Som vanligt när jag har funderat handlar det om kärlek.
Tanken väcktes lite smått, och växte sig ganska enorm. När jag har en tanke, stor eller liten, ska den behandlas, dissikeras, stötas och blötas, analyseras och attackeras från alla håll och kanter. Gärna med mina närmsta. Oftast med min Älskade. Han är klok som en bok, så det passar så himla bra tycker jag, med hans raka färdiga tankar till mina lite flummigare och mer ofärdiga.
Nu var frågan som väcktes i mitt huvud, som en väldigt nyvaken ogenomtänkt* tanke: Vad är det man blir kär i hos en person?
Jag menar såhär. En människa förändras hela tiden. Erfarenheterna, humöret för dagen, barnen, jobben, umgänget, minnena, allt vi ständigt lär oss, kärlekshistorierna, nya drömmar och mål, allt som påverkar oss förändrar oss. Ingen människa är egentligen exakt samma, ens från dag till dag. Så är det då möjligt att falla för en person och fortsätta älska personen i flera år, om den man föll för inte finns kvar efter ett år? Eller finns den/det man faller för, tvärtom, alltid där? Är det i så fall då personligheten eller något annat man faller för? Vad är det man ser hos någon på en första dejt?
Efter pratet med klokälsklingen är jag mer övertygad om att det handlar om biologi och primala känslor än något annat. Jag har förvisso tidigare tänkt tanken att det ska spela en roll, med lukter och kemi, men en liten roll. Kanske det sista steget på vägen. Ni vet, ibland, när det inte stämmer helt. När inte alla bitar inte faller plats. Man träffar en person, som är beundransvärd, sagolik, fantastisk och allt är bra på papper. Men inget händer. Det är tomt. Det klaffar inte. Då har jag tänkt att det är det där med biologin som inte stämmer fullt ut.
Nu verkar det dock, i alla fall i min lilla tankevärld, som att vår djuriska biologi verkar större än jag trott.
*Tanken var ogenomtänkt därför att jag ställde "fel" fråga till mig själv. I själva verket, kom jag fram till, undrar jag nog inte alls egentligen vad man blir kär i hos en annan person. Utan istället var min grundtanke, bakom allt det där grumlet: Vad gör en personlighet? Vad är konstant i en personlighet, när alla yttre och inre förändringar sätter sina knivar i lerklumpen som är vi?
Är det kanske själen vi pratar om? Vår egen unika energi, vibrationer? Lukter, blicken, rösten, det genetiska arvet, rörelserna, dialekter, tankarna man tänker och/eller hur vi tänker dem, kroppshållning? Allt det är väl ändå ganska konstant även när allt annat rubbas. Är det det som är vår personlighet då? Är vi "bara" djur som vill para oss, och leva ihop den vi tycker sänder ut bäst signaler och har de allra bästa feromoner? Har tanken och logiken, hjärnan eller till och med hjärtat alls inget med själva hjärtesaken att göra?
Jag tror mycket på energi och utstrålning som roten/basen i en person. Något som finns med oss från vår skapelses begynnelse och som följer oss livet ut. Och den tror jag gör mycket av en person. Och visst finns det inget mer underbart än att lukta sin lilla unge i håret när han sover, eller känna sin älsklings unika doft på halsen, precis nära skäggkanten. Det är mitt allra största oxytocinpåslag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar