ihop, vad vi tänker oss med vårt liv, ska vi ha barn osv.

Jag blir så jävla upprörd att jag direkt går i spinn och blir rebell. Typ tuggar högt på mitt tuggummi luren och ba: Nääää. Vi trivs rätt bra såhär. Så vi har inga planer på att bo ihop just nu. Ja, jag är på smällen i talande stund. Vi tänkte åka lite fram och tillbaka med bebben. Vi tål inte att se varandra så ofta seru. Men vi gillar tanken på varandra, så vi gifte oss bara därför. Sen har vi ju våra respektive älskare och älskarinnor att tänka på också.

Omoget av mig, jag vet. Men jag tycker det är riktigt fräckt. Och så förlegat.

De som visste om att vi skulle gifta oss innan vi gjorde det brukade fråga: Men ni bor inte ihop? Jag brukade svara skämtsamt: Man kan väl inte leva i synd heller.

Nu när vi har gift oss och inte bor ihop verkar det faktiskt som att vi lever i mer synd än någonsin. Det är till och med så otänkbart i svenska mydigheters huvuden att det inte ens existerar regler för det. Utan de måste diskutera saken med "experter" och återkomma.

Så. 


Kom igen sverige!

tre och ett halvt ...

Jag ser hur du kämpar, min älskade, med själva ditt liv.
Hur svårt det är att vara stor i ena sekunden och liten i nästa.
Jag förstår det, jag tycker också det är svårt. Fortfarande.

Din kamp blir till till min.
Det är mig du ska lämna, mig du ska  försöka föreställa dig att leva utan.
Det är jag som får ta alla "Dumma mamma!", alla skrik, alla tårar.
Det är mitt dåliga samvete som alltid står och vippar på en tunn tunn linje.

Gör jag nog för dig? Gör jag mer än nog? Kan man det?
När jag känner det som att jag misslyckas med att se det lilla barnets magi i varje trivial liten sak. När jag ser lego där du ser ett rymdskepp, sand där du ser ett stormande hav. När jag gäspar och tänker på tvätten, maten, disken mitt i ditt stora äventyr. När jag inte kan minnas hur det var. Räcker jag för dig ändå?

Jag ser hur du oroas, för att du inte kan fundera ut vilken väg vi vuxna tänker leda dig ut på.
Hur du ängslas över att allt är på väg att förändras.
Jag önskar du hade ord att sätta på allt, att du lät mig komma närmare än så.
Att jag fick blåsa och sätta plåster på även det som inte blöder.

Jag vill gå bredvid dig, jag vill hålla dig i handen.
Hitta dig själv, väx och blomma vilt. Känn efter vad magen säger, hur du vill rita din egen karta,
och jag lovar dig att hur snirklig din egen väg än må vara så går jag bredvid dig.
Din väg är min väg. Dina val är mina val.

Jag försöker påminna mig om att mitt mål är att du ska bli en stark och helt egen vuxen person som gör rätt för sig i världen. Att all snällhet i jag kan uppbåda inte kan räcka för att ta dig ända dit. Att du behöver gränser och murar av starkaste betong. Så kommer då skäll och gnat, och tjat och bråk som följs av dina tårar och mammahjärtat är på bristningsgränsen när jag förvägrar dig det du vill ha. Hur ska jag förklara att det gör dig stark, inte nu men sen?

Jag förstår att detta är något vi måste gå igenom många gånger du och jag. Att det var mig du satt fast i och navelsträng är av det segaste material man kan tänka sig. Den måste klippas om och igen då den har en förmåga att växa fast och knyta an efter varje klipp som gjorts. Sorgen varje vecka över att inte alltid ha dig här, får mina ben att skaka under mig. Varje enkild gång är saknaden lika stor och du tar med dig en bit av mig till pappa, så jag lämnas defekt och inte helt hel.

Ändå var det vi som valde åt dig, hur du ska leva ditt liv. Ett ständigt dåligt samvete över att bryta upp ditt vardagsliv var sjunde dag i alla väder. Vad ger oss rätten? Jag önskar jag hade en lösning, ett facit som visade framtidens frukt av dagens sådd redan idag.

Men älskade unge, jag kan inte mer än att se dig med alla sinnen och älska dig i alla stunder jag kan. Fast du ibland skriker att mamma är den dummaste du vet. Jag kan inte annat än att visa dig att du har världen i din hand, och utrusta dig med allt du behöver för att bemästra den på det vis du anser lämpligt själv, långsamt bit för bit. Hur stor världen än blir så går jag här bredvid dig. ÄVEN om du kan tycka att jag lämnar dig.

Herregud i himlen som jag älskar dig!

/Mamma

rätt lätt

Här ligger jag i soffan och fäller några tårar. Av glädje, av kärlek.
Jag har just sett en vacker film, om kärlek och mod.
Min älskade är inte här och jag längtar efter honom.

En vän till mig skrev en kommentar på facebook idag som gjorde mig så glad. Hon skrev att det syntes som jag äntligen har hittat hem i kärlek. Rätt.

Det är lite lustigt. Det, att när man hittar rätt så syns det. Det märks. Inte bara för en själv, utan också för alla andra. Jag och min man har varit tillsammans en relativt kort tid. Ändå har jag aldrig, i något tidigare förhållande, fått höra så många gånger av så många olika personer att vi två är så rätt för varandra. Vi får till och med höra det av främlingar på stan. En av dem bloggade jag om här.

För mig själv märks det varje dag, i lättheten i vårt gemensamma liv. Men också därför att när jag är med honom så tystnar alla mina frågor. Det finns bara svar. Så har det varit från första början. Det är lätt att börja ställa frågor när det blir tyst. Okynnesfrågor. Att börja leta saker som inte finns, saker som kan gå på tok. Jag har lärt mig att låta bli med det. För det är ganska skönt, att för en gångs skull, vila i tystnad och visshet.

"Om det är rätt så är det lätt", sa en klok kvinna till mig en gång. Då gällde det en helt annan sak. Men det är också lätt att applicera det på kärleken. Som ju, i alla fall i min värld, är det bästa man kan göra att finna rätt i.