be careful what you wish for ...

Jag tror alla som får frågan skulle svara att de vill vara lyckliga. Exakt vad lyckan innebär och hur den ska uppnås är givetvis olika från person till person. Vi drömmer om ett fantastiskt jobb, en underbar partner, ett gosigt litet barn, ett spekatkulärt hus, en hänförande resa, en trollsk skog med susande träd och sällsamt lugn.

En dag, kan hända, snubblar vi över vår lycka och får verkligen chansen att leva det liv drömt om. Frågan är nu: Tar vi den chansen?

Det är en sak att drömma om lyckan. En helt annan sak att leva den. För med lyckan kommer ansvar. Vi måste förvalta vår lycka. Lyckan är inte ett beständigt koncept, utan små delar som faller på plats till den helhet man föreställt sig. Alla dessa små delar måste ses om. Man måste prestera på drömjobbet för att klättra uppåt, eller behålla det. Man måste jobba på relationen till sin älskade för att den inte ska gå i kras. Man måste placera sina pengar väl för att de ska växa eller inte försvinna. Att vara ansvarig för att lyckan man hade försvann för att man inte kunde kunde sköta om den, kan för många te sig värre än att inte ha haft någon lycka alls.

Olycka och vardagliga småproblem behöver man inte ta ansvar för. Det är lätt att skylla det ifrån sig. "Det blev så här illa, det var otur. Jag hade inget med det att göra". Men när vi ska ta oss upp till den stjärna vi så ivrigt önskar oss till kräver det handling. Vi måste bevisa oss. Ta en chans, hoppa på ett tåg med okänd destination, riskera det trygga, det vi känner till, och våga. Våga vara lyckliga.

Kvinnor som bara träffar män som behandlar dem illa. Människor som vantrivs på sina jobb. Folk som ständligt råkar i ekonomiska oegentligheter. Alla dessa må önska sig andra liv. Nya liv. Fulla av lycka. Men det liv de lever är trygga. De kan sina liv. De vet vilka roller de ska spela, de vet hur de ska hantera det, de känner sig helt okej trots allt. För de har bara sån otur. Och så har de sina drömmar kvar. De kan alltid drömma om lyckan. Det krävs mod för att våga ge lyckan en chans. Mod som de flesta av oss inte har.

Jag undrar lite om det är ett i-landsproblem att inte våga uppnå lycka. Jag har liksom lite svårt att tro att ett gatubarn i brasilien INTE skulle ta chansen till lyckan om den knackade på ickedörren. Är vi egentligen lite gnälliga och jävligt bortskämda, som har halva lyckan men ändå är för fega för att ta steget ut och sträcka ut armen en liten liten bit till och grabba tag i lyckan som ändå finns inom räckhåll?

Vill vi verkligen vara lyckliga, eller vill vi leva bekvämt halvlyckliga/olyckliga och bara drömma om lyckan som vi tänker oss den?