vågar du, vill du, är det rätt?

Läste det här för ett tag sedan. Jag har tänkt mycket på ämnet. Både innan och efter att jag läste detta.

Om en annan männsika far illa, och jag kan göra något, så ser jag det som en självklarhet att jag gör det. Särskilt om det är något så enkelt som att ta en verbal fight. Jag säger enkelt, därför att för mig är det lättare än att slåss. I synnerlighet vill jag säga till om det handlar om barn. Jag tror jag har blivit bättre sedan jag blev mamma. Det blir lite som Åsa Erlandson skriver, man vill ta fram svärdet och kriga loss.

Däremot tycker jag det svåra i hela civilkurageprylen är att veta var man ska dra gränsen. Jag är övertygad om att det är många gånger man har lust att skälla ut en förälder som uppträder korkat och dumt, utan att man har hela bilden. Det kan finnas så många specialfall, så många omständigheter som lett till händelsen vi får bevittna. Jag vill gärna tro att om någon sa åt mig i en sådan situation, så skulle jag ta det som omsorg om mitt barn, om alla barn. Och se godheten i det hela. Men jag är rätt säker på att inte alla reagerar så. Då är man bara idioten som tränger sig på i en familjeangelägenhet. Men så drar man det ett varv till, och då kan man hävda att det egentligen är en familjeangelägenhet att barn lever med alkholiserade föräldrar som inte kan ta hand om dem, eller män som slår skiten ur sina kvinnor bakom stängda dörrar varje dag. Ska man inte lägga sig i då heller?

Fallet med två-åringen på trottoaren känns som ett solklart fall. En förälder som står och skriker på sin sexåring i butiken är en annan femma. En svårare femma. Det borde vara alla vuxnas ansvar att se till att alla barn i samhället får känna sig trygga. Men så ser det ju inte riktigt ut.

Så, alltså utan att komma fram till så mycket alls: Det är svårt det där med att säga till. Men jag tror att jag hellre gör det en gång för mycket än tvärtom. Jag försöker i alla fall våga det.