Jag har just sett "En unge i minuten" på tv 4. Herrejösses! Jag bara grinar och grinar. Tänker mig tillbaka till min egen förlossning, lever mig in i deras. Och grinar lite till.
Alla har vi våra egna, helt unika, berättelser. Alla får vi olika barn. Alla har olika stor smärta, smärta som känns annorlunda, som inte går att beskriva. Alla har vi olika sätt att hantera smärtan på. Precis som vi är olika som personer, så föder vi barn på olika sätt. Men kärleken, kärleken är densamma.
Den där enormt stora, obegripliga, rakt igenom rena och kompromisslösa kärleken. Till det barn du har burit i din kropp, som du ju redan känner så väl. Till den nyfödda, kladdiga, röda, skrynkliga, skrikande lilla ungen som ligger på ditt bröst och känner in din värme. Som kravlar av egen kraft till ditt bröst, för att söka näring. Inget kan vara större än det. Någonsin.
Att se det utifrån. Att se den oförfalskade kraften och smärtan i en kvinnas ansikte. Att se det får mig att inse att vi är djur. Vi har så djupt rotad kännedom om vår egen kropp. Vi vet, våra kroppar vet, hur vi ska göra. Våra kroppar KAN föda barn. Sedan tusentals år tillbaka. Det är en urkraft som är så häpnadsväckande mirakulös att jag tappar andan.
Jag kan inte tänka mig in i mannens/partnerns roll. Det måste vara hemskt att vara så hjälplös. För det är de ju. De kan inget göra. Inget bättre, inget sämre. Vetskapen om att de finns där tryggar givetvis. Och det att kunna dela glädjen med dem när man har sin unge väl ute. Men förlossningen är kvinnans, och barnets.
Jag gråter för kärleken. Allra mest för den. Och lyckan. Men jag gråter också för rädslan, för smärtan, för hopplösheten, hjälplöshten. För hur utelämnade vi alla är. Jag gråter för styrkan, för kraften, för orken, för tron. Jag gråter för den totala paralyserande skräcken i stundens allvar. Då de säger att barnet inte mår bra. Då det måste gå fort. Då föräldrarna tappar kontrollen och inte längre får styra över situationen. Så fruktansvärt. Jag gråter över läkarnas och framförallt barnmorskornas entusiasm, hängivelse och otroligt genomproffsiga arbete. Det taggar mig till tusen att bli barnmorska nu.
När jag ser tillbaka på min egen förlossning inser jag att den var lätt. Jag har en bra kropp för att ge liv. Jag mötte bara proffsiga och snälla barnmorskor. Jag var aldrig rädd. Min största fruktan var att få göra ett akutsnitt. Men jag tror faktiskt aldrig det var något jag egentligen väntade mig. Jag kände på mig att det skulle gå bra.
Så kom han då. Helt perfekt. Inte blå, minns jag. Hälsosamt röd. Skrikande från första stund. Jag var så lättad över det. Att han skrek. Sen låg jag där med honom på bröstet, tårar i ögonen och hela kroppen full till bristningsgräns av kärlek och djupaste tacksamhet. Då kommer jag ihåg att jag kände: "Igen! jag vill göra det igen! Nu, nu ,nu. Om en vecka. Om ett år. Om tio år. Jag vill göra det igen! Och igen! Fy för i helvete vad jävla häftigt!". Helt klart hög som ett höghus på endorfiner, adrenalin och ja ... en smula lustgas.
Jag har aldrig var en kicksökande person. Varken fysiskt eller psykiskt. Jag har inte sökt kickar. Men att föda. Vilken kick! Jag har aldrig aldrig varit med om något i närheten av det. Känslan av att klara av det. Att kunna klara av den otroliga smärtan. Den som är så stor, att man tappar tid och rum. Men ändå inte kan minnas den, ens fem minuter efter. Känslan, såklart, av att ha en ny person liggandes på sitt bröst. En unge som är gjord av kärlek. Ett litet hjälplöst liv, som ligger i dina händer. En liten, liten helt ny för världen med den klokaste äldsta blicken man har sett. Det gav mig känslan att jag vill göra det igen.
Det gör också att jag, och de flesta jag vet, kan se sådana här program på tv. Se all smärta. Känna den. Se allt det jobbiga. Krysta med helt okända kvinnior, gråta med dem. Känna med dem. Och ändå. Ändå skulle vi ge minst en lem eller två för att få vara där. Vara dem. Gör det om igen. Och en gång till. Om och om och om igen. För det är ju det största, det vackraste, det starkaste någonsin.
Och resultatet. Som vilar i dina armar. I ditt hjärta. I dina tankar. Från och med då, tills dagen du dör, och förmodligen långt förbi även det. Resultatet, är kärlek i den renaste möjliga form.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar