Jag såg en tv-reklam idag. Det är sällan, för jag har ju ingen tv. Det var reklamfilm för nån jävla anti ageing smörja. Jag blev så himla ledsen. Varför måste de mata oss med skiten för? Varför måste vi bli helt indoktrinerade i skönheten av ungdom? Egentligen?
Vad har ungdomen som är så bra? De är naiva, korkade, och egocentriska. De är för uppe i sig och sitt att de inte ens har vett att njuta av sina släta ansikten och sina fasta kroppar. Inte förän de är 30nånting och det är försent.
Det är verkligen försent nu. Härifrån kommer det bara gå utför. Rent krasst sett. Mitt utseende kommer aldrig bli bättre än nu. Om man frågar skönhetsindustrin. Vår kultur och våra ideal. Det är ju fånigt. Men vi har väl vår peak, rent kroppsligt, någonstans i yngre tonåren. Sen går det utför. Man har mer än halva livet kvar att uppleva och man fattar inget av inget. Men snygg är man! Sen ska man spendera resten av livet med massa olika krämer och gojs för att se ut så igen.
För några år sedan skrämde det mig inte så mycket. Jag var stolt över att kunna säga att jag minsan aldrig skulle tänka mig en skönhetsoperation av något slag. Att jag ville åldras naturligt. Jag vill det. Jag vill verkligen det! Bara det att för varje ny rynka jag hittar i min panna så känns det plötsligt lite svårare att vara stolt över dem. Jag känner många äldre vackra kvinnor. Jag kan verkligen se sköntheten i fårade ansikten, och kloka blickar. Men jag vill inte komma dit själv. Hur sjukt är inte det?
Jag verkligen avskyr att jag känner så. Jag förstår inte varför jag inte kan se fram emot att få blir äldre och klokare. Mer erfaren. Varför måste jag köpa allt intjatat bullshit om ungdomens källa till skönhet och lycka? Jag var inte ett dugg lyckligare när jag var 18.
Jag vill fira varje år att jag faktiskt har fått leva så här länge, det är ju inte en självklarhet. Jag vill syna mina rynkor och peka ut mina livsärr. Jag vill kunna säga att den här rynkan fick jag när Skatten inte sov på en vecka, då han var sju månader gammal. Det här håret tappade jag när jag ammade honom, det här ärret fick jag när jag slog huvudet i gatan när jag var sju år gammal, och den här valken sitter där för att jag mår bra och älskar livet goda. Visst, mina bröst hänger, men de har gett min son näring.
Jag börjar förlika mig med, de allt fler, rynkorna i ansiktet. Det finns ju inget sätt att slippa dem. Men kroppen. Jag klarar inte kroppens förfall. Jag vill inte bli rynkig och grå över hela min kropp. Jag vågar inte. Hur vackert det än må vara. För det är inte så samhället har lärt mig att skönhet ser ut. Och jag hatar det. Jag vill hitta ett sätt att ändra min egen inställning och bestämma mig för att jag blir vackrare för varje dag som går. Och mena det.
Så sluta mata mig med antirynkskiten, snälla. Jag vill våga vara vacker som jag är. Även om 30 år.
Ha ha.
SvaraRaderaWord. Som ungdomarna säger.