ingenting

Självinsikten slår ner som en blixt.
Hon ser Skräcken i vitögat.
På en sekund,
från tydlig människolinje
till darrande liten hög av
ingenting.

Plötsligt ett par skarpa glas,
med blicken vänd inåt.
Hur kan det skaka så
att marken ger vika  under hennes fötter
när den har burit henne stark hela vägen hit.

Maran är svart som synden
där hon går bredvid henne på
snåriga, leriga stigar.
Hon känner sig yrmatt
tillbaka i sin mardröm igen.

Hon är inte starkare än sin svagaste länk.
Här är tydligen den.
Den svaga länken som är som gjord av
papper mitt i en kätting av starkaste stål.

Hur kan något som är så starkt
te sig så vekt.
Så klent, så otilljävlaräckligt.
Hur kan en spegelbild ändras
från vackraste av vackra
till fulaste av fula.

När Ångesten och Paniken
turas om att hålla sin händer hårt mot hennes strupe
När hjärtat galopperar om igen.
När det händer igen, igen, igen ...

Hon vet hur hon ska göra.
Hon lägger sig på rygg och blottar
strupen, spelar död.
Aldrig att hon drar sitt svärd, aldrig.
Hon är inte en som född att utgjuta blod.
Hon är en som bärs fram av kärlekens
starka vingar.

Röster som ekar tomt i hennes huvud.
"Hallå ... är du kvar?"
På väg in i dimman,
finns ingen styrkas famn
att landa mjukt i när fallet blir brutalt.