Diverse våndor drabbade mig tidigt, nämligen. Jag har rädslat inför det mesta. Att han ska volta på moppen, att någon ska krossa hans hjärta, att han ska bli mobbad, att han skulle födas sjuk. Allt det där. Det tänkte jag på. Det kom över mig ungefär i samma sekund jag blev befruktad skulle jag tro.
Men det jag borde ha vånadats över, har jag förstått gradvis, och för sent varje gång. Kanske mitt undermedvetna har låtit mig slippa tänka på det, för det ändå är oundvikligt.
Jag pratar om de dåliga sakerna med att bli småbarnsförälder. Typ allt utom själva barnet. Typ att man måste vara ute i femton minus och tycka det är så härligt att åka pulka och dricka choklad. Dra iväg på bilsemester i sverige, gå på skansen och titta på trötta djur. Eller lyssna i åtskilliga timmar på Prettoföräldrarna på "öppnis". OCH stå ut med deras, lika jävla pretto, små snorungar. När allt man ville var att ge sitt barn en dräglig uppväxt, istället för göra sånt som jag själv tycker är kul.
Insikten drabbade mig hårt igår. På badhuset. På jullovet. Jag nästan golvades av illusionen om min framtid. Varje lov. I minst 12 år till. Badhus, isrinker, museum, lekpalats, tivolin, Tom Tits och annat skit. Proppat med hurtiga föräldrar som anser att "vi" har någonting gemensamt för att vi har barn i samma ålder. Nej, det har vi INTE. Något gemensamt alltså. Jag är där för att min son ska slippa sitta hemma och läsa Kafka med mig (vilket jag hade föredragit). Jag är där för hans skull, och hans skull enbart. För att JAG älskar att göra saker med honom. I synnerlighet saker som gör honom glad. Jag är inte där för att utbyta föräldratips, eller prata om blöjeksem eller dagisköer. Jag har vänner till sånt. Riktiga vänner. Som jag tycker om. SOm jag har mer än blöjeksem gemensamt med.
De flesta går ju efter devisen "Mina barn och andras ungar". Men i mitt fall stämmer det till och med. Mitt barn är inget kinkigt barn som skriker oavbrutet i flera timmar i badhuset för att någon trängde sig i vattenruschkanan eller för att han har missat sin middagsvila.
Jag trodde jag gillade barn men det visade sig tydligen att jag bara gillar barn som jag känner. Däremot har jag aldrig trott att jag gillar äppelkäcka övermänniskor till föräldrar som tycker att en rökande mamma är typ samma sak som en mamma som slår sitt barn, och som inte kan låta bli att frälsa folk till höger och vänster med deras egna hokus-pokus-barnuppfostrings-metoder, som värsta frikyrkodårarna.
Men det är alltså vad jag har att vänta. Jag är inte längre jag. Jag har inte längre en egen vilja och identitet. Jag är hans mamma. EN småbarnsmamma. Och är man det så ska man vara precis likadan som alla andra mammor. För vi är ju så lika allihop.
Ja det är vi ju. Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar