längtan

Längtan efter en hand som smekte mig senast i tidig morgontimma.
Efter ett skratt som känns som en dröm i en evighets dimma sedan.
En saknad som handikappar mig, då du inte är vid min sida.
Lyckan över att vara välsignad med längtan.
Efter dig.

Ett varmt och mjukt tomrum som inte skadar,
för jag vet att snart är du hos mig igen.
Full av intryck och mättnad,
av vila och lugn.
Klokare än förut,
och närmare till allt.

Vilken gåva att få sakna så,
att få älska så.
Att vara förvissad om att du saknar med.
Vilken dröm när alla frågor tystnad och
allt som du ser är svar.

Gör vilka vandringar du vill.
I fjärran länder, i nya världar,
nära mig och långt ifrån.
Studera livet från alla perspektiv du kan.
Möt mig sen, och känn ditt hem.

Vilken underbart plågsam smärta,
att vara begåvad med.
Vilken renaste ljuva känsla
att se dig åter igen.
Med din älskade hand,
och din älskade kropp
nära mig
utan att gå
i tidig morgontimma.

om att laga det som går sönder

Ja. Jag såg bilden på en väns facebook wall.

Detta är någonting jag tänker på en hel del. Jag har gjort det några år. Jag tror man kan säga att jag har blivit vuxen i kärlek. När jag var yngre var jag i kärleken, liksom i det mesta i mitt liv, rastlös. Orolig. Otålig och nyckfull. När förälskelsen avtog (och det gör den ju bara efter drygt ett år), då blev jag uttråkad. Jag kunde inte se kvalitet. Jag ville ha någonting annat. Någonting MER. Så jag packade min väska och drog. Jag måste även erkänna att jag inte kunde se mig själv bli gammal med någon av min pojkvänner. Kanske hängde detta ihop med att jag var så pass ung, att jag inte kunde se mig själv åldras överhuvudtaget.

Kanske var det dumt, och omoget. Men jag tror nog att det var klokt ändå. Jag samlade erfarenhet nog att känna igen kvalitet när jag har den i min hand. Jag blev äldre, lugnare, visare, tryggare. Vid 30 års ålder visste jag precis vad jag sökte i kärlek. Så när jag stötte på min man, då visste jag att kärleken kommit hem. Mitt hjärta undslapp sig en lättnadens suck och ett "Äntligen!"

Fram tills dess hade den stora utmaningen bestått i att träffa på allt det där som skulle passa just mig, specifika egenskaper personifierade. Där slutade liksom mina planer, min vision, mina tankar. Så när jag nu äntligen träffat honom då blev den stora utmaningen att försöka fundera ut: Hur ska vi lyckas hålla ihop? Även när de rosa molnen färgas vardagligt gråa.

Jag tror stenhårt på kommunikation. Det gör min man med. Så det är vi bra på. Men vi är fortfarande man och kvinna. Vi är fortfarande två olika individer, med två helt olika bakrunder, erfarenhet, känslor och tankar. Så jag tror också stenhårt på terapi. Det gör min älskade med. Tack och lov. Terapi gör sig nog allra bäst innan klockan plötsligt är tio över tolv, och alla sandkorn i maskineriet har blivit till stenbumlingar och helt har förstört motorn. Jag tror på att prata med "tolk" någon gång då och då även då kärleken spirar. Men det är bara vad jag tror. Inget facit för alla er där ute.

Jag har några vänner i min närhet vars förhållanden har vippat på ruinens brant, och några som till och med har vippat över kanten. De har på ett mirakulöst vis hittat tillbaka till varandra igen. Några av dem genom hårt arbete, några av dem genom att faktiskt vara separerade för att tag för att sedan på nytt upptäcka kärleken i varandra igen. Hur det än har gått till har jag tyckt att det helt enkelt har varit ett mirakel. Ett vardagligt mirakel måhända, utan änglar som stiger ned från skyn och trumpeter som ljuder vackert medan solnedgången dundrar med hela färgskalan på himlavalvet. Jag tycker alltid att kärleken är ett mirkakel. Ett mirakel som bör tas omhand, vårdas och skänka tacksamhet. Hur och när den än kommer till oss.

Sex är bara sex. Hur bra det än är. Hur spännande, hur kittlande, hur nytt och hur hett det än är så är det bara sex. Jag vet nu, tack vare min erfarenhet att så ligger det till. Så visst, jag kan träffa någon i framtiden som retar min fantasi lite. Det kan min man också. Allra troligast kommer vi båda att göra det, inte bara en utan massor med gånger. Men det vore bara sex. Jag vill inte byta ALLT det vi har tillsammans mot sex. Inte ens om det är världsomvälvande sex. Vi har så mycket mer än det. Och det är det vi ska bygga på, och landa mjukt i när den där kanten på ruinen visar sig i vårt liv. Även om sex, det är är kitt i förhållanden och ack så viktigt.

Jag tror inte på att hålla ihop till vanvett. Ingen mår bra av ett förhållande där sprickor blir till skärvor. Där man blir självuppoffrande och blek. Där bråk avlöser bråk och man blir bitter då man helt glömt bort allt vackert i varandra.

Däremot tror jag, precis som bilden säger, att vi är lite bortskämda nu för tiden. I vårt samhälle ska man ha supersex, solbränna och platt mage. Även efter ett par barn. Man ska ha karriär, tid för träning, vänner och familj och ändå ska man orka och vilja smyga på sig lite sexiga underkläder när ungarna somnat och ha spontansex i legobitarna på vardagsrumsgolvet. Man ska åka på romantska getaways och bla bla bla.

Vår partner ska fylla ALLA våra behov. Det är ju en bisarr tanke, om man tänker samma tanke med vem som helst utom just vår partner. Vilken av dina vänner, barn, kollegor, familjemedlemmar fyller precis alla dina behov? Är det inte lite väl höga krav på en enda person? Vilken artist ger dig total mättnad på all musik? Och när vi inser att han eller hon vi älskat har allt UTOM humorn. Eller pengarna. Eller utbildningen. När vi börjar se uppfällda toasitsar och rester av smink överallt. Då tänker vi oss att det kanske finns någon där ute, som är precis som han. MEN som fäller ner toasitsen också. 

Jag hoppas och tror så mycket att när min man börjar visa sina toasitssidor (vilket det förövrigt är jag som slarvar med i vårt äktenskap-inte han), så kommer jag fortfarande förstå och veta att det inte finns någon som har allt som han faktiskt har. Ingen annan som jag hade svarat ja till på frågan: Vill du gifta dig med mig?

När jag träffade honom så tänkte jag faktiskt, redan då, på den dagen då jag står där och tittar ut över äktenskapskanten. Så jag sa till min Karin, att när jag är där kan du påminna mig då om att män som han inte finns i mängder. Om att INGEN är som min man. Om att innan honom så fanns faktiskt ingen jämförelse, i mitt liv. Och att även om jag hittar honom eller henne som inte har min mans toasitsbrist så har den mannen eller kvinnan säkerligen inget av det andra som han har. Alla de små egenskaperna som gör att han är den jag vill komma hem till, varje dag. Att han är den som jag faktiskt, med lätthet, kan se mig själv åldras med.

Jag tror varje par får skriva sin saga på sitt sätt. Men jag tror det är bra med en början som: "Det var en gång ...", och med ett slut som faktiskt allt som oftast INTE låter: "Och så levde de lyckliga i alla sina dagar ...", utan mer typ: "Och så arbetade de vidare genom vått och torrt, för att de en gång i begynnelsen Äntligen hade hittat varandra".

Och nu en bild på hur vår äktenskapssaga började. En vårmorgon, någonstans i världen, en underbar början på ett liv vilket som helst ...

Foto: Anders Modig, www.andersmodig.se

sommarman

Sockervaddsmoln på min sommarlovsblåa himmel.
Smultronsötma honungsmjuka..
Humlesurrande fjärlisfladdrande.
Sockerdricksbubblande svalka mot svettpärlepanna.
Grässtråkittlande duggregnspirrande.
Skrubbsårssvidande, myggbettskliande, chiliheta längtan.
Saltstänkta kyssar.
Soliögonenbländande, fräkenbrunbrända vackra!

kom igen nu sverige ... skärpning!

Ni som läser rubriken kanske tror att jag tänker blogga om idrott i dessa fotbollstider. Det hade ju varit något nytt. Men så är inte fallet. Såklart.

Jag tänker snarare skriva om nya familjebildningar kontra gamla regler.

I takt med att samhället utvecklas inser fler och fler att vi människor inte är monogama av naturen. Det växer fram olika former av förhållanden och familjebildningar som svampar ur marken. Polygama, polyamorösa, regnbågsfamiljer, kollektivliv, sambo, särbo, turbo, kombo och sist men absulut inte minst: Bonusfamiljer. Eller Stjärnfamiljer, som jag hörde, och är ett uttryck älskar.

Det är överlag mer accepterat att folk lever sitt kärleksliv som de själva vill. Vi, folket, har äntligen släppt lite på livremmen och höjer knappt på ögonbrynet över sådana som jag själv och min make till exempel. Vi som har gift oss men inte bor ihop.

Så om vi i vårt samhälle är toleranta och överseende med hur andra lever sina liv, varför i hela fridens namn ska myndigheter och regler vara rena jävla femtiotalet?!

Ni vill veta vad jag syftar på mer exakt?

Jo, en sak som länge har stört mig är det här med faderskap. JAG som mamma till ett barn måste intyga dyrt och heligt att mannen jag väntar barn med verkligen är pappa. Nog så kan jag tycka. Jag menar om den frågan blir relevant av ett eller annat skäl, eller om det råder någon tvekan, så finns faderskapstest. Men det räcker inte så. Utan (sätt dig ner nu du som inte vet om detta än) detta gäller bara om du och och din partner inte är gifta. Jodå, för så är det ju- det vet ju alla- att ligga med andra kan man ju bara inte om man väl har gift sig. För med den där vigselringen medföljer ett kyskhetsbälte av solidaste stål som BARA din partner har nyckeln till. Eller?!

Någonting ännu mer konstigt:

Jag fick brev av Försäkringskassan för någon vecka sen. Där stod att de har fått in uppgifter om att jag nu är gift och därmed FÖRVÄNTAS bo ihop med min make och därför inte får något bostadsbidrag längre. Jaha, det är vad de förväntar sig av oss. Jag ringde upp och sa att ja, jag har gift mig men nej, vi bor inte tillsammans. Då svarar rösten på andra sidan luren: Varför bor ni inte ihop?

Det har väl för fanken inte HON med att göra!
Gör oss en tjänst och LITA på folk. Om jag och min man flyttar ihop hade jag väl slagit en signal till dem för att upplysa dem om detta. Gift eller ogift. Sen kan man ju tycka att det är nog så magstarkt att bara anta att vi ska bo ihop bara för att vi har gift oss, dra in mitt bidrag och fråga ut mig om högst privata detaljer i mitt liv. MEN sen passade hon OCH hennes kollega (i ett andra samtal) på att fråga ytterligare om vår situation. Typ om vi tänker flytta ihop, vad vi tänker oss med vårt liv, ska vi ha barn osv.

Jag blir så jävla upprörd att jag direkt går i spinn och blir rebell. Typ tuggar högt på mitt tuggummi luren och ba: Nääää. Vi trivs rätt bra såhär. Så vi har inga planer på att bo ihop just nu. Ja, jag är på smällen i talande stund. Vi tänkte åka lite fram och tillbaka med bebben. Vi tål inte att se varandra så ofta seru. Men vi gillar tanken på varandra, så vi gifte oss bara därför. Sen har vi ju våra respektive älskare och älskarinnor att tänka på också.

Omoget av mig, jag vet. Men jag tycker det är riktigt fräckt. Och så förlegat.

De som visste om att vi skulle gifta oss innan vi gjorde det brukade fråga: Men ni bor inte ihop? Jag brukade svara skämtsamt: Man kan väl inte leva i synd heller.

Nu när vi har gift oss och inte bor ihop verkar det faktiskt som att vi lever i mer synd än någonsin. Det är till och med så otänkbart i svenska mydigheters huvuden att det inte ens existerar regler för det. Utan de måste diskutera saken med "experter" och återkomma.

Så. 


Kom igen sverige!