Det hann inte ens gå en sekund innan jag rättade mig och tänkte "Jo, fan. Måtte du visst bli kär. Massor med gånger. Om och om igen. Måtte du falla ordentligt och hårt. Måtte utsikten från din högsta punkt svindla så du nästan kräks. Måtte du någon gång träffa Den Rätta."
Jag skrev en gång ett bröllopstal till två älskade vänner. Om att kärlek är väl att hjälpa varandra att bli det bästa man kan bli. Att fånga varandra när man faller, att älska varandras dåliga sidor, just för att de ryms i en person man älskar.
När jag var yngre var jag en helt otroligt obotlig romantiker. Jag såg världen i rosa. Jag duckade för allt annat. Jag blev dödligt sårad när saker inte gick min väg, men jag såg alltid upp igen och siktade mot en ny stjärna. En ny potentiell "Den Rätta". Jag gav inte upp. Jag hoppade och föll om och om igen. Jag tänkte, nästan visste, att när jag blir vuxen kommer allt bli lättare.
Vad fan jag nu fått det ifrån.
För lättare blev det sannerigen inte. Svårare är vad det blev. Så in i helvetes mycket svårare. MEN ...
men i mitt fall också mindre dramatiskt. Jag har kommit till sans. Jag har hittat stadga i mig själv. Jag har rotat mig, och jag har insett att kärlek kan aldrig stå stadigt i sig själv. Bara för att det är kärlek. Man kan inte hänga upp sitt liv helt på en annan person och lägga all sin tillit till att den personen ska älska en tillbaka. Jag hoppades då, mitt i min tonårsneuros, att det inte skulle vara så. Att det skulle vara så att man träffar Den Rätta. Och så liksom bara överlever kärleken allt föralltid. För att den är sann. Och ren. Och äkta.
Nu vet jag bättre. Jag vet att kärlek är jobb. Massa hårt jobb, varje dag. Jag vet att man får mycket gratis när man träffar rätt. Men det är fortfarande jobb. I den vetskapen bor också tryggheten i att inget av det är ödesmättat. Inget är något jag inte styr över själv. Mitt liv står inte och faller i och med någon annans känslor. Jag kan falla hårt, men jag kan också styra själv och landa på fötterna. Jag kan inte lova att älska någon föralltid, men jag kan lova att försöka hålla kvar vid det som är "oss" när allt suger. Jag vet att inget gräs, någonsin, är grönare än det man vattnar och vårdar varje dag på sin egen lilla plätt.
Kärlek är spännande och svindlande, underbart, explosivt, vackert, busigt, lent och varmt. Det gör så ont när kärlek trilskas. Det var väl det jag inte önskar mitt lilla barn. Det finns väl å andra sidan inget jag önskar honom lika innerligt som kärlek när den spirar. Jag önskar honom i snanningens namn allt det där. Det bra och det dåliga. Det som får honom att växa, att bli ödmjuk, att få respekt inför sig själv och andra, att andas, att känna, att älska, att leva, att svimma, att förstå- och sympatisera, att drömma och önska och längta.
Kärleken blir inte lättare med åren. Inte i praktiken. Men i teorin om kärleken underlättar det om man har ramlat och slagit sig blodig ett par gånger. Att man vet vad man är värd, att man är översende och klok. Att man har insett sina egna fel och brister vid det tillfället man upptäcker sin parners dito. Så du är lugn och trygg, i vissheten om att även när det är en berg-och-dal-bana så är det ändå du som styr. Då kan du styra till stjärnorna om du vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar