Jag sitter och gapar framför Skavlanfinalen i senaste avsnittet. Min hjärna känns tom och blank, endast en fråga ekar i mitt huvud: Vad har Carola?
Vad HAR hon? Egentligen?
Jag svarar kvickt på min egen fråga. Hon har timing, kontakter och mest av allt har hon elakhet och ett jävla sätt.
Man ska inte vara snäll. Snäll leder dig ingen vart. När jag jobbade inom handels i många år så kom den snälla kunden sist. Den kunden som alltid alltid fick sin vilja fram enligt mottot "Kunden har alltid rätt", var den elaka burduse jävlen som stod och skrek om hur inkompetent jag som kassabiträde var, och han ville tala med chefen. När chefen väl kom så fick kunden sin vilja fram. Varför? Jag hade aldrig gjort så som chef. Jag hade mycket hellre sett till att belöna personen som stod bakom den elaka fan i kassakön. Han som sa "Ursäkta och förlåt, men något gick visst fel här, kan vi möjligen göra på något annat vis?".
Jag fattar inte Carola. Jag gör det inte. Jag undrar i mitt stilla sinne hur fan hon fick en hel nation, och bra mycket mer än bara en, att falla vid hennes fötter och tro att hon på något vis förtjänade en framstående plats i nordens artistelit. Hon har faktiskt ingen enastående röst. Den lilla hon har har hon dessutom arbetat upp de senaste åren. Vilket innebär att de första tjugo åren av hennes karriär var hon en medelmåttig sångerska. Jag har hört betydligt bättre framträdanden i källare och på skolavslutningar. Hon är heller ingen låtskrivare av rang, det kan man inte påstå.
Hon utstrålar ingen som helst värme eller ödmjukhet. Faktum är att hon faktiskt skrämmer mig. Hon har alltid skrämt mig. Ända sedan jag var liten. Jag har ett inbyggt självförsvar mot såna som hon. Jag kan med lätthet detektera galningar och elakingar. Såna som är rakt igenom ruttna personer. De ger mig "the creeps". Jag ger mig attan på att hon är psykopat. Då menar jag det inte som ett skällsord. Jag menar verkligen pyskopat. Det blir nästan lite för ironiskt när jag tänker på orden "Som Mona Lisa har sitt leende så döljer också du någonting för mig ...". Bakom Carolas skenheliga superkristna påklistrande leende så döljer sig, alldeles säkert, ett hjärta av sten.
Nä, man ska inte vara snäll om vill komma någonstans här i livet. Ingen kommer föra dig framåt då du står med mössan i hand och ber om ursäkt för att du stör. Jag känner folk som har jobbat med Carola. Tydligen är hennes vanligaste sätt att få saker att hända just att uttala ordet: HÄND! Till den som ska fixa med logen: "Jag vill ha vatten. HÄND!" osv. Det är så man blir en artist som kan komma undan med att sjukförklara och förnedra sina allra största lyssnarkrets (bögarna), och ändå bli folkkär och hyllad. Av bögarna inte minst. Hon begår misstag på misstag. Men ändå. Ändå toppar hon listor och ger ut skivor. Återigen sitter jag och gapar och undrar: Varför SER ingen annan detta? Hur kan det här få belönas?
Detta verkar gälla i artistbranchen så väl som i Svenssons vardagsliv. När jag som flickvän ber min pojkvän snällt att ändra på något i vårt liv så får jag en puss och ett "Lilla gumman, det går inte". Eller jag ett: "Jag ska försöka", utan vidare resultat. När någon av samma pojkväns ex eller kommande flickvänner efter mig drar fram piskan och och inte ber, utan beordrar honom att göra samma sak. Ja, då händer det grejer. Man ska styra med en järnhand. Något inom oss människor böjer sig direkt för elakhet och auktoritet. Hot ger större effekt än mutor eller belöning. Folk överlag uppger att de vill ha en snäll och omtänksam partner. Varför då? Så de ska kunna styra sin relation själva? För, återigen, man får inte belöning för att man är snäll.
Nej, om man bara är tillräckligt bestämd och elak då kan man komma hur långt som helst. Om man dessutom är bestämd och elak OCH född i rätt familj/har rätt kontakter, så kan man vara precis hur talanglös som helst och ändå komma till månen om det är den man siktar på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar