När jag klistrade
igen kuvertet och skulle sätta på ett frimärke blev jag plötsligt djupt osäker.
Något känns fel där nere i maggropen. Lite i hjärtat kanske också. Något säger
mig att detta kanske inte är rätt beslut.
Ååååååh! Vad
jävla jobbigt!
Hur kan det blir
så här nu då helt plötsligt? Tror jag ändå lite i smyg? Hur kan jag inte veta
det? Eller handlar det om att bryta en regel? Vad fan vad många frågor det
plötsligt dök upp. Måste jag ta reda på det här nu? En gång till.
I kuvertet som
fick mig att tveka inför själva frimärksslickandet och ivägskickandet låg en
blankett som är till för att gå ur Svenska kyrkan. Ett val som jag trodde
skulle vara lätt för mig. Jag är döpt i kyrkan, mot pappas vilja. Ingen av mina
föräldrar är det minsta religiösa. Jag konfirmerades för att jag ville studera
bibeln och faktiskt ta reda på vad jag tror på. Eller inte tror på. Det var vad
jag kom fram till då, för massa år sen. Att jag inte tror. Detta beslut baserades
dock mer på att dricka sprit i smyg och hångla med min konfaledare på lägret,
än att studera bibeln som jag hade tänkt. Så kanske var det därför beslutet nu
plötsligt kändes lite ... osäkert?
Jag hade inga som
helst problem att välja bort kyrkligt dop av min Skatt. Jag tvekade inte en
enda sekund på att gifta mig borgeligt. Så om jag nu inte får ha min begravning
i kyrkan, so what?
Men ändå ...
Det är det där
med att få en välsignelse eller något tror jag. Kommer någon att lacka på mig
nu? Kommer jag hamna i helvetet (vilket jag iofs alltid har föredragit framför
himlen med tanke på klientelet på respektive ställen), eller i någon sorts
limbo? En ofrälst själ på resa genom rymden i all evinnerlighet. Huva!
Jag har alltid
tänkt att jag har en enda religion om någon. Det är astrologi. Tron på givna
förutsättningar vid vissa tidpunkter. Inte så att det styr mitt liv, men jag
tror på det. Jag kan be, men då kallar jag det mer samtal med mina
änglar/guider, eller för affirmation. En rikting jag vill ta och som jag pratar
med universum om. Jag tror på det goda i
människan och jag tror på universum och moder jord. Sånt trams. Men det har ju
inte det minsta med Gud att göra. Är det så att det är just osäkerheten inför
den sista vilan som skrämmer? Kan man gå med i kyrkan igen på äldre dar? Är det
fusk?
Jag tänkte liksom
att dels så är det taskigt mot alla som ÄR kristna att låtsas vara med i deras
lek. Dels behåller jag gärna kyrkoskatten själv. Men så var de noga med att skriva på hemsidan,
Svenska kyrkan, att när man går ur kyrkan så förvinner pengar för dem som de
kan göra gott med. SÅ jävla typiskt dem att skrämma en till underkastelse.
Precis som i alla tider.
Fast de har ju en
poäng. Det har de ju. Kyrkan gör mycket gott. De har stora projekt för just
sådant jag brinner för. Hemlöshet, medmänsklighet, terapi, prostitution och
utanförskap. Dessutom anordnar de bra barn-och ungdomsverksamhet som resten av
samhället ofta misslyckas med.
Jag själv var med i(missions) kyrkans
ungdomsaktiviteter (fråga mig inte varför), och jag vet flera av mina vänner
därifrån som skulle ha halkat rejält snett om inte våra vansinnigt kompetenta
ledare hade fångat upp dem. Och vi hade ju så kul!
Men så, å andra
sidan, tänker jag att jag kan väl ta de
där pengarna och själv stoppa dem där jag vill ha dem? Ge till organistationer
där jag tror de gör nytta? Man måste väl inte blanda in Gud för det? Eller?
När min pappa
gick ur svenska kyrkan regnade det på hans semester typ fem år i rad. Jag måste
erkänna det är lite skrämmande det med. Men mest. Det är något annat ...
Vi lever i ett
högst sekulariserat samhälle. Min familj är inte religiösa. Min man är det
inte. HUR i helvete kan jag då känna mig lite skrämd och bekymrad inför detta
beslut? Jag TROR ju för GUDS skull inte på honom, eller något som har med det där
att göra. Jag skulle vilja kalla mig andlig om någon frågade. Kanske är det det
då? Den där andligheten som hänger över mig och säger att det är bra att ha
kvar en plats i Guds hem om jag känner för det? Eller är det kyrkans urgamla
just skuld och eviga synda mig hit och synda mig dit som påverkar mig? Är jag
så lättpåverkad?
Jag känner både
präster och pastorer som är bland de klokaste jag vet. Jag skulle gärna plugga
själv till det bara för det är så spännande. Jag älskar ju att plugga teologi,
psykologi, filosofi. Jag älskar att få hjälpa männsikor. Jag har alltid
fascinerats av bibliska historier. De är makalösa sagor i mina ögon. Men jag tror
ju inte på det! Inte på det, och inte på det tunga svarta. Skuld, skam, tvång, måsten, regler, piskrapp och underkastelse. Inte i den formen. Jag tycker de tio budorden är självklara och jag kallar dem empati. Allt som vill sägas i skriftreligioner är tolkningsbart och jag kan nog tolka det på ett sätt som passar mig. Men om det är förpackat på det viset och med en diktator som ska vara allsmäktig hela världen så: Nej tack!
Min favoritpastor
jämförde en gång Gud med Mamma mu och hennes filosofi om att allt är möjligt.
Det har jag aldrig glömt och jag älskade det. Men jag vill tillskriva människan
själv den styrkan och det ljuset. Och när vi människor tenderar att bli mer av
Kråkan och neggar loss, så upplever jag att det människorna runt om oss som
blir vår Mamma mu och viskar i våra öron: Du kan! Du kan! Det går!
Kuvertet ligger i
min handväska. Utan frimärke. Jag får nog fundera lite på det här.
Vad säger ni?
