mogen kärlek?

Jag ställde frågan: "varför jag?"
Han svarade: "För att jag tycker om dig."
Det räckte inte för mig.

Jag vet inte vad som skulle räcka för mig. Vad gör mig speciell i någons ögon? Vad kan jag ge som som ingen annan kan? Jag måste skärpa mig för fan! Jag är ju jag. Ingen annan är som jag. På ont och på gott. Det borde ju räcka. Om någon jag älskade frågade mig detsamma, vad skulle jag svara då? "För att du fäller ner toasitsen och gör så goda pannkakor"? "För att du är så snygg i jeans och för att dina händer är så fina"? Jag vet inte. Jag vet inte vad exakt det är som gör att man älskar någon.

Jag har vridit och vänt så mycket på förhållanden att jag inte längre vet vad jag ska förvänta mig. Vad är för lite och vad är för mycket. Jag är livrädd för att jag ska vänja mig vid ensamheten. Att jag ska bli så bekväm med mig och mitt att jag aldrig kommer kunna anpassa mig efter en kärlek igen. Jag är också livrädd för att släppa in någon av fel skäl. Eller för lätt. Jag önskar mig ingen passion. Inte alls. Jag har varit där, och det är inget man bygger kärlek på.

Jag tycker jag har fått en mer mogen syn på kärleken. Men jag undrar hur mogen. Mamma säger åt mig att inte vara girig och kräsen. Kärlek kan komma förtäckt i vänskap, jag vet. Men vad är nog? Vad duger? Räcker det med att man "gillar" någon. Att man "klarar av" att se varandra varje dag. Att sexet är "okej". Att man kan skratta ihop "då och då". Behöver man inte en enda liten fjäril i magen? Är man kräsen då? Om man kräver att man ska längta efter sin partner så man nästan går i bitar, är man girig då?

Jag vill ha någon som är trygg. Någon som står ut mig och alla mina små neuroser. Någon som låter mig löpa och förstår mig. En som är bergfast och alltid, alltid finns där. Jag vet att det finns såna människor. Jag har varit tillsammans med några. Men dem lämnade jag bara för att jag för girig. För att jag sökte mer spänning än trygghet. För att jag inte visste då att man inte bygger kärlek av passion.

Å andra sidan känns det ju hemskt. Att välja någon som aldrig kommer göra en illa, bara just därför. Egentligen helt utan ett hjärta som bultar hett för henne.
"Varför jag?".
"För att du gillar mig".
Lite mer romans än så kan man väl kräva? Lite minde ego. För bådas skull.

Jag vet vad jag inte vill ha. Det vet jag alltid. Men jag har ingen aning om vad jag vill ha. Och om jag inte vet det. Hur ska jag då kunna avgöra om det är rimligt?

Det var lättare förr ...