poetissan talar ...

För att jag just nu har torka, men ändå vill skriva något (mycket), så kör jag en lyrikvecka här nu. Med gamla och nya ord. Det blir några repriser, några favoriter och några tidigare opublicerade, samt något nytt.

Ögonblicket

 

Han hade inte bett om något alls ifrån henne.

Inte ens ett ögonkast hade han tiggt om.
Ändå måste hon vid något tillfälle ha sett honom.
Rakt i ögonen.
För när han nu sluter sina ögonen snurrar hennes
iris innanför hans ögonlock.

Han kan varenda melering i hennes gråblå blick.
Vartenda stänk av grönt, varenda blixt av liv.
Han undrar när.
När var det hon såg på honom, på ett
sådant vis att hennes blick etsade sig fast
i hans oroliga själ.

Nästan som ett vapen riktat mot honom
något som borrar sig in i honom och föder
fantasifoster han aldrig trott han kunde nära.
Han hade inte bett om den blicken.
Hon hade brutit sig in i honom.
I hans medvetenhet. Och fängslat sig fast där.
Nu vill hon inte ge vika.

Det är en klok blick hon har.
En blick som ser honom,
som talar om hans innersta väsen.
Men samtidigt speglar den även hennes.
Som Odens öga i mimers brunn lämnade
hon den kvar i honom. För att ge tröst,
och sia om en omöjlig framtid.

Att genomborras av på dygnets alla timmar.
Att smekas älskligt av under nattens ensamma
tomhet. Att kittlas av i korta stunder.
Visheten, ärligheten, föraktet i hennes blick.
Och buset som glimmar bakom en kort sekunds
ögonkast.

Han vill inte ha henne där.

November 4, 2010 at 12:33am