Trött, var han, och astmig. Men han var på gott humör tydligen. Tills vi kom. Han vände på huvudet och pekade: "MIN mammaaa!", skrek han glatt. Sedan började han skratta. Men han satte fort skrattet i halsen och började storgråta. Då förstod jag så väl. Han är sjuk, mammas kråkunge. Jag minns hur det var. Hur jag mådde så himla dåligt, men bet ihop. Och sen stod hon där. Mamma.
Mamma!
MIN mamma.
Plötsligt var man så liten och så sjuk som aldrig förr. Allt må-dåligt lade man över i mammas famn. Liteade på att hon kunde ta hand om det och trolla bort det. Sen smekte hon pannan, passade upp, skämde bort, blåste bort feber och krämpor, andades mig genom astman med sina egna lungor. Oroades säkert, våndades, med den feberheta barnakroppen tätt intill sig.
Där är jag idag. Jag är mamman. Som inte vill släppa hans hand om natten, som vakar över varje rossling och varje hostning. Som puffar kuddar och hämtar vatten. Som lyssnar på tårar och skrik, då orden inte finns än i hans språk. De som beskriver hur dåligt allt känns. Stryker över ryggen och hoppas det vänder snart.
När jag kan. När jag kan är jag den mamman. Men han är sin pappas ibland. Och jag får inte tro att han gör ett sämre jobb än jag. Jag måste låta honom få vara den vårdande föräldern. Jag litar på att han kan lika bra som jag. Men jag måste överkomma en mammas ego först. En mammas röst viskar "Mamma kan bäst". Jag vet ju att det inte är så. Men jag måste våga lita på det helt.
Nyss ringde Skattpappan och sa de åker in till Sachsska. Och då kan jag inte låta bli, jag åker in. Inte bara för Kråkungens skull, inte heller mycket för att jag vet att det känns bra att vara två vuxna om sjukhusnätter. Utan allra mest för min egen skull. Faktiskt. Egomamma är vad jag är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar