Ja. Jag såg bilden på en väns facebook wall.
Detta är någonting jag tänker på en hel del. Jag har gjort det några år. Jag tror man kan säga att jag har blivit vuxen i kärlek. När jag var yngre var jag i kärleken, liksom i det mesta i mitt liv, rastlös. Orolig. Otålig och nyckfull. När förälskelsen avtog (och det gör den ju bara efter drygt ett år), då blev jag uttråkad. Jag kunde inte se kvalitet. Jag ville ha någonting annat. Någonting MER. Så jag packade min väska och drog. Jag måste även erkänna att jag inte kunde se mig själv bli gammal med någon av min pojkvänner. Kanske hängde detta ihop med att jag var så pass ung, att jag inte kunde se mig själv åldras överhuvudtaget.
Kanske var det dumt, och omoget. Men jag tror nog att det var klokt ändå. Jag samlade erfarenhet nog att känna igen kvalitet när jag har den i min hand. Jag blev äldre, lugnare, visare, tryggare. Vid 30 års ålder visste jag precis vad jag sökte i kärlek. Så när jag stötte på min man, då visste jag att kärleken kommit hem. Mitt hjärta undslapp sig en lättnadens suck och ett "Äntligen!"
Fram tills dess hade den stora utmaningen bestått i att träffa på allt det där som skulle passa just mig, specifika egenskaper personifierade. Där slutade liksom mina planer, min vision, mina tankar. Så när jag nu äntligen träffat honom då blev den stora utmaningen att försöka fundera ut: Hur ska vi lyckas hålla ihop? Även när de rosa molnen färgas vardagligt gråa.
Jag tror stenhårt på kommunikation. Det gör min man med. Så det är vi bra på. Men vi är fortfarande man och kvinna. Vi är fortfarande två olika individer, med två helt olika bakrunder, erfarenhet, känslor och tankar. Så jag tror också stenhårt på terapi. Det gör min älskade med. Tack och lov. Terapi gör sig nog allra bäst innan klockan plötsligt är tio över tolv, och alla sandkorn i maskineriet har blivit till stenbumlingar och helt har förstört motorn. Jag tror på att prata med "tolk" någon gång då och då även då kärleken spirar. Men det är bara vad jag tror. Inget facit för alla er där ute.
Jag har några vänner i min närhet vars förhållanden har vippat på ruinens brant, och några som till och med har vippat över kanten. De har på ett mirakulöst vis hittat tillbaka till varandra igen. Några av dem genom hårt arbete, några av dem genom att faktiskt vara separerade för att tag för att sedan på nytt upptäcka kärleken i varandra igen. Hur det än har gått till har jag tyckt att det helt enkelt har varit ett mirakel. Ett vardagligt mirakel måhända, utan änglar som stiger ned från skyn och trumpeter som ljuder vackert medan solnedgången dundrar med hela färgskalan på himlavalvet. Jag tycker alltid att kärleken är ett mirkakel. Ett mirakel som bör tas omhand, vårdas och skänka tacksamhet. Hur och när den än kommer till oss.
Sex är bara sex. Hur bra det än är. Hur spännande, hur kittlande, hur nytt och hur hett det än är så är det bara sex. Jag vet nu, tack vare min erfarenhet att så ligger det till. Så visst, jag kan träffa någon i framtiden som retar min fantasi lite. Det kan min man också. Allra troligast kommer vi båda att göra det, inte bara en utan massor med gånger. Men det vore bara sex. Jag vill inte byta ALLT det vi har tillsammans mot sex. Inte ens om det är världsomvälvande sex. Vi har så mycket mer än det. Och det är det vi ska bygga på, och landa mjukt i när den där kanten på ruinen visar sig i vårt liv. Även om sex, det är är kitt i förhållanden och ack så viktigt.
Jag tror inte på att hålla ihop till vanvett. Ingen mår bra av ett förhållande där sprickor blir till skärvor. Där man blir självuppoffrande och blek. Där bråk avlöser bråk och man blir bitter då man helt glömt bort allt vackert i varandra.
Däremot tror jag, precis som bilden säger, att vi är lite bortskämda nu för tiden. I vårt samhälle ska man ha supersex, solbränna och platt mage. Även efter ett par barn. Man ska ha karriär, tid för träning, vänner och familj och ändå ska man orka och vilja smyga på sig lite sexiga underkläder när ungarna somnat och ha spontansex i legobitarna på vardagsrumsgolvet. Man ska åka på romantska getaways och bla bla bla.
Vår partner ska fylla ALLA våra behov. Det är ju en bisarr tanke, om man tänker samma tanke med vem som helst utom just vår partner. Vilken av dina vänner, barn, kollegor, familjemedlemmar fyller precis alla dina behov? Är det inte lite väl höga krav på en enda person? Vilken artist ger dig total mättnad på all musik? Och när vi inser att han eller hon vi älskat har allt UTOM humorn. Eller pengarna. Eller utbildningen. När vi börjar se uppfällda toasitsar och rester av smink överallt. Då tänker vi oss att det kanske finns någon där ute, som är precis som han. MEN som fäller ner toasitsen också.
Jag hoppas och tror så mycket att när min man börjar visa sina toasitssidor (vilket det förövrigt är jag som slarvar med i vårt äktenskap-inte han), så kommer jag fortfarande förstå och veta att det inte finns någon som har allt som han faktiskt har. Ingen annan som jag hade svarat ja till på frågan: Vill du gifta dig med mig?
När jag träffade honom så tänkte jag faktiskt, redan då, på den dagen då jag står där och tittar ut över äktenskapskanten. Så jag sa till min Karin, att när jag är där kan du påminna mig då om att män som han inte finns i mängder. Om att INGEN är som min man. Om att innan honom så fanns faktiskt ingen jämförelse, i mitt liv. Och att även om jag hittar honom eller henne som inte har min mans toasitsbrist så har den mannen eller kvinnan säkerligen inget av det andra som han har. Alla de små egenskaperna som gör att han är den jag vill komma hem till, varje dag. Att han är den som jag faktiskt, med lätthet, kan se mig själv åldras med.
Jag tror varje par får skriva sin saga på sitt sätt. Men jag tror det är bra med en början som: "Det var en gång ...", och med ett slut som faktiskt allt som oftast INTE låter: "Och så levde de lyckliga i alla sina dagar ...", utan mer typ: "Och så arbetade de vidare genom vått och torrt, för att de en gång i begynnelsen Äntligen hade hittat varandra".
Och nu en bild på hur vår äktenskapssaga började. En vårmorgon, någonstans i världen, en underbar början på ett liv vilket som helst ...
Foto: Anders Modig, www.andersmodig.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar