Jag såg en tv-reklam idag. Det är sällan, för jag har ju ingen tv. Det var reklamfilm för nån jävla anti ageing smörja. Jag blev så himla ledsen. Varför måste de mata oss med skiten för? Varför måste vi bli helt indoktrinerade i skönheten av ungdom? Egentligen?
Vad har ungdomen som är så bra? De är naiva, korkade, och egocentriska. De är för uppe i sig och sitt att de inte ens har vett att njuta av sina släta ansikten och sina fasta kroppar. Inte förän de är 30nånting och det är försent.
Det är verkligen försent nu. Härifrån kommer det bara gå utför. Rent krasst sett. Mitt utseende kommer aldrig bli bättre än nu. Om man frågar skönhetsindustrin. Vår kultur och våra ideal. Det är ju fånigt. Men vi har väl vår peak, rent kroppsligt, någonstans i yngre tonåren. Sen går det utför. Man har mer än halva livet kvar att uppleva och man fattar inget av inget. Men snygg är man! Sen ska man spendera resten av livet med massa olika krämer och gojs för att se ut så igen.
För några år sedan skrämde det mig inte så mycket. Jag var stolt över att kunna säga att jag minsan aldrig skulle tänka mig en skönhetsoperation av något slag. Att jag ville åldras naturligt. Jag vill det. Jag vill verkligen det! Bara det att för varje ny rynka jag hittar i min panna så känns det plötsligt lite svårare att vara stolt över dem. Jag känner många äldre vackra kvinnor. Jag kan verkligen se sköntheten i fårade ansikten, och kloka blickar. Men jag vill inte komma dit själv. Hur sjukt är inte det?
Jag verkligen avskyr att jag känner så. Jag förstår inte varför jag inte kan se fram emot att få blir äldre och klokare. Mer erfaren. Varför måste jag köpa allt intjatat bullshit om ungdomens källa till skönhet och lycka? Jag var inte ett dugg lyckligare när jag var 18.
Jag vill fira varje år att jag faktiskt har fått leva så här länge, det är ju inte en självklarhet. Jag vill syna mina rynkor och peka ut mina livsärr. Jag vill kunna säga att den här rynkan fick jag när Skatten inte sov på en vecka, då han var sju månader gammal. Det här håret tappade jag när jag ammade honom, det här ärret fick jag när jag slog huvudet i gatan när jag var sju år gammal, och den här valken sitter där för att jag mår bra och älskar livet goda. Visst, mina bröst hänger, men de har gett min son näring.
Jag börjar förlika mig med, de allt fler, rynkorna i ansiktet. Det finns ju inget sätt att slippa dem. Men kroppen. Jag klarar inte kroppens förfall. Jag vill inte bli rynkig och grå över hela min kropp. Jag vågar inte. Hur vackert det än må vara. För det är inte så samhället har lärt mig att skönhet ser ut. Och jag hatar det. Jag vill hitta ett sätt att ändra min egen inställning och bestämma mig för att jag blir vackrare för varje dag som går. Och mena det.
Så sluta mata mig med antirynkskiten, snälla. Jag vill våga vara vacker som jag är. Även om 30 år.
måndag 31 januari 2011
torsdag 27 januari 2011
söndag 23 januari 2011
lördag 22 januari 2011
fredag 21 januari 2011
en tro på en vän
Jag tror igen.
Tror på att jag fortfarande tror.
På Kärleken.
Ett tag tvivlade jag på henne. Ett tag tvivlade jag på att jag tror på henne. Men idag förstod jag att jag tror på henne igen. På Kärleken.
Det som hände var att Kärleken blev vuxen. Hon växte med mig. Jag tror inte längre på min ungdoms Kärlek. Hon den vilda, galna, underbart yra och utmattande Kärleken. Hon som skulle vara förevigt. Hon gjorde mig besviken.
Den vuxna mogna Kärleken jag försöker bli vän med, hon är något annat. Hon förkroppsligar lugn, vänskap, trygghet, skratt. Hon är pragmatisk och ärlig. Hon lovar inte att stanna för alltid. Hon lovar att göra det bästa hon kan för att hålla sig kvar när det stormar. Hon lovar att alltid försöka göra sig påmind och visa för mig varför hon från början klev in i min värld. Hon lovar också att inte hänga sig kvar av menlösa praktiska skäl, döende och svag. Utan att ge sig av och låta sig ersättas av Acceptans, istället för Nederlag, om den dagen blir aktuell.
Jag tror inte vi kan lova för evigt. Jag tror inte alltid vi växer åt samma håll. Jag tror inte känslan låter sig styras av kulturella konventioner och påhitt. Kärleken måste inte te sig lika för alla. Man måste bara lära känna henne så som hon passar en bäst. Bli vän med henne på sina egna villkor. Ingen person i världen skulle beskriva en enstaka individ på exakt samma vis. Alla känner vi en person på vårt eget sätt, och ser olika förmågor i henne.
Kärleken är inget undantag. Hon är inget färdigt koncept. Hon är det du själv ser i henne.
your my man
Will you always love me the best you can? "
-J. Savoretti
Tror på att jag fortfarande tror.
På Kärleken.
Ett tag tvivlade jag på henne. Ett tag tvivlade jag på att jag tror på henne. Men idag förstod jag att jag tror på henne igen. På Kärleken.
Det som hände var att Kärleken blev vuxen. Hon växte med mig. Jag tror inte längre på min ungdoms Kärlek. Hon den vilda, galna, underbart yra och utmattande Kärleken. Hon som skulle vara förevigt. Hon gjorde mig besviken.
Den vuxna mogna Kärleken jag försöker bli vän med, hon är något annat. Hon förkroppsligar lugn, vänskap, trygghet, skratt. Hon är pragmatisk och ärlig. Hon lovar inte att stanna för alltid. Hon lovar att göra det bästa hon kan för att hålla sig kvar när det stormar. Hon lovar att alltid försöka göra sig påmind och visa för mig varför hon från början klev in i min värld. Hon lovar också att inte hänga sig kvar av menlösa praktiska skäl, döende och svag. Utan att ge sig av och låta sig ersättas av Acceptans, istället för Nederlag, om den dagen blir aktuell.
Jag tror inte vi kan lova för evigt. Jag tror inte alltid vi växer åt samma håll. Jag tror inte känslan låter sig styras av kulturella konventioner och påhitt. Kärleken måste inte te sig lika för alla. Man måste bara lära känna henne så som hon passar en bäst. Bli vän med henne på sina egna villkor. Ingen person i världen skulle beskriva en enstaka individ på exakt samma vis. Alla känner vi en person på vårt eget sätt, och ser olika förmågor i henne.
Kärleken är inget undantag. Hon är inget färdigt koncept. Hon är det du själv ser i henne.
"So you think that I'm harder than easy,
And you find me as strange as the truth
I'm as guilty of judging as you are,
But the difference is I don't judge you
You believed in your fairytale endings,
Now you find yourself down on your knees,
Like a rock thats been changed by the ocean,
Or a shipwreck lost out at sea
And you find me as strange as the truth
I'm as guilty of judging as you are,
But the difference is I don't judge you
You believed in your fairytale endings,
Now you find yourself down on your knees,
Like a rock thats been changed by the ocean,
Or a shipwreck lost out at sea
/.../
Sing me a love song,your my man
Will you always love me the best you can? "
-J. Savoretti
torsdag 20 januari 2011
svaleskär
Svt har en ny fantastisk ungdoms-serie: Svaleskär.
Vacker västkustmiljö och helt underbara karaktärer, samt en skön deckarstory.
Min favorit är Ibb som sa detta i senaste avsnittet:
"Du vet jag tycker det är något alldeles speciellt med äldre kvinnor. Ni är liksom, som bananer. Ni är som allra bäst straxt innan ni blir prickiga och mjuka och ingen vill ha er."
På göteborska såklart. What's not to love?!
Vacker västkustmiljö och helt underbara karaktärer, samt en skön deckarstory.
Min favorit är Ibb som sa detta i senaste avsnittet:
"Du vet jag tycker det är något alldeles speciellt med äldre kvinnor. Ni är liksom, som bananer. Ni är som allra bäst straxt innan ni blir prickiga och mjuka och ingen vill ha er."
På göteborska såklart. What's not to love?!
 |
| Bild från svt. |
onsdag 19 januari 2011
om
Om jag såg saker genom dina ögon
skulle jag få se något jag missat då?
Om du tog ett foto av mig genom min lins
skulle saker te sig annorlunda då?
Om jag inte hade vinterspruckna läppar
och grönblekt mattad hy,
om jag orkade sätta upp håret och
och le lite ibland.
Skulle jag bli vacker för dig igen då,
skulle jag göra dig frisk?
Om jag ställde svar istället för frågor
vad skulle du
fråga mig då?
Om jag kunde tala till dig så intensivt
och ändå tyst,
så som jag talar till honom som förstår.
Skulle du känna mitt hjärta slå?
Om du hade varit hennes väsen i din egen kropp
hade jag älskat dig som nu fast då?
Jag tror att jag hade stävjat mitt ostyriga hår
om jag hade känt i någon del av mig att du
verkligen
älskade
mig.
Trots allt jag vet att jag inte förmår.
Jag hade stannat där ändå.
Om inte dagen var så mörk,
och inte kudden var så hård
om inte ärtan skavde mig så blå
om inte du var en vägg av glas
om inte sommaren var så god
Jag hade älskat dig tillbaka då.
tisdag 18 januari 2011
söndag 16 januari 2011
babyfather
Jag är bra på att hylla mammorna i mitt liv. Med all rätt. De är många och starka. Fantastiska kvinnor, människor och mammor. Det är faktiskt i sanning sorgligt att erkänna. Det, att jag känner mycket färre män som är lika fantastiska i sina papparoller. Men de jag däremot känner är verkligen värda att hyllas.
Jag har många vänner som har barn tillsammans och bor ihop. Jag och Skattpappan är faktiskt ensamma i mitt umgänge om att vara separerade med ett så litet barn som Skatten är. I de förhållandena är många, faktiskt de flesta, papporna inte riktigt "där". Visst kan de leka med sina barn, visst klarar de av att vara hemma ensamma med barnen, kanske till och med pappalediga. De älskar ju sina barn, självklart. Men oftast, sorgligt nog, jobbar de väldigt mycket och tycker det är okej att dumpa ALLT ansvar på sin tjej.
Skattpappan har varit ensam med vår son sedan han föddes. Han har inte dumpat nattliga blöjbyten på någon alls. Han har gjort allt själv, lika mycket som jag. När Skatten var nyfödd kom han till oss flera kvällar i veckan för att bygga en relation till vår son i en miljö där Skatten var trygg. Han kom alltid till oss. Aldrig tvärtom. Han har tagit Skatten själv över natten mycket tidigare än de flesta pappor jag vet. Han har lyckats tränga in i mamma-barn-bubblan på ett sätt som väldigt få män gör. Visst har även jag varit mån om att faktiskt inbjuda till att klippa navelsträngar, men det är han som har tackat ja, och som har gjort jobbet. OCH stöttat mig i mitt liv. Med praktiska lösningar och ekonomi. För att Skatten ska ha det bra hos mig också. För att jag ska ha det bra. För att Skatten har det bäst om hans mamma mår bra.
Till skillnad från sina kollegor så har han ändrat stora delar av sitt liv. Där många andra bara fortsätter att leva som innan de fått barn, väljer han att stanna hemma. Han var pappaledig flera månader. Han hade verkligen ingen stor erfarenhet av bebisar, deras behov och utveckling, eller pedagogik när Skatten föddes. Han fick en bebis i sina armar och han klarade av allt och mer därtill. Jag är imponerad över hur pedagogisk han är med vår son, vilket tålamod han har och att han är mycket bättre på att sätta gränser än vad jag är.
Och kärleken. När jag ser hur han ser på Skatten ... det är så underbart, det faktum, att jag ser på honom att han känner som jag. Ingen kommer någonsin kunna älska vårt solsken lika mycket som jag. Ingen. Utom han. När ingen annan tycker det är så speciellt att Skatten har bajsat på pottan, så brister Skattpappan ut i hurrarop. När jag är ledsen och orolig över min sjuka kråkunge, så sitter han bredvid mig och är lika orolig han. Fast lugnare. Och med handen på min axel. Som ett stöd. Som en enighet.
Vi två, vi har skapat honom. Av kärlek. Vi två, vi älskar honom. För alltid. Vi två, det är vi som huvudsakligen ska finnas för honom. För honom och emot honom. Alltid tillsammans. Han och jag. Pappa och mamma. Jag ser det bästa av honom i vår son. Det är kärlek det också.
Och jag är så enormt glad att vi har honom i vårt liv. Att det är just han. Jag respekterar honom å det djupaste och jag är glad över vår vänskap. Han och jag är bra. Bra team. Vi kompletterar varandra. Skatten han älskar sin pappa till månen och tillbaka. Eller som han säger själv att han är "Pappas prins".
/ Sade "Babyfather"
Jag har många vänner som har barn tillsammans och bor ihop. Jag och Skattpappan är faktiskt ensamma i mitt umgänge om att vara separerade med ett så litet barn som Skatten är. I de förhållandena är många, faktiskt de flesta, papporna inte riktigt "där". Visst kan de leka med sina barn, visst klarar de av att vara hemma ensamma med barnen, kanske till och med pappalediga. De älskar ju sina barn, självklart. Men oftast, sorgligt nog, jobbar de väldigt mycket och tycker det är okej att dumpa ALLT ansvar på sin tjej.
Skattpappan har varit ensam med vår son sedan han föddes. Han har inte dumpat nattliga blöjbyten på någon alls. Han har gjort allt själv, lika mycket som jag. När Skatten var nyfödd kom han till oss flera kvällar i veckan för att bygga en relation till vår son i en miljö där Skatten var trygg. Han kom alltid till oss. Aldrig tvärtom. Han har tagit Skatten själv över natten mycket tidigare än de flesta pappor jag vet. Han har lyckats tränga in i mamma-barn-bubblan på ett sätt som väldigt få män gör. Visst har även jag varit mån om att faktiskt inbjuda till att klippa navelsträngar, men det är han som har tackat ja, och som har gjort jobbet. OCH stöttat mig i mitt liv. Med praktiska lösningar och ekonomi. För att Skatten ska ha det bra hos mig också. För att jag ska ha det bra. För att Skatten har det bäst om hans mamma mår bra.
Till skillnad från sina kollegor så har han ändrat stora delar av sitt liv. Där många andra bara fortsätter att leva som innan de fått barn, väljer han att stanna hemma. Han var pappaledig flera månader. Han hade verkligen ingen stor erfarenhet av bebisar, deras behov och utveckling, eller pedagogik när Skatten föddes. Han fick en bebis i sina armar och han klarade av allt och mer därtill. Jag är imponerad över hur pedagogisk han är med vår son, vilket tålamod han har och att han är mycket bättre på att sätta gränser än vad jag är.
Och kärleken. När jag ser hur han ser på Skatten ... det är så underbart, det faktum, att jag ser på honom att han känner som jag. Ingen kommer någonsin kunna älska vårt solsken lika mycket som jag. Ingen. Utom han. När ingen annan tycker det är så speciellt att Skatten har bajsat på pottan, så brister Skattpappan ut i hurrarop. När jag är ledsen och orolig över min sjuka kråkunge, så sitter han bredvid mig och är lika orolig han. Fast lugnare. Och med handen på min axel. Som ett stöd. Som en enighet.
Vi två, vi har skapat honom. Av kärlek. Vi två, vi älskar honom. För alltid. Vi två, det är vi som huvudsakligen ska finnas för honom. För honom och emot honom. Alltid tillsammans. Han och jag. Pappa och mamma. Jag ser det bästa av honom i vår son. Det är kärlek det också.
Och jag är så enormt glad att vi har honom i vårt liv. Att det är just han. Jag respekterar honom å det djupaste och jag är glad över vår vänskap. Han och jag är bra. Bra team. Vi kompletterar varandra. Skatten han älskar sin pappa till månen och tillbaka. Eller som han säger själv att han är "Pappas prins".
And so love grew a flower
A flower that is you
Your daddy knows you're a flame
A flower that is you
Your daddy knows you're a flame
Even to the angels it may sound like a lie
For you child
He has the troops and extra backup standing by
For you child
For you he's the best he can be
For you child
For you he's the best he can be
Oh child don't you know
Your daddy love come with a life time guarantee
Your daddy knows you're a flame
Your daddy knows you're a flame
Yeah daddy love you child
Your daddy knows you're a flame
Your daddy knows you're a flame
Daddy love you yeah
It's only you he'll say
Made the young boy hungry for the man he is today
It's only love, love, love, love
Can make you feel this way
For you child
He has the troops and extra backup standing by
For you child
For you he's the best he can be
For you child
For you he's the best he can be
Oh child don't you know
Your daddy love come with a life time guarantee
Your daddy knows you're a flame
Your daddy knows you're a flame
Yeah daddy love you child
Your daddy knows you're a flame
Your daddy knows you're a flame
Daddy love you yeah
It's only you he'll say
Made the young boy hungry for the man he is today
It's only love, love, love, love
Can make you feel this way
Your daddy knows you're a flame
/ Sade "Babyfather"
torsdag 13 januari 2011
mamma forever
Idag var den en ynklig liten plutt som hämtades på dagis av hans far och mig.
Trött, var han, och astmig. Men han var på gott humör tydligen. Tills vi kom. Han vände på huvudet och pekade: "MIN mammaaa!", skrek han glatt. Sedan började han skratta. Men han satte fort skrattet i halsen och började storgråta. Då förstod jag så väl. Han är sjuk, mammas kråkunge. Jag minns hur det var. Hur jag mådde så himla dåligt, men bet ihop. Och sen stod hon där. Mamma.
Mamma!
MIN mamma.
Plötsligt var man så liten och så sjuk som aldrig förr. Allt må-dåligt lade man över i mammas famn. Liteade på att hon kunde ta hand om det och trolla bort det. Sen smekte hon pannan, passade upp, skämde bort, blåste bort feber och krämpor, andades mig genom astman med sina egna lungor. Oroades säkert, våndades, med den feberheta barnakroppen tätt intill sig.
Där är jag idag. Jag är mamman. Som inte vill släppa hans hand om natten, som vakar över varje rossling och varje hostning. Som puffar kuddar och hämtar vatten. Som lyssnar på tårar och skrik, då orden inte finns än i hans språk. De som beskriver hur dåligt allt känns. Stryker över ryggen och hoppas det vänder snart.
När jag kan. När jag kan är jag den mamman. Men han är sin pappas ibland. Och jag får inte tro att han gör ett sämre jobb än jag. Jag måste låta honom få vara den vårdande föräldern. Jag litar på att han kan lika bra som jag. Men jag måste överkomma en mammas ego först. En mammas röst viskar "Mamma kan bäst". Jag vet ju att det inte är så. Men jag måste våga lita på det helt.
Nyss ringde Skattpappan och sa de åker in till Sachsska. Och då kan jag inte låta bli, jag åker in. Inte bara för Kråkungens skull, inte heller mycket för att jag vet att det känns bra att vara två vuxna om sjukhusnätter. Utan allra mest för min egen skull. Faktiskt. Egomamma är vad jag är.
Trött, var han, och astmig. Men han var på gott humör tydligen. Tills vi kom. Han vände på huvudet och pekade: "MIN mammaaa!", skrek han glatt. Sedan började han skratta. Men han satte fort skrattet i halsen och började storgråta. Då förstod jag så väl. Han är sjuk, mammas kråkunge. Jag minns hur det var. Hur jag mådde så himla dåligt, men bet ihop. Och sen stod hon där. Mamma.
Mamma!
MIN mamma.
Plötsligt var man så liten och så sjuk som aldrig förr. Allt må-dåligt lade man över i mammas famn. Liteade på att hon kunde ta hand om det och trolla bort det. Sen smekte hon pannan, passade upp, skämde bort, blåste bort feber och krämpor, andades mig genom astman med sina egna lungor. Oroades säkert, våndades, med den feberheta barnakroppen tätt intill sig.
Där är jag idag. Jag är mamman. Som inte vill släppa hans hand om natten, som vakar över varje rossling och varje hostning. Som puffar kuddar och hämtar vatten. Som lyssnar på tårar och skrik, då orden inte finns än i hans språk. De som beskriver hur dåligt allt känns. Stryker över ryggen och hoppas det vänder snart.
När jag kan. När jag kan är jag den mamman. Men han är sin pappas ibland. Och jag får inte tro att han gör ett sämre jobb än jag. Jag måste låta honom få vara den vårdande föräldern. Jag litar på att han kan lika bra som jag. Men jag måste överkomma en mammas ego först. En mammas röst viskar "Mamma kan bäst". Jag vet ju att det inte är så. Men jag måste våga lita på det helt.
Nyss ringde Skattpappan och sa de åker in till Sachsska. Och då kan jag inte låta bli, jag åker in. Inte bara för Kråkungens skull, inte heller mycket för att jag vet att det känns bra att vara två vuxna om sjukhusnätter. Utan allra mest för min egen skull. Faktiskt. Egomamma är vad jag är.
måndag 10 januari 2011
nattfjäril
Gärna fågel.
Kanske en fisk.
Men inte mittemellan.
Min gåva till dig
är en förbannelse som vilar över mig.
Och du köpte den rätt och slätt
och såg aldrig längre än så.
Frisläppt igen.
Fritagen av mig själv.
Utan tårar men med ett styng av sorg.
Inte nära nog, nog
Åt dig eller ens mitt eget krav.
Jag visste ju från början
Du visste det du med.
Jag orkar inte vara mig själv
när du är den du är.
Jag är så trött på magneten
som får kompassen att peka helt fel.
På störningen i jorden
som drar åt helvete snett.
Du har dina principer
och de stoppar mig i min fart.
Jag har mitt öppna sinne
som håller mig tillbaks.
Hur kan det vara så svårt för en nattfjäril att förstå
Sätta sig på en lampa. Ett lysrör. En upplyst skärm.
Istället för att dras till ljusets låga.
Som bränner dess vingar
tills dess att den inte flyger mer.
Tills dess att den inte är fågel
inte heller fisk
Bara ett bränt barn i ett mittemellanland.
Kanske en fisk.
Men inte mittemellan.
Min gåva till dig
är en förbannelse som vilar över mig.
Och du köpte den rätt och slätt
och såg aldrig längre än så.
Frisläppt igen.
Fritagen av mig själv.
Utan tårar men med ett styng av sorg.
Inte nära nog, nog
Åt dig eller ens mitt eget krav.
Jag visste ju från början
Du visste det du med.
Jag orkar inte vara mig själv
när du är den du är.
Jag är så trött på magneten
som får kompassen att peka helt fel.
På störningen i jorden
som drar åt helvete snett.
Du har dina principer
och de stoppar mig i min fart.
Jag har mitt öppna sinne
som håller mig tillbaks.
Hur kan det vara så svårt för en nattfjäril att förstå
Sätta sig på en lampa. Ett lysrör. En upplyst skärm.
Istället för att dras till ljusets låga.
Som bränner dess vingar
tills dess att den inte flyger mer.
Tills dess att den inte är fågel
inte heller fisk
Bara ett bränt barn i ett mittemellanland.
lördag 8 januari 2011
fredag 7 januari 2011
torsdag 6 januari 2011
små barns föräldrar
Man hade ju kunnat tro att jag skulle ha insett det tidigare. Långt tidigare.
Diverse våndor drabbade mig tidigt, nämligen. Jag har rädslat inför det mesta. Att han ska volta på moppen, att någon ska krossa hans hjärta, att han ska bli mobbad, att han skulle födas sjuk. Allt det där. Det tänkte jag på. Det kom över mig ungefär i samma sekund jag blev befruktad skulle jag tro.
Men det jag borde ha vånadats över, har jag förstått gradvis, och för sent varje gång. Kanske mitt undermedvetna har låtit mig slippa tänka på det, för det ändå är oundvikligt.
Jag pratar om de dåliga sakerna med att bli småbarnsförälder. Typ allt utom själva barnet. Typ att man måste vara ute i femton minus och tycka det är så härligt att åka pulka och dricka choklad. Dra iväg på bilsemester i sverige, gå på skansen och titta på trötta djur. Eller lyssna i åtskilliga timmar på Prettoföräldrarna på "öppnis". OCH stå ut med deras, lika jävla pretto, små snorungar. När allt man ville var att ge sitt barn en dräglig uppväxt, istället för göra sånt som jag själv tycker är kul.
Insikten drabbade mig hårt igår. På badhuset. På jullovet. Jag nästan golvades av illusionen om min framtid. Varje lov. I minst 12 år till. Badhus, isrinker, museum, lekpalats, tivolin, Tom Tits och annat skit. Proppat med hurtiga föräldrar som anser att "vi" har någonting gemensamt för att vi har barn i samma ålder. Nej, det har vi INTE. Något gemensamt alltså. Jag är där för att min son ska slippa sitta hemma och läsa Kafka med mig (vilket jag hade föredragit). Jag är där för hans skull, och hans skull enbart. För att JAG älskar att göra saker med honom. I synnerlighet saker som gör honom glad. Jag är inte där för att utbyta föräldratips, eller prata om blöjeksem eller dagisköer. Jag har vänner till sånt. Riktiga vänner. Som jag tycker om. SOm jag har mer än blöjeksem gemensamt med.
De flesta går ju efter devisen "Mina barn och andras ungar". Men i mitt fall stämmer det till och med. Mitt barn är inget kinkigt barn som skriker oavbrutet i flera timmar i badhuset för att någon trängde sig i vattenruschkanan eller för att han har missat sin middagsvila.
Jag trodde jag gillade barn men det visade sig tydligen att jag bara gillar barn som jag känner. Däremot har jag aldrig trott att jag gillar äppelkäcka övermänniskor till föräldrar som tycker att en rökande mamma är typ samma sak som en mamma som slår sitt barn, och som inte kan låta bli att frälsa folk till höger och vänster med deras egna hokus-pokus-barnuppfostrings-metoder, som värsta frikyrkodårarna.
Men det är alltså vad jag har att vänta. Jag är inte längre jag. Jag har inte längre en egen vilja och identitet. Jag är hans mamma. EN småbarnsmamma. Och är man det så ska man vara precis likadan som alla andra mammor. För vi är ju så lika allihop.
Ja det är vi ju. Eller?
Diverse våndor drabbade mig tidigt, nämligen. Jag har rädslat inför det mesta. Att han ska volta på moppen, att någon ska krossa hans hjärta, att han ska bli mobbad, att han skulle födas sjuk. Allt det där. Det tänkte jag på. Det kom över mig ungefär i samma sekund jag blev befruktad skulle jag tro.
Men det jag borde ha vånadats över, har jag förstått gradvis, och för sent varje gång. Kanske mitt undermedvetna har låtit mig slippa tänka på det, för det ändå är oundvikligt.
Jag pratar om de dåliga sakerna med att bli småbarnsförälder. Typ allt utom själva barnet. Typ att man måste vara ute i femton minus och tycka det är så härligt att åka pulka och dricka choklad. Dra iväg på bilsemester i sverige, gå på skansen och titta på trötta djur. Eller lyssna i åtskilliga timmar på Prettoföräldrarna på "öppnis". OCH stå ut med deras, lika jävla pretto, små snorungar. När allt man ville var att ge sitt barn en dräglig uppväxt, istället för göra sånt som jag själv tycker är kul.
Insikten drabbade mig hårt igår. På badhuset. På jullovet. Jag nästan golvades av illusionen om min framtid. Varje lov. I minst 12 år till. Badhus, isrinker, museum, lekpalats, tivolin, Tom Tits och annat skit. Proppat med hurtiga föräldrar som anser att "vi" har någonting gemensamt för att vi har barn i samma ålder. Nej, det har vi INTE. Något gemensamt alltså. Jag är där för att min son ska slippa sitta hemma och läsa Kafka med mig (vilket jag hade föredragit). Jag är där för hans skull, och hans skull enbart. För att JAG älskar att göra saker med honom. I synnerlighet saker som gör honom glad. Jag är inte där för att utbyta föräldratips, eller prata om blöjeksem eller dagisköer. Jag har vänner till sånt. Riktiga vänner. Som jag tycker om. SOm jag har mer än blöjeksem gemensamt med.
De flesta går ju efter devisen "Mina barn och andras ungar". Men i mitt fall stämmer det till och med. Mitt barn är inget kinkigt barn som skriker oavbrutet i flera timmar i badhuset för att någon trängde sig i vattenruschkanan eller för att han har missat sin middagsvila.
Jag trodde jag gillade barn men det visade sig tydligen att jag bara gillar barn som jag känner. Däremot har jag aldrig trott att jag gillar äppelkäcka övermänniskor till föräldrar som tycker att en rökande mamma är typ samma sak som en mamma som slår sitt barn, och som inte kan låta bli att frälsa folk till höger och vänster med deras egna hokus-pokus-barnuppfostrings-metoder, som värsta frikyrkodårarna.
Men det är alltså vad jag har att vänta. Jag är inte längre jag. Jag har inte längre en egen vilja och identitet. Jag är hans mamma. EN småbarnsmamma. Och är man det så ska man vara precis likadan som alla andra mammor. För vi är ju så lika allihop.
Ja det är vi ju. Eller?
onsdag 5 januari 2011
i vila
Ge mig en plats i skydd från världen
i stilla ro och lugn.
Ge mig en plats
där jag kan måla en bild av dig
Där jag kan känna dig närhet
och vara ensam med känslan av dig
En plats där längtan och tvivel inte har ett rum
Ge mig någonstans att vila
där tankar stillar sig och tiden
Ge mig en plats där jag kan andas
en natt när mörkret värmer mig
När solen tar skydd bakom mäktiga månar
och jag slipper tala om hur det är
Ge mig ett ställe på jorden
där jag sover som ett barn
i dina armar
på din axel
i en sval säng med din varma kropp
precis nära min
Ge mig den tiden jag aldrig får
den tiden där det bara finns du och jag
en ordlös minut utan tankar och beslut
Ge mig en plats i skydd från världen
måndag 3 januari 2011
Välkomna till oss
Jag kommer i vanlig ordning skriva om precis det jag känner för. På det sätt jag känner för. Om mig, om livet, om min son. Och förhoppningsvis blir det en del treats från min kamera också.
Trevligt att ni tittade in och på återseende.
Trevligt att ni tittade in och på återseende.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)