En helt fantastisk höstdag som denna har vi spenderat i Rålis parklek. Jag, Skatten, Karin, Loppan, Liten och mannen i familjen. Parken var full av barn och föräldrar och våra två stora barn hade kunnat förlora sig i lek utan att bry sig det minsta om var vi befann oss. Nu delade vi upp oss, så att Lekpappan i sällskapet assisterade de större barnen, Karin var med Liten och jag studsade mellan de två platserna och fotodokumenterade det hela.
Rätt sent på eftermiddagen, hörde vi sirenen av vad som visade sig vara en polispiket som rullade in i parken. Barnen blev eld och lågor, och vi föräldrar rynkade lite bekymrat på ögonbrynen medan vi bekräftade deras glada utrop om att "Nu kom poliiiisbiiiiilen!!!".
Kort därefter kom två poliser trampades bestämt i övre delen av parken, där vi befann oss. En av poliserna adresserade oss med bestämd ton. Hon berättade kort att det hade förvunnit en pojke från parken en och en halv timma tidigare. Hon lämnade ålder (4,5 år) och beskrivning, samt namnet på pojken. Jag och min bästa vän tittade på varandra med ren och skär skräck i blickarna. Jag hann inte tänka tanken klart innan jag vände mig mot Loppan och Skatten som satt med Liten i en storgunga. Jag sa: "Hörde du Skatten? Det är en liten pojke som har försvunnit från sina föräldrar. Usch vad hemskt! Du får aldrig aldrig aldrig springa bort från mamma. Och när ni två leker med varandra (pekar och viftar hysteriskt fingret mellan Loppan och Skatten) så får ni aldrig släppa varandra ur sikte. Ni måste hålla ihop hela tiden. Okej?" Jag hyser verkligen inget hopp om att någon av dem förstod där och då. Men det bara slank ur mig som omedelbar åtgärd. Jag tror nästan jag lät arg på de små stackarna, som satt och nickade lydigt med sina små huvuden mot mig. Oro gör sånt med föräldraröster.
Klumpen i magen växte sig större och större ju fler räddningsfordon som anlände till parken. Till och med en helikopter cirklade över Kungsholmen efter någon kvart. Tårar steg i ögonen på alla föräldrar som helt plötsligt bara såg vattnet, stora vägen, ensamma mystiska män, möjliga djupa gropar och håligheter där små barn kan få för sig att leka. Ett vilset barn som gråter efter sin pappa. Allas barn. Mitt barn. Åh, hemska rädsla! Vi tog våra barn hårt i handen och tyckte att det nog var dags för oss att åka hem när räddningsbilar av olika slag började parkera nere vid strandkanten och plockade fram dykare. Jag har sällan känt mig så jävla illa till mods som just då.
På väg ifrån parken tyckte Karin att hon kände igen mannen som någon halvtimma tidigare gått runt och ropat pojkens namn. När vi passerar honom hör jag honom med brusten, men lättad, röst berätta för en väninna att " ... så han hade tydligen gått hem till er ...". Till slut gick jag fram och frågade om han var pojkens pappa. Han svarade med blank blick att ja och att han hade kommit rätta nu.
En sådan otrolig lättnad som spred sig i våra kroppar. Min, Karins, Loppans och Litens pappas, Pojkpappans och alla andras. Han skakade i hela kroppen och snyftade lite att hans son tydligen hade gått hela vägen hem till deras vänner (som de var med i parken). Att han hade hittats av en granne till dem, som tog honom till parken. Men till fel park tyvärr.
Tillslut kom då den lille i alla fall till rätta. Vi hade till och med turen att få träffa gossebarnet själva, och vi fick se det oändligt stora i en vuxen man som håller en liten son i sin famn. Hur de två inte släpper taget om varandra. Hur pappan luktar sitt barn i håret, och kramar om honom så hårt så hårt, och stryker honom över huvudet. Hur lillen lägger huvudet på pappas axel och bara hänger där som en liten vante. Och hur tårarna rann på mig, som såg det hela på avstånd. Hur de fortfarande rinner. Av lycka. Den största av lättnader. Jag sa till Karin: "Den ungen kommer aldrig släppa sin pappa igen". Fast jag vet att han måste och borde, och fast jag vet. Att det nog är tvärtom.
Jag kände ett starkt behov av att ha "samtalet" med min son nu. Ni vet, det där. Det om att man inte får följa med någon främmande person någonstans...
Det, och det om vatten och vägar och eld och om brusten kärlek som gör så ont. Det om moppar, och hjälmar, om stora elaka världen där ute. Om mobbing och hatbrott, om skrapsår och benbrott och böjelser och begär.
Men framförallt det förstnämnda då kanske, just idag. Jag tror tyvärr inte Skatten kan förstå och fullfölja allt det där än. Men det kan ju inte skada att säga. Kanske inte just på det sättet kanske heller. För jag tycker faktiskt att världen är fantastisk. När det finns ungar, och föräldrar som älskar varandra. Andra föräldrar som oroar sig med mig om något händer mitt barn. När det finns grannar som tar med ett barn till parken för att se till att han kommer till rätta. När det finns räddningspersonal som drar igång ett jävla pådrag och tar allt på största allvar, när det gäller saknade barn.
Jag måste, utan att tydligt minnas det, ha upprepat en sak några gånger i alla fall: "Spring inte bort från mamma eller pappa eller någon annan du är med. Aldrig!". För när jag skulle lägga honom ikväll så var kärleken och närheten extra stor. Jag pussade på honom och sa: "Skatten, jag är så glad att du är här hos mig!". Och det älskade barnet svarar med sitt lilla kråkkrax "Jaaa, och inte springa bort från dig mamma!".
Jag hoppas att pojken och hans pappa fick en lugn och nära kväll. Att de höll varandra hårt. Att de fick en påminnelse om att ta hand om varandra varje dag. Att pojken fick somna nära sin pappa i en trygg, varm säng och att han drömmer vackra drömmar om höstens färger som håller på att explodera i parken där vi lekte idag.
