Det är sällan när man är mitt uppe i lyckan över något, man har tid att reflektera över det. Man tar allt för givet.
Det första vi tar för givet är livet själv. Vi tänker sällan på alternativet. Att bara leva och vara frisk varje dag känns ju som en storvinst. Sen kan vi gnälla på allt möjligt. Men vi lever ju.
Jag älskar min unge. Mest i hela världen. Jag känner mig ofta tacksam för att jag har honom. När jag gör det tror jag att jag känner mig tacksam över att jag har just honom. Jag glömmer bort att vara tacksam för att jag fick barn alls. Jag pratar om syskon till Skatten som om det vore självklart att jag ska kunna bli gravid igen. Jag tänker så sällan på att det finns dem som kämpar ett helt liv, och ändå är barnlösa i slutänden.
När man, som jag, är lycklig i en kärleksrelation så kan man älta den relationens små skavanker och skönhetsfel. Man kan blåsa upp saker till jätteproportioner. Man kan också känna sig lycklig och glad över att vara kär. Men sällan tänker vi på att det faktiskt inte är alla som får ynnesten att leva med någon de älskar, och bli älskade tillbaka. Varje dag. Folk separerar för att kärleken tar slut- från ett eller bådas håll- folk blir separerade av krig, religion, avstånd, klass. Folk som INTE älskar varandra lever ihop, av något bekvämt eller praktiskt skäl. Är det bättre än kanske, kanske få chansen till den riktiga kärleken som passerar ett par gånger i livet utanför radhustryggheten? Eller så är de mitt i en relation de inte vill vara i pga hot och våld. En relation som inte har något alls med kärlek att göra.
Det är i alla fall sällan någon säger till mig: Tänk vilken lycka att du får leva med den du älskar. Det är sällan jag säger det till mig själv. Det är också sällan någon säger: Vad bra för dig att du har ett jobb, att du får pengar varje månad. Det kan vara ett jobb jag kanske inte stortrivs med. Men det är ju långt ifrån alla i världen som får jobba. Å andra sidan finns det många delar av världen får folk jobbar dygnet runt, för inga pengar.
Det är ytterst sällan någon säger: Var glad att du har ett hem. Som är varmt. En säng att sova i. Att det är en självklarhet att få rent vatten i kranen, och ha nära till bekvämligheter. Det händer också sällan att folk stannar upp och uttrycker: Vad fint att du har din familj och dina vänner. Det är ju det mest självklara i världen.
Av alla dessa saker så är det nog bostaden jag minns att vara tacksam för oftast, konstigt nog. Men jag ser hemlösa varje dag. Varje dag tänker jag: Jag bor i ett varmt hem, med en säng. Jag får duscha när jag vill. Jag borde varje dag vara lika tacksam över allt annat i mitt liv. Inte så att livet inte kan suga. Att man inte kan ha dåliga dagar, en dålig period. Att man inte får gnälla och pipa.
Jag menar bara att i en värld där lycka skattas efter antalet ägodelar, flest vänner på facebook, coolaste jobbet, pengar eller yttre skönhet, så kan det nog vara bra att få höra det ibland. Så man blir påmind. Om att först och främst: Jag lever! Och sedan om allt vackert som fyller ens fantastiska liv varje dag. Vad det än må vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar