En känsla kryper sig på, en dröm om vuxenhet och jag känner mig där.
Vi är våra föräldrar, med sovande små. Skratt och allvar på altanen, i varma sommarvindar.
Nästa dag i gryningssol på gräsmattan, bara jag. Värmen växer sig stark och varm och himlen djupnar i sin blå.
Jag minns detaljer i varje barnasommar, varje myggbett, vare kallsup, varje glass. Så varför är det så svårt att ta in och vara här och nu. För att minnas då jag ligger skrynklig på en filt i gräset och ser upp mot nyvaken ljummen sol. Smakar barndomen så starkt som oblandad saft, eller är minnen förvrängda i efterhand, så att det ska bli lättare att känna mer, när liten blir stor, och stort blir så litet?
Kommer han minnas den här dagen, med sol och bad, sand och glass som klibbar på kroppen, så strarkt som oblandad saft? Kommer våra röster på altanen ge honom den trygghet jag minns från förr? Kommer jag ge honom gräsade, jordade ben att stå starkt och luta sig tillbaka på när han ligger på gräset en stulen stund, och hans Skatt är på äventyr på annat håll. Kommer han minnas varje smak av min sommarmat, sin älsklingglass, nybakad rabarberpaj och stoltheten i hans första simtag?
Min älskade Skatt och hans ljuvliga syssling brunbrända, varma, svettiga, knubbiga kroppar. Ögonlock som fladdar under myggbiten panna, händer som viftar efter spaden på stranden, ilskna skrik och rop efter mamma. När vi sitter och minns oss tillbaka, drömmer oss framåt, dricker klokskap ur varandras grunda vuxenhet.
I sommar, i bekymmersfria sommarnu och värmehär. Just här och på altanen med smutsiga fötter och solheta kinder. I ett paradis, så långt borta från där och ändå inte långt ifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar