vuxendampens vara eller icke vara

Otroligt lustigt detta. Jag skulle just gå in och skriva ett inlägg om min presumtiva damp. Då hittade jag en kommentar på mitt förra inlägg som väntade på moderering. En anonym läsare som undrade om jag har ADHD. Jag har ingen aning om frågan var allvarligt ställd eller inte, eller vad som föranledde den. Men det fick mig såklart att småle. För det jag hade tänkt att skriva var ...

Jag är ganska emot detta diagnosställande som pågår i vårt land. Varannan person verkar ha någon form av diagnos. Hälften av dem verkar ha just diagnosen ADHD, ADD eller någon form av autism. Jag har jobbat med barn av dessa diagnoser och jag är så FÖR att kunna diagnostisera ett problem och hjälpa barnet och dess familj att hitta verktyg att hantera detta på. Men jag är så jävla emot att man sätter diagnos på någon och sen påstår att detta går inte att ändra, sen kan man luta sig bekvämt tillbaka och låta den diagnostiserade göra dumma saker (kanske tom brya lagar) och bara skylla det på ADHD.

Jag är på tok för dåligt påläst för att veta skillnaden mellan alla dessa diagnoser. Jag vet inte alls vad som skiljer dem åt, och vad de innebär i detalj. Precis i början när man hörde talas om ADHD tänkte man sig en överaktiv liten busunge. Rent fysiskt också. Nu vet jag att så behöver det inte alls vara. Min mammas bästa vän brukar skoja om att hon har "vuxendamp". Hon blir rastlös och måste röja runt och göra något ett tag. Jag tycker det är roligt uttryckt, utan att för den sakens skull på något vis "driva" med dem som har dessa bokstavskombinationer.

Fysiskt överaktiv är nog det sista man vill beskylla mig för att vara. Däremot har jag ju något som jag här i bloggen kallar damphjärna. Jag har alltså en sjukt överaktiv hjärna. Om något som ADHD-gener existerar så har vi dem i vår släkt, helt klart.

Jag har oerhört dåligt tålamod. Jag kan inte plantera blommor från frön, jag vill (läs: Kräver) att allt ska hända nu nu nu! Jag kan få infall och börja vända upp och ner på mitt hem för att jag fick en bra tanke om möblering. Oftast inträffar allt detta mitt i natten. Jag har svårt att tvingas in i situationer där man ska "slappna av". Sitta i en båt och bara meta skulle faktiskt kunna leda till min död tror jag. Promenera planlöst utan mål funkar inte. Likaså segla omkring på ett hav i flera dagar. Jag har svårt för att ligga och glo på en film. Bara. Vill jag ha blommor köper jag sådan som redan är färdiga. Jag går gärna promenader (på sommaren. I stan) . Men då ska jag gå för att gå från en punkt till en annan. Båt åker jag med motor. För att komma fram. Var jag än har bestämt att jag ska. Slappna av gör jag när jag mediterar. När jag ser på film gör jag det med fördel samtidigt som jag viker tvätt, chattar, redigerar bilder, facebookar, bloggar eller annat. Eller allt samtidigt.

När jag lagar mat, så drar jag fram allt jag har i köket på en gång och allt är en enda röra. Schwum! En tornado. Hittar jag ett sätt att skynda på förloppet (som att tärna den okokta potatisen så den ska bli kokt på fem minuter) så gör jag det. Jag är en konstnär som fan inte har tid att sitta och pilla med måleri och detaljer. Så vad gör jag då? Jo, jag fotar. Schwum! Färdigt! Konstigt nog har jag ro att dona med bilderna i timtals i photoshop sen. Jag kan även sitta och pilla med att måla naglarna fulla med små små små prickar i flera timmar.Bara för att sen inte kunna ge mig till tåls att vänta tills lacket har torkat innan jag rotar igenom min handväska. Och så är allt förstört.

Och så hjärnan. Den jag inte kan stänga av. Inte för allt i världen. Inte ens när jag sover. Vilket resulterar i att jag sover så crappy det bara går. För jag drömmer typ 90% av sömnen. Dröm innebär motsatsen till djupsömn och vila. Så jag är trött jämt. ADHD är vad jag förstår en hjärna som är så trött att den blir överaktiv. Men om jag tänkte så mycket att jag sov så dåligt att min hjärna blev så trött att den blev överaktiv eller om det var så att jag var så överaktiv att jag drömde så mycket så jag sov så dåligt, det vet jag inte. Lite hönan-och-ägget-situationen där.

Tillsist: Om jag har ADHD eller inte låter jag vara osagt. Jag har i alla fall ingen diagnos. Och jag tänker inte göra någon utredning heller. För jag tänker att den enda som blir störd av mitt spridda livskaos, mina infall och min dåliga sömn är faktiskt jag. Min son verkar hittills i alla fall ha överlvet mig. Inte bara överlevt. Han verkar gilla mig. Det är det viktigaste. En framtida partner få ta mig som jag och jag tänker tvinga honom/henne att tycka jag är så jävla charmigt dampig och effektiv att han/hon kommer älska mig mest i världen för det.

Tack för frågan. Den var intressant.

Jag avslutar med nummer två i fotoutmaningen.

EN BILD PÅ MIG SJÄLV

Hittade den här och tyckte jag såg lite plufsig ut. Sen mindes jag att jag var gravid när bilden togs. Väldigt gravid till och med. En omtumlande tid i mitt liv. Men som jag älskade att vara gravid!