Jag har just gjort en lista på spottifaj. En sån där jävla bra lista med blandade upptempo-låtar. Enbart för mig. Ingen annans smak fick vara med. Jag valde alla låtar som jag älskar.
Nu har jag haft tid att lyssna igenom några gånger. Vad jag har märkt är att jag systematiskt bläddrar mellan några absoluta favoriter, och bläddrar förbi vissa låtar. Varje gång. Vad är dealen med det? Jag har ju valt dem själv. Jag tycker ju om låtarna för katten. Men nej, jag vill visst inte höra på dem ändå.
Med andra ord är det precis som när man plockar ihop en påse smågodis. Bara det gottaste av gott. Allt man tycker om. Inte en enda seg råtta så långt ögat når. Och ändå: Där ligger dem. På botten. De man sparar till sist. Av samma sort. I mitt fall hamnar alltid "Knattarna" där. Och ändå envisas jag med att köpa dem igen nästa gång.
söndag 27 februari 2011
fredag 25 februari 2011
samtal med företaget som har chefer som inte finns alternativt inte har något namn
Så här fungerar jag när jag blir orättvist behandlad som kund: Jag redogör lugnt och sakligt för vad som har hänt. Jag skäller ALDRIG ut någon som inte förtjänar det. Jag ser till att i möjligaste mån prata med den ansvariga för felet som har begåtts, och om jag inte får som jag förtjänar och vill så knyter jag näven i fickan och låter dem köra över mig.
Nu har mitt felbehandlingsärende bollats typ tio vändor mellan mig och TELE2 och jag börjar förstå precis hur de jobbar. Idag hade jag ett till samtal med dem av karaktären misslyckat, men jag fick ändå en pytteliten seger innan jag slängde på luren och bestämde mig för att faktiskt inte skita i det, utan lämna in ärendet till KO.
Här följer ett litet smakprov på dialogerna som fördes, ni behöver inte ens förstå ärendets bakrund för att förstå hur dumma de är/spelar att de är.
Jag får prata med en tjej och förklarar mitt ärende. Hon tittar på det, läser, tänker, frågar en kollega, får mer info av mig, tänker mer, läser lite till och förmodligen förstår att de har gjort ett major fel, eller får det förklarat för sig av en kollega när jag är på vänt. Då plötsligt byter hon ton, till en jag känner igen från andra kundtjänstare från förut, och börjar monotont att mässa samma sak:
-Ja men det här abonnemanget har ju blivit annullerat.
Varpå jag svarar:
- Ja jag är medveten om det, det är därför jag ringer dig. Jag sa ju det till dig också. Det är alltså inte det frågan gäller, utan HUR det kunde bli annullerat då det inte skedde på min (kundens) begäran?
- Ja men alltså det finns inte längre. Det är annullerat.
-Jaaaa. Preciiis. Men varför är det det? Jag har ju inte bett er om det.
- Ja men det blir automatiskt annullerat om modemet som vi skickar ut kommer i retur.
- Ja så mycket har jag också förstått. NU. Men det var ingen som upplyste mig om det INNAN. Så då undrar jag igen: Hur kommer det sig att ni har annullerat ett abonnemang som kunden inte har godkänt att ni ska annullera? Eller ens förklarar det för henne innan ni annuellrar?
- Eeeh. Ja. Alltså. Det är så det är. Det finns inte längre. Men vill du teckna avtal på 24 månader till kan vi skriva om kontraktet och så får du ditt modem.
Jag suckar och räknar till tolv ...hundra.
- Neeeeej tack. Det vill jag inte. Jag vill ha det som utlovats till mig av dina kollegor. Vilket är: Ett modem, för det abonnemanget jag har tecknat, och tre månaders fri faktura.
- Ja men då får du ju betala för modemet.
-Varför får jag göra det? Ni har ju skickat det till mig en gång. Men till fel adress. Så jag kunde inte hämta ut det. Och nu måste jag pötsligt betala extra för det?
- Ja men det är för att när modemet kom i retur så annullerades abonnemanget automatiskt.
Jag: Ännu större suck.
- Jooo, men då var vi här igen då. Du, jag inser att du inte kan hjälpa mig längre i det här. Och jag vill inte skälla på dig då jag vet att du inte är ansvarig för det här (läs: då jag inser att du är totalt inkompetent och ovillig att fixa problemet). Så har du namnet på den högst ansvariga hos er?
- Eeeh. Näe.
Inget mer. Bara det. "Eeeh näe", och sen tystnad.
Jag skrattar lite, förbluffad av svaret.
- Du har inget namn på dina chefer?
- Jooo. Men. Det finns inga.
Här trillar jag nästan ur soffan.
- Du har inga chefer?
- Alltsåååå ... jooo. Men. Jag har inga namn.
- Du vet inte vad din chef heter?
- Jooo, men. Näe.
- Nej? Du vet inte vad din chef heter?
- Jo. Alltså det finns flera chefer.
- Toppen! Har du namnet på en av dem?
- Ja alltså. Nej. Jag bara kopplar ju folk vidare till dem så jag vet inte vem som svarar liksom.
- Jamen vad fint. Då kan du ju koppla mig till dem.
- Nej.
Jag får hyperventilera för att inte svimma här. Till saken hör att det inte är första gången kundtjänst på TELE2 har nekat mig på olika dumma sätt att få prata med någon ansvarig. Så de verkar ju vara skolade på det viset, och ha satt detta i system.
- Nej? Du kan inte koppla mig till de som är ansvariga?
- Nej alltså det finns inga.
- Det finns inga ansvariga och de har inget namn eller de finns inga namn på de som är ansvariga?
- Öh va?
- Äsch glöm det. Kan du bara koppla mig dit du brukar koppla folk när problem uppstår.
Hon: Djup suck och extremt ovilligt:
- Ja okej. Då får du dröja lite.
Jag dröjer lite. "Lite" visar sig vara ungefär åtta minuter.
Jag hamnar hos en kille som inte presenterar sig och börjar försiktigt och trevligt om. Han har en fruktansvärt aggressiv inställning från början, då han förmodligen har förstått precis vad det här gäller och vad de har gjort för fel. Han lyssnar inte ens på mig utan berättar offenstivt och otrevligt att: "Det här ärendet är avslutat då abonnemanget har blivit annullerat. Du kan inget göra för att få det ogjort och vill du ha ett nytt modem får du betala för det".
Jag inser att jag snart kommer nå kokpunkten och säger så lugnt jag kan:
- För det första undrar jag varför du är otrevlig mot mig redan i början av samtal. För det andra undrar jag om du kan svara på den jag fråga jag fortfarande inte fått svar på. Vilken är: HUR kan ni bara annullera ett abonnemang utan att först meddela kunden om det, och utan kundens medgivande, och sedan förklara det för kunden flera månader senare medan ni har startat ett helt nytt abonnemang åt kunden som kunden inte vet om att hon har? FÅR ni göra så?
Han svarar (hör och häpna):
- Nu är det här abonnemanget avslutat och du kan inte komma någonvart.
Jag känner ett frispel på ingång och biter mig i läppen.
- Ja men förihelvete! Hör du inte vad jag säger? Du svarar ju inte på min fråga ju. HUR kan ni annullera det utan min tillåtelse? Jag är ju kunden som betalar för det här. Har ni ingen som helst känsla för att behandla era kunder bra?
- Du lyssnar ju inte på vad jag säger. Abonnemanget är alltså annu ...
-JAG lyssnar inte?! DU svarar inte på min fråga.
Sedan följer en fem mintuer lång diskussion om varför de har skickat ett modem till fel adress och hur det gick till, då jag hade varit folkbokförd på den nya adressen i nästan ett år vid tillfället för denna händelse. Han avslutar med att "Kolla upp en grej" och kommer tillbaka tio minuter senare.
- Ja det är alltså företaget vi hyr som har säljare på stan som har gjort felet. De har skickat modemet till fel adress.
Detta tror jag inte ett spår på, men frågar ändå.
-Jaha. Men då kan jag alltså vända mig till dem för att få ordning på saken?
- Neeej. Det spelar ingen roll längre. För de kan inte ändra att abonnemanget är annullerat.
- Men någon har ju begått ett fel. Och då vill jag tala med denna någon.
- Ja men du kan inte kontakta dem.
Här brinner det av totalt för mig:
- SNÄLLA MÄNNISKA. DU VERKAR JU HELT JÄVLA .... (vad fan ska jag säga? Jag inser vad jag håller på med och tystnar en sekund innan jag förtsätter). JAG HOPPAS INNERLIGT ATT DU ÄR NÖJD MED DET BEMÖTANDET DU HAR GETT MIG IDAG OCH ATT DINA CHEFER KOMMER VARA NÖJDA MED DET JOBB DU HAR GJORT NÄR JAG GÅR VIDARE MED EN ANMÄLAN TILL KONSUMENTVERKET.
Lugnar mig ett tag och andas. Samlar mig, och säger lite lugnare:
- Det hade varit så jävla lätt för dig at be mig om ursäkt, ge mig tre fria månaders internet som jag ju blivit lovad, skickat iväg modemet som jag också blivit lovad, och återigen bett om ursäkt för att fel har uppstått och intyga att det inte ska hända igen. Då hade du haft en nöjd kund som inser att alla kan fela och som hade stannat kvar hos er. Det är det som kallas sevice, ett yrke jag fick för mig att du jobbar med.
Han svarar, också lite lugnare, att jag kan få en månads gratis internet och undrar om det är något annat jag undrar över (i säljarton med uppgång på slutet)
Jag inser att jag kommer inte längre nu och suckar att "Nej tack. Inte för tillfället".
Efter detta samtal ringer jag igen som "anonym" och ber att få numret till företaget som de hyr som säljföretag. Jag ringer till dem och får det bekräftat, att felet har begåtts hos TELE2, att de ofta skyller ifrån sig på dem och att jag har all rätt på min sida.
Tack för det!
Fortsättning följer garanterat ...
En bild som inte alls har med ämnet att göra, men som är bildutmaning nummer tre i min serie av bildutmaningar som jag påbörjade för några veckor sen, är denna.
Nu har mitt felbehandlingsärende bollats typ tio vändor mellan mig och TELE2 och jag börjar förstå precis hur de jobbar. Idag hade jag ett till samtal med dem av karaktären misslyckat, men jag fick ändå en pytteliten seger innan jag slängde på luren och bestämde mig för att faktiskt inte skita i det, utan lämna in ärendet till KO.
Här följer ett litet smakprov på dialogerna som fördes, ni behöver inte ens förstå ärendets bakrund för att förstå hur dumma de är/spelar att de är.
Jag får prata med en tjej och förklarar mitt ärende. Hon tittar på det, läser, tänker, frågar en kollega, får mer info av mig, tänker mer, läser lite till och förmodligen förstår att de har gjort ett major fel, eller får det förklarat för sig av en kollega när jag är på vänt. Då plötsligt byter hon ton, till en jag känner igen från andra kundtjänstare från förut, och börjar monotont att mässa samma sak:
-Ja men det här abonnemanget har ju blivit annullerat.
Varpå jag svarar:
- Ja jag är medveten om det, det är därför jag ringer dig. Jag sa ju det till dig också. Det är alltså inte det frågan gäller, utan HUR det kunde bli annullerat då det inte skedde på min (kundens) begäran?
- Ja men alltså det finns inte längre. Det är annullerat.
-Jaaaa. Preciiis. Men varför är det det? Jag har ju inte bett er om det.
- Ja men det blir automatiskt annullerat om modemet som vi skickar ut kommer i retur.
- Ja så mycket har jag också förstått. NU. Men det var ingen som upplyste mig om det INNAN. Så då undrar jag igen: Hur kommer det sig att ni har annullerat ett abonnemang som kunden inte har godkänt att ni ska annullera? Eller ens förklarar det för henne innan ni annuellrar?
- Eeeh. Ja. Alltså. Det är så det är. Det finns inte längre. Men vill du teckna avtal på 24 månader till kan vi skriva om kontraktet och så får du ditt modem.
Jag suckar och räknar till tolv ...hundra.
- Neeeeej tack. Det vill jag inte. Jag vill ha det som utlovats till mig av dina kollegor. Vilket är: Ett modem, för det abonnemanget jag har tecknat, och tre månaders fri faktura.
- Ja men då får du ju betala för modemet.
-Varför får jag göra det? Ni har ju skickat det till mig en gång. Men till fel adress. Så jag kunde inte hämta ut det. Och nu måste jag pötsligt betala extra för det?
- Ja men det är för att när modemet kom i retur så annullerades abonnemanget automatiskt.
Jag: Ännu större suck.
- Jooo, men då var vi här igen då. Du, jag inser att du inte kan hjälpa mig längre i det här. Och jag vill inte skälla på dig då jag vet att du inte är ansvarig för det här (läs: då jag inser att du är totalt inkompetent och ovillig att fixa problemet). Så har du namnet på den högst ansvariga hos er?
- Eeeh. Näe.
Inget mer. Bara det. "Eeeh näe", och sen tystnad.
Jag skrattar lite, förbluffad av svaret.
- Du har inget namn på dina chefer?
- Jooo. Men. Det finns inga.
Här trillar jag nästan ur soffan.
- Du har inga chefer?
- Alltsåååå ... jooo. Men. Jag har inga namn.
- Du vet inte vad din chef heter?
- Jooo, men. Näe.
- Nej? Du vet inte vad din chef heter?
- Jo. Alltså det finns flera chefer.
- Toppen! Har du namnet på en av dem?
- Ja alltså. Nej. Jag bara kopplar ju folk vidare till dem så jag vet inte vem som svarar liksom.
- Jamen vad fint. Då kan du ju koppla mig till dem.
- Nej.
Jag får hyperventilera för att inte svimma här. Till saken hör att det inte är första gången kundtjänst på TELE2 har nekat mig på olika dumma sätt att få prata med någon ansvarig. Så de verkar ju vara skolade på det viset, och ha satt detta i system.
- Nej? Du kan inte koppla mig till de som är ansvariga?
- Nej alltså det finns inga.
- Det finns inga ansvariga och de har inget namn eller de finns inga namn på de som är ansvariga?
- Öh va?
- Äsch glöm det. Kan du bara koppla mig dit du brukar koppla folk när problem uppstår.
Hon: Djup suck och extremt ovilligt:
- Ja okej. Då får du dröja lite.
Jag dröjer lite. "Lite" visar sig vara ungefär åtta minuter.
Jag hamnar hos en kille som inte presenterar sig och börjar försiktigt och trevligt om. Han har en fruktansvärt aggressiv inställning från början, då han förmodligen har förstått precis vad det här gäller och vad de har gjort för fel. Han lyssnar inte ens på mig utan berättar offenstivt och otrevligt att: "Det här ärendet är avslutat då abonnemanget har blivit annullerat. Du kan inget göra för att få det ogjort och vill du ha ett nytt modem får du betala för det".
Jag inser att jag snart kommer nå kokpunkten och säger så lugnt jag kan:
- För det första undrar jag varför du är otrevlig mot mig redan i början av samtal. För det andra undrar jag om du kan svara på den jag fråga jag fortfarande inte fått svar på. Vilken är: HUR kan ni bara annullera ett abonnemang utan att först meddela kunden om det, och utan kundens medgivande, och sedan förklara det för kunden flera månader senare medan ni har startat ett helt nytt abonnemang åt kunden som kunden inte vet om att hon har? FÅR ni göra så?
Han svarar (hör och häpna):
- Nu är det här abonnemanget avslutat och du kan inte komma någonvart.
Jag känner ett frispel på ingång och biter mig i läppen.
- Ja men förihelvete! Hör du inte vad jag säger? Du svarar ju inte på min fråga ju. HUR kan ni annullera det utan min tillåtelse? Jag är ju kunden som betalar för det här. Har ni ingen som helst känsla för att behandla era kunder bra?
- Du lyssnar ju inte på vad jag säger. Abonnemanget är alltså annu ...
-JAG lyssnar inte?! DU svarar inte på min fråga.
Sedan följer en fem mintuer lång diskussion om varför de har skickat ett modem till fel adress och hur det gick till, då jag hade varit folkbokförd på den nya adressen i nästan ett år vid tillfället för denna händelse. Han avslutar med att "Kolla upp en grej" och kommer tillbaka tio minuter senare.
- Ja det är alltså företaget vi hyr som har säljare på stan som har gjort felet. De har skickat modemet till fel adress.
Detta tror jag inte ett spår på, men frågar ändå.
-Jaha. Men då kan jag alltså vända mig till dem för att få ordning på saken?
- Neeej. Det spelar ingen roll längre. För de kan inte ändra att abonnemanget är annullerat.
- Men någon har ju begått ett fel. Och då vill jag tala med denna någon.
- Ja men du kan inte kontakta dem.
Här brinner det av totalt för mig:
- SNÄLLA MÄNNISKA. DU VERKAR JU HELT JÄVLA .... (vad fan ska jag säga? Jag inser vad jag håller på med och tystnar en sekund innan jag förtsätter). JAG HOPPAS INNERLIGT ATT DU ÄR NÖJD MED DET BEMÖTANDET DU HAR GETT MIG IDAG OCH ATT DINA CHEFER KOMMER VARA NÖJDA MED DET JOBB DU HAR GJORT NÄR JAG GÅR VIDARE MED EN ANMÄLAN TILL KONSUMENTVERKET.
Lugnar mig ett tag och andas. Samlar mig, och säger lite lugnare:
- Det hade varit så jävla lätt för dig at be mig om ursäkt, ge mig tre fria månaders internet som jag ju blivit lovad, skickat iväg modemet som jag också blivit lovad, och återigen bett om ursäkt för att fel har uppstått och intyga att det inte ska hända igen. Då hade du haft en nöjd kund som inser att alla kan fela och som hade stannat kvar hos er. Det är det som kallas sevice, ett yrke jag fick för mig att du jobbar med.
Han svarar, också lite lugnare, att jag kan få en månads gratis internet och undrar om det är något annat jag undrar över (i säljarton med uppgång på slutet)
Jag inser att jag kommer inte längre nu och suckar att "Nej tack. Inte för tillfället".
Efter detta samtal ringer jag igen som "anonym" och ber att få numret till företaget som de hyr som säljföretag. Jag ringer till dem och får det bekräftat, att felet har begåtts hos TELE2, att de ofta skyller ifrån sig på dem och att jag har all rätt på min sida.
Tack för det!
Fortsättning följer garanterat ...
En bild som inte alls har med ämnet att göra, men som är bildutmaning nummer tre i min serie av bildutmaningar som jag påbörjade för några veckor sen, är denna.
Bildutamning nummer tre: EN BILD PÅ NÅGON I DIN FAMILJ.
På denna bild: TVÅ stycken i min familj. Världens bästa storasyster
och världens tjockaste, goaste lilla Skatt. Påsken 2009.
onsdag 23 februari 2011
värme inifrån
I morse blev jag rent förbannad på kylan. Hur kan det få vara så här? Det är omänskligt kallt och det FINNS inga kläder som hjälper. Så mitt i (eller förhoppningsvis, i slutet av) den smällkalla vintern så drömmer jag mig tillbaka till värmen. En jättefin resa i slutet av november, till Dubai.
måndag 21 februari 2011
inte undra på ...
... att jag inte har någon tv.
Satt just och tittade igenom tv4-play startsidan. Bla bla bla Big brother, bla bla morgonsoffan och relationssnack med Kristin och relationspanelen (gäller bara hetron och såna jävla floskler att jag nästan kräks), bla bla bla "Så odlar du citrusträd hemma" bluttan blä sport, sport, sport, nakna kocken (s 11524), bygg-och inredningsprogram till förbannelse, bla bla något modeprogram, PARLAMENTET (??), bloggar, forum och arkiv. Nyheter om ... skit!
Suuuuuck! Kom med något nytt snart. Snälla!
Till dess: Böcker. SÅ bra!
Satt just och tittade igenom tv4-play startsidan. Bla bla bla Big brother, bla bla morgonsoffan och relationssnack med Kristin och relationspanelen (gäller bara hetron och såna jävla floskler att jag nästan kräks), bla bla bla "Så odlar du citrusträd hemma" bluttan blä sport, sport, sport, nakna kocken (s 11524), bygg-och inredningsprogram till förbannelse, bla bla något modeprogram, PARLAMENTET (??), bloggar, forum och arkiv. Nyheter om ... skit!
Suuuuuck! Kom med något nytt snart. Snälla!
Till dess: Böcker. SÅ bra!
torsdag 17 februari 2011
blessed
Jag är mållös.
Jag saknar orden att beskriva min son och lyckan han skänker alla som kommer i hans närhet. Han har är som en enda stor strålande sol. Han är fantastisk och underbar. Och han är min. Att få låna ett tag.
Jag är verkligen väsignad.
Jag saknar orden att beskriva min son och lyckan han skänker alla som kommer i hans närhet. Han har är som en enda stor strålande sol. Han är fantastisk och underbar. Och han är min. Att få låna ett tag.
Jag är verkligen väsignad.
måndag 14 februari 2011
ingen cirkusprinsessa
Ett isande blått alarm skär genom vit tystnad.
Den här gången är det inte jag med kinden mot snön.
Den här gången är det inte jag som har vrickat eller brutit något.
Jag ser allt och hör allt klart nu.
I detaljer som genom förstoringsglas.
Jag vet var jag står
inte på randen av ruinen
inte på linan i med paraplyet i handen
jag kompromissar inte längre med mig själv
Snökaoset runt mig är inte mitt
Jag står stadigt i stormen av cyan och vitt.
Jag har mörkt blåa ögon istället för grumliga gråa.
Inget irrvarr av grönt och ocean,
inget spel med höga instaser
inget mer av ditt, hans, hennes, deras, ert.
En spricka i min läpp idag.
Den smakar rött av blod.
Den smakar av liv och värme mitt i kylan
som skapar ett glasklart fokus i mitt blickfång.
Det finns en plats för dig här bakom mig
i sängen i soffan i livet.
Den är den om du vill.
Men när du reser dig och går kan jag värma mig själv.
Jag kommer inte att sakna dig, inte gråta bittra tårar.
Du är därför att jag låter dig
Du är inte inte där för att inte är med mig.
Larmet avlägsnas.
Gör nytta hos någon annan
I någon annans olycka.
Inte min.
Jag är intakt.
Ingen cirkusprinsessa med frakturer.
Inte idag Inte nu
Inte här Inte mer
Den här gången är det inte jag med kinden mot snön.
Den här gången är det inte jag som har vrickat eller brutit något.
Jag ser allt och hör allt klart nu.
I detaljer som genom förstoringsglas.
Jag vet var jag står
inte på randen av ruinen
inte på linan i med paraplyet i handen
jag kompromissar inte längre med mig själv
Snökaoset runt mig är inte mitt
Jag står stadigt i stormen av cyan och vitt.
Jag har mörkt blåa ögon istället för grumliga gråa.
Inget irrvarr av grönt och ocean,
inget spel med höga instaser
inget mer av ditt, hans, hennes, deras, ert.
En spricka i min läpp idag.
Den smakar rött av blod.
Den smakar av liv och värme mitt i kylan
som skapar ett glasklart fokus i mitt blickfång.
Det finns en plats för dig här bakom mig
i sängen i soffan i livet.
Den är den om du vill.
Men när du reser dig och går kan jag värma mig själv.
Jag kommer inte att sakna dig, inte gråta bittra tårar.
Du är därför att jag låter dig
Du är inte inte där för att inte är med mig.
Larmet avlägsnas.
Gör nytta hos någon annan
I någon annans olycka.
Inte min.
Jag är intakt.
Ingen cirkusprinsessa med frakturer.
Inte idag Inte nu
Inte här Inte mer
söndag 13 februari 2011
vad döljer du för oss?
Jag sitter och gapar framför Skavlanfinalen i senaste avsnittet. Min hjärna känns tom och blank, endast en fråga ekar i mitt huvud: Vad har Carola?
Vad HAR hon? Egentligen?
Jag svarar kvickt på min egen fråga. Hon har timing, kontakter och mest av allt har hon elakhet och ett jävla sätt.
Man ska inte vara snäll. Snäll leder dig ingen vart. När jag jobbade inom handels i många år så kom den snälla kunden sist. Den kunden som alltid alltid fick sin vilja fram enligt mottot "Kunden har alltid rätt", var den elaka burduse jävlen som stod och skrek om hur inkompetent jag som kassabiträde var, och han ville tala med chefen. När chefen väl kom så fick kunden sin vilja fram. Varför? Jag hade aldrig gjort så som chef. Jag hade mycket hellre sett till att belöna personen som stod bakom den elaka fan i kassakön. Han som sa "Ursäkta och förlåt, men något gick visst fel här, kan vi möjligen göra på något annat vis?".
Jag fattar inte Carola. Jag gör det inte. Jag undrar i mitt stilla sinne hur fan hon fick en hel nation, och bra mycket mer än bara en, att falla vid hennes fötter och tro att hon på något vis förtjänade en framstående plats i nordens artistelit. Hon har faktiskt ingen enastående röst. Den lilla hon har har hon dessutom arbetat upp de senaste åren. Vilket innebär att de första tjugo åren av hennes karriär var hon en medelmåttig sångerska. Jag har hört betydligt bättre framträdanden i källare och på skolavslutningar. Hon är heller ingen låtskrivare av rang, det kan man inte påstå.
Hon utstrålar ingen som helst värme eller ödmjukhet. Faktum är att hon faktiskt skrämmer mig. Hon har alltid skrämt mig. Ända sedan jag var liten. Jag har ett inbyggt självförsvar mot såna som hon. Jag kan med lätthet detektera galningar och elakingar. Såna som är rakt igenom ruttna personer. De ger mig "the creeps". Jag ger mig attan på att hon är psykopat. Då menar jag det inte som ett skällsord. Jag menar verkligen pyskopat. Det blir nästan lite för ironiskt när jag tänker på orden "Som Mona Lisa har sitt leende så döljer också du någonting för mig ...". Bakom Carolas skenheliga superkristna påklistrande leende så döljer sig, alldeles säkert, ett hjärta av sten.
Nä, man ska inte vara snäll om vill komma någonstans här i livet. Ingen kommer föra dig framåt då du står med mössan i hand och ber om ursäkt för att du stör. Jag känner folk som har jobbat med Carola. Tydligen är hennes vanligaste sätt att få saker att hända just att uttala ordet: HÄND! Till den som ska fixa med logen: "Jag vill ha vatten. HÄND!" osv. Det är så man blir en artist som kan komma undan med att sjukförklara och förnedra sina allra största lyssnarkrets (bögarna), och ändå bli folkkär och hyllad. Av bögarna inte minst. Hon begår misstag på misstag. Men ändå. Ändå toppar hon listor och ger ut skivor. Återigen sitter jag och gapar och undrar: Varför SER ingen annan detta? Hur kan det här få belönas?
Detta verkar gälla i artistbranchen så väl som i Svenssons vardagsliv. När jag som flickvän ber min pojkvän snällt att ändra på något i vårt liv så får jag en puss och ett "Lilla gumman, det går inte". Eller jag ett: "Jag ska försöka", utan vidare resultat. När någon av samma pojkväns ex eller kommande flickvänner efter mig drar fram piskan och och inte ber, utan beordrar honom att göra samma sak. Ja, då händer det grejer. Man ska styra med en järnhand. Något inom oss människor böjer sig direkt för elakhet och auktoritet. Hot ger större effekt än mutor eller belöning. Folk överlag uppger att de vill ha en snäll och omtänksam partner. Varför då? Så de ska kunna styra sin relation själva? För, återigen, man får inte belöning för att man är snäll.
Nej, om man bara är tillräckligt bestämd och elak då kan man komma hur långt som helst. Om man dessutom är bestämd och elak OCH född i rätt familj/har rätt kontakter, så kan man vara precis hur talanglös som helst och ändå komma till månen om det är den man siktar på.
Vad HAR hon? Egentligen?
Jag svarar kvickt på min egen fråga. Hon har timing, kontakter och mest av allt har hon elakhet och ett jävla sätt.
Man ska inte vara snäll. Snäll leder dig ingen vart. När jag jobbade inom handels i många år så kom den snälla kunden sist. Den kunden som alltid alltid fick sin vilja fram enligt mottot "Kunden har alltid rätt", var den elaka burduse jävlen som stod och skrek om hur inkompetent jag som kassabiträde var, och han ville tala med chefen. När chefen väl kom så fick kunden sin vilja fram. Varför? Jag hade aldrig gjort så som chef. Jag hade mycket hellre sett till att belöna personen som stod bakom den elaka fan i kassakön. Han som sa "Ursäkta och förlåt, men något gick visst fel här, kan vi möjligen göra på något annat vis?".
Jag fattar inte Carola. Jag gör det inte. Jag undrar i mitt stilla sinne hur fan hon fick en hel nation, och bra mycket mer än bara en, att falla vid hennes fötter och tro att hon på något vis förtjänade en framstående plats i nordens artistelit. Hon har faktiskt ingen enastående röst. Den lilla hon har har hon dessutom arbetat upp de senaste åren. Vilket innebär att de första tjugo åren av hennes karriär var hon en medelmåttig sångerska. Jag har hört betydligt bättre framträdanden i källare och på skolavslutningar. Hon är heller ingen låtskrivare av rang, det kan man inte påstå.
Hon utstrålar ingen som helst värme eller ödmjukhet. Faktum är att hon faktiskt skrämmer mig. Hon har alltid skrämt mig. Ända sedan jag var liten. Jag har ett inbyggt självförsvar mot såna som hon. Jag kan med lätthet detektera galningar och elakingar. Såna som är rakt igenom ruttna personer. De ger mig "the creeps". Jag ger mig attan på att hon är psykopat. Då menar jag det inte som ett skällsord. Jag menar verkligen pyskopat. Det blir nästan lite för ironiskt när jag tänker på orden "Som Mona Lisa har sitt leende så döljer också du någonting för mig ...". Bakom Carolas skenheliga superkristna påklistrande leende så döljer sig, alldeles säkert, ett hjärta av sten.
Nä, man ska inte vara snäll om vill komma någonstans här i livet. Ingen kommer föra dig framåt då du står med mössan i hand och ber om ursäkt för att du stör. Jag känner folk som har jobbat med Carola. Tydligen är hennes vanligaste sätt att få saker att hända just att uttala ordet: HÄND! Till den som ska fixa med logen: "Jag vill ha vatten. HÄND!" osv. Det är så man blir en artist som kan komma undan med att sjukförklara och förnedra sina allra största lyssnarkrets (bögarna), och ändå bli folkkär och hyllad. Av bögarna inte minst. Hon begår misstag på misstag. Men ändå. Ändå toppar hon listor och ger ut skivor. Återigen sitter jag och gapar och undrar: Varför SER ingen annan detta? Hur kan det här få belönas?
Detta verkar gälla i artistbranchen så väl som i Svenssons vardagsliv. När jag som flickvän ber min pojkvän snällt att ändra på något i vårt liv så får jag en puss och ett "Lilla gumman, det går inte". Eller jag ett: "Jag ska försöka", utan vidare resultat. När någon av samma pojkväns ex eller kommande flickvänner efter mig drar fram piskan och och inte ber, utan beordrar honom att göra samma sak. Ja, då händer det grejer. Man ska styra med en järnhand. Något inom oss människor böjer sig direkt för elakhet och auktoritet. Hot ger större effekt än mutor eller belöning. Folk överlag uppger att de vill ha en snäll och omtänksam partner. Varför då? Så de ska kunna styra sin relation själva? För, återigen, man får inte belöning för att man är snäll.
Nej, om man bara är tillräckligt bestämd och elak då kan man komma hur långt som helst. Om man dessutom är bestämd och elak OCH född i rätt familj/har rätt kontakter, så kan man vara precis hur talanglös som helst och ändå komma till månen om det är den man siktar på.
lördag 12 februari 2011
vuxendampens vara eller icke vara
Otroligt lustigt detta. Jag skulle just gå in och skriva ett inlägg om min presumtiva damp. Då hittade jag en kommentar på mitt förra inlägg som väntade på moderering. En anonym läsare som undrade om jag har ADHD. Jag har ingen aning om frågan var allvarligt ställd eller inte, eller vad som föranledde den. Men det fick mig såklart att småle. För det jag hade tänkt att skriva var ...
Jag är ganska emot detta diagnosställande som pågår i vårt land. Varannan person verkar ha någon form av diagnos. Hälften av dem verkar ha just diagnosen ADHD, ADD eller någon form av autism. Jag har jobbat med barn av dessa diagnoser och jag är så FÖR att kunna diagnostisera ett problem och hjälpa barnet och dess familj att hitta verktyg att hantera detta på. Men jag är så jävla emot att man sätter diagnos på någon och sen påstår att detta går inte att ändra, sen kan man luta sig bekvämt tillbaka och låta den diagnostiserade göra dumma saker (kanske tom brya lagar) och bara skylla det på ADHD.
Jag är på tok för dåligt påläst för att veta skillnaden mellan alla dessa diagnoser. Jag vet inte alls vad som skiljer dem åt, och vad de innebär i detalj. Precis i början när man hörde talas om ADHD tänkte man sig en överaktiv liten busunge. Rent fysiskt också. Nu vet jag att så behöver det inte alls vara. Min mammas bästa vän brukar skoja om att hon har "vuxendamp". Hon blir rastlös och måste röja runt och göra något ett tag. Jag tycker det är roligt uttryckt, utan att för den sakens skull på något vis "driva" med dem som har dessa bokstavskombinationer.
Fysiskt överaktiv är nog det sista man vill beskylla mig för att vara. Däremot har jag ju något som jag här i bloggen kallar damphjärna. Jag har alltså en sjukt överaktiv hjärna. Om något som ADHD-gener existerar så har vi dem i vår släkt, helt klart.
Jag har oerhört dåligt tålamod. Jag kan inte plantera blommor från frön, jag vill (läs: Kräver) att allt ska hända nu nu nu! Jag kan få infall och börja vända upp och ner på mitt hem för att jag fick en bra tanke om möblering. Oftast inträffar allt detta mitt i natten. Jag har svårt att tvingas in i situationer där man ska "slappna av". Sitta i en båt och bara meta skulle faktiskt kunna leda till min död tror jag. Promenera planlöst utan mål funkar inte. Likaså segla omkring på ett hav i flera dagar. Jag har svårt för att ligga och glo på en film. Bara. Vill jag ha blommor köper jag sådan som redan är färdiga. Jag går gärna promenader (på sommaren. I stan) . Men då ska jag gå för att gå från en punkt till en annan. Båt åker jag med motor. För att komma fram. Var jag än har bestämt att jag ska. Slappna av gör jag när jag mediterar. När jag ser på film gör jag det med fördel samtidigt som jag viker tvätt, chattar, redigerar bilder, facebookar, bloggar eller annat. Eller allt samtidigt.
När jag lagar mat, så drar jag fram allt jag har i köket på en gång och allt är en enda röra. Schwum! En tornado. Hittar jag ett sätt att skynda på förloppet (som att tärna den okokta potatisen så den ska bli kokt på fem minuter) så gör jag det. Jag är en konstnär som fan inte har tid att sitta och pilla med måleri och detaljer. Så vad gör jag då? Jo, jag fotar. Schwum! Färdigt! Konstigt nog har jag ro att dona med bilderna i timtals i photoshop sen. Jag kan även sitta och pilla med att måla naglarna fulla med små små små prickar i flera timmar.Bara för att sen inte kunna ge mig till tåls att vänta tills lacket har torkat innan jag rotar igenom min handväska. Och så är allt förstört.
Och så hjärnan. Den jag inte kan stänga av. Inte för allt i världen. Inte ens när jag sover. Vilket resulterar i att jag sover så crappy det bara går. För jag drömmer typ 90% av sömnen. Dröm innebär motsatsen till djupsömn och vila. Så jag är trött jämt. ADHD är vad jag förstår en hjärna som är så trött att den blir överaktiv. Men om jag tänkte så mycket att jag sov så dåligt att min hjärna blev så trött att den blev överaktiv eller om det var så att jag var så överaktiv att jag drömde så mycket så jag sov så dåligt, det vet jag inte. Lite hönan-och-ägget-situationen där.
Tillsist: Om jag har ADHD eller inte låter jag vara osagt. Jag har i alla fall ingen diagnos. Och jag tänker inte göra någon utredning heller. För jag tänker att den enda som blir störd av mitt spridda livskaos, mina infall och min dåliga sömn är faktiskt jag. Min son verkar hittills i alla fall ha överlvet mig. Inte bara överlevt. Han verkar gilla mig. Det är det viktigaste. En framtida partner få ta mig som jag och jag tänker tvinga honom/henne att tycka jag är så jävla charmigt dampig och effektiv att han/hon kommer älska mig mest i världen för det.
Tack för frågan. Den var intressant.
Jag avslutar med nummer två i fotoutmaningen.
Jag är ganska emot detta diagnosställande som pågår i vårt land. Varannan person verkar ha någon form av diagnos. Hälften av dem verkar ha just diagnosen ADHD, ADD eller någon form av autism. Jag har jobbat med barn av dessa diagnoser och jag är så FÖR att kunna diagnostisera ett problem och hjälpa barnet och dess familj att hitta verktyg att hantera detta på. Men jag är så jävla emot att man sätter diagnos på någon och sen påstår att detta går inte att ändra, sen kan man luta sig bekvämt tillbaka och låta den diagnostiserade göra dumma saker (kanske tom brya lagar) och bara skylla det på ADHD.
Jag är på tok för dåligt påläst för att veta skillnaden mellan alla dessa diagnoser. Jag vet inte alls vad som skiljer dem åt, och vad de innebär i detalj. Precis i början när man hörde talas om ADHD tänkte man sig en överaktiv liten busunge. Rent fysiskt också. Nu vet jag att så behöver det inte alls vara. Min mammas bästa vän brukar skoja om att hon har "vuxendamp". Hon blir rastlös och måste röja runt och göra något ett tag. Jag tycker det är roligt uttryckt, utan att för den sakens skull på något vis "driva" med dem som har dessa bokstavskombinationer.
Fysiskt överaktiv är nog det sista man vill beskylla mig för att vara. Däremot har jag ju något som jag här i bloggen kallar damphjärna. Jag har alltså en sjukt överaktiv hjärna. Om något som ADHD-gener existerar så har vi dem i vår släkt, helt klart.
Jag har oerhört dåligt tålamod. Jag kan inte plantera blommor från frön, jag vill (läs: Kräver) att allt ska hända nu nu nu! Jag kan få infall och börja vända upp och ner på mitt hem för att jag fick en bra tanke om möblering. Oftast inträffar allt detta mitt i natten. Jag har svårt att tvingas in i situationer där man ska "slappna av". Sitta i en båt och bara meta skulle faktiskt kunna leda till min död tror jag. Promenera planlöst utan mål funkar inte. Likaså segla omkring på ett hav i flera dagar. Jag har svårt för att ligga och glo på en film. Bara. Vill jag ha blommor köper jag sådan som redan är färdiga. Jag går gärna promenader (på sommaren. I stan) . Men då ska jag gå för att gå från en punkt till en annan. Båt åker jag med motor. För att komma fram. Var jag än har bestämt att jag ska. Slappna av gör jag när jag mediterar. När jag ser på film gör jag det med fördel samtidigt som jag viker tvätt, chattar, redigerar bilder, facebookar, bloggar eller annat. Eller allt samtidigt.
När jag lagar mat, så drar jag fram allt jag har i köket på en gång och allt är en enda röra. Schwum! En tornado. Hittar jag ett sätt att skynda på förloppet (som att tärna den okokta potatisen så den ska bli kokt på fem minuter) så gör jag det. Jag är en konstnär som fan inte har tid att sitta och pilla med måleri och detaljer. Så vad gör jag då? Jo, jag fotar. Schwum! Färdigt! Konstigt nog har jag ro att dona med bilderna i timtals i photoshop sen. Jag kan även sitta och pilla med att måla naglarna fulla med små små små prickar i flera timmar.Bara för att sen inte kunna ge mig till tåls att vänta tills lacket har torkat innan jag rotar igenom min handväska. Och så är allt förstört.
Och så hjärnan. Den jag inte kan stänga av. Inte för allt i världen. Inte ens när jag sover. Vilket resulterar i att jag sover så crappy det bara går. För jag drömmer typ 90% av sömnen. Dröm innebär motsatsen till djupsömn och vila. Så jag är trött jämt. ADHD är vad jag förstår en hjärna som är så trött att den blir överaktiv. Men om jag tänkte så mycket att jag sov så dåligt att min hjärna blev så trött att den blev överaktiv eller om det var så att jag var så överaktiv att jag drömde så mycket så jag sov så dåligt, det vet jag inte. Lite hönan-och-ägget-situationen där.
Tillsist: Om jag har ADHD eller inte låter jag vara osagt. Jag har i alla fall ingen diagnos. Och jag tänker inte göra någon utredning heller. För jag tänker att den enda som blir störd av mitt spridda livskaos, mina infall och min dåliga sömn är faktiskt jag. Min son verkar hittills i alla fall ha överlvet mig. Inte bara överlevt. Han verkar gilla mig. Det är det viktigaste. En framtida partner få ta mig som jag och jag tänker tvinga honom/henne att tycka jag är så jävla charmigt dampig och effektiv att han/hon kommer älska mig mest i världen för det.
Tack för frågan. Den var intressant.
Jag avslutar med nummer två i fotoutmaningen.
EN BILD PÅ MIG SJÄLV
 |
| Hittade den här och tyckte jag såg lite plufsig ut. Sen mindes jag att jag var gravid när bilden togs. Väldigt gravid till och med. En omtumlande tid i mitt liv. Men som jag älskade att vara gravid! |
onsdag 9 februari 2011
en dita om dagen ...
Jag har en egen Dita. Hon är så begåvad och snillrik. Hon har samma sorts krumelurhjärna som jag har, fast hon har krumelurhänder som passar till. Dita har Tänkta tanken också. Det har inte jag. Jag har Otänkta tanken. Ständigt tankar som maler och tigger om att få bli tänkta. Som aldrig riktigt blir färdigtänkta. Omtänkta blir de. Men aldrig tänkta.
Dita har den vackraste hårfärgen jag vet. Och så har hon fräknar. Hon är som Pippi. Men mycket mycket bättre. Mognare, vackrare, mildare. Hon gör allt så mysigt omkring sig och andra. Dita är en fröken. En busfröfröken med en klokskap som en fröken från förr, fast hon är från ganska nyss. Jag tror att Dita och jag en dag kommer göra något riktigt bra tillsammans. Om jag bara kan få min Otänkta tanke att bli en tänkt. Under tiden gör Fröken Dita och hennes Tänkta tanke storverk på egen hand.
Som här tex. Gå in och rösta vet jag! Man kan göra det flera gånger om. Och hur kan man låta bli att bli förälskad i hennes tådoppare? Jag bara undrar.
Dita har den vackraste hårfärgen jag vet. Och så har hon fräknar. Hon är som Pippi. Men mycket mycket bättre. Mognare, vackrare, mildare. Hon gör allt så mysigt omkring sig och andra. Dita är en fröken. En busfröfröken med en klokskap som en fröken från förr, fast hon är från ganska nyss. Jag tror att Dita och jag en dag kommer göra något riktigt bra tillsammans. Om jag bara kan få min Otänkta tanke att bli en tänkt. Under tiden gör Fröken Dita och hennes Tänkta tanke storverk på egen hand.
Som här tex. Gå in och rösta vet jag! Man kan göra det flera gånger om. Och hur kan man låta bli att bli förälskad i hennes tådoppare? Jag bara undrar.
jag kikade in ...
hos min vän Sofia.
Hos henne hittade jag en kul fotoutmaning. Man ska lägga upp bilder på specifika saker i 30 inlägg. Jag kommer förmodligen välja att blanda upp det med mitt "vanliga" bloggande också. Men eftersom det här är minst lika mycket fotoblogg som något annat så tycker jag det känns passande. I brist på annat är det också bra.
Den första bilden lägger jag ut redan nu.
NÅGON DU UMGÅS VÄLDIGT MYCKET MED.
Jag är så glad att den här killen är den jag umgås allra mest med. Förutom att han har mitt blod i sin kropp och att jag älskar honom mer än något annat, så är han även den snällaste, mjukaste, roligaste, klokaste, mest insiktsfulla lilla två-åring jag vet. Min son.
Hos henne hittade jag en kul fotoutmaning. Man ska lägga upp bilder på specifika saker i 30 inlägg. Jag kommer förmodligen välja att blanda upp det med mitt "vanliga" bloggande också. Men eftersom det här är minst lika mycket fotoblogg som något annat så tycker jag det känns passande. I brist på annat är det också bra.
Den första bilden lägger jag ut redan nu.
NÅGON DU UMGÅS VÄLDIGT MYCKET MED.
Jag är så glad att den här killen är den jag umgås allra mest med. Förutom att han har mitt blod i sin kropp och att jag älskar honom mer än något annat, så är han även den snällaste, mjukaste, roligaste, klokaste, mest insiktsfulla lilla två-åring jag vet. Min son.
inspiration
Jag undrar hur man tänker när man tillsätter en peron på en plats. En person som till exempel en studievägledare. Hur tänker man när man anställer en person som är totalt socialt obegåvad, humorbefriad och färglös. En person som verkligen inte verkar trivas med det hon själv gör. En person med lika mycket charm och utstråling som min, på tok för gamla, disktrasa. Och en sådan person ska alltså inspirera MIG att vilja plugga för ett yrke. Dessutom ett ämne som jag med lätthet skulle kunna skita totalt i om det vore för att jag verkligen verkligen måste ha betyg i det.
Sensationellt dålig marknadsföring av skolan! Tur att jag har inspiration så det räcker och blir över i mitt eget lilla sinne.
Sensationellt dålig marknadsföring av skolan! Tur att jag har inspiration så det räcker och blir över i mitt eget lilla sinne.
måndag 7 februari 2011
*skrattar ut högt*
Jag har alltid tyckt det är humor på hög nivå med rakt översatta uttryck från engelska till svenska. Även tvärtom, såklart, men inte lika. Av uppenbara skäl. Min favvo är nog "När skiten träffar fläkten" eller "En promenad i parken".
Därför blev jag så glad när jag satt och bläddrade igenom en Amelia hos läkaren för någon dag sen. Jag fick se rubriken "Se ut som en million". Jag tänkte att äntligen har även glansiga magasin skaffat sig lite humor, ironi och självdistans.
Detta var tills jag började läsa och insåg efter hand att det nog inte alls var på skämt. De tyckte förmodligen helt enkelt att det var okej att översätta uttrycket rakt av och sätta det på print. På fullaste allvar.
Därför blev jag så glad när jag satt och bläddrade igenom en Amelia hos läkaren för någon dag sen. Jag fick se rubriken "Se ut som en million". Jag tänkte att äntligen har även glansiga magasin skaffat sig lite humor, ironi och självdistans.
Detta var tills jag började läsa och insåg efter hand att det nog inte alls var på skämt. De tyckte förmodligen helt enkelt att det var okej att översätta uttrycket rakt av och sätta det på print. På fullaste allvar.
borderline ...
Idag balanserar vi, min lins och jag. Precis på gränsen,
Mellan sol och skugga
Mellan vinter och vår
Mellan värme och kyla
Mellan glädje och rädsla
lördag 5 februari 2011
mogen kärlek?
Jag ställde frågan: "varför jag?"
Han svarade: "För att jag tycker om dig."
Det räckte inte för mig.
Jag vet inte vad som skulle räcka för mig. Vad gör mig speciell i någons ögon? Vad kan jag ge som som ingen annan kan? Jag måste skärpa mig för fan! Jag är ju jag. Ingen annan är som jag. På ont och på gott. Det borde ju räcka. Om någon jag älskade frågade mig detsamma, vad skulle jag svara då? "För att du fäller ner toasitsen och gör så goda pannkakor"? "För att du är så snygg i jeans och för att dina händer är så fina"? Jag vet inte. Jag vet inte vad exakt det är som gör att man älskar någon.
Jag har vridit och vänt så mycket på förhållanden att jag inte längre vet vad jag ska förvänta mig. Vad är för lite och vad är för mycket. Jag är livrädd för att jag ska vänja mig vid ensamheten. Att jag ska bli så bekväm med mig och mitt att jag aldrig kommer kunna anpassa mig efter en kärlek igen. Jag är också livrädd för att släppa in någon av fel skäl. Eller för lätt. Jag önskar mig ingen passion. Inte alls. Jag har varit där, och det är inget man bygger kärlek på.
Jag tycker jag har fått en mer mogen syn på kärleken. Men jag undrar hur mogen. Mamma säger åt mig att inte vara girig och kräsen. Kärlek kan komma förtäckt i vänskap, jag vet. Men vad är nog? Vad duger? Räcker det med att man "gillar" någon. Att man "klarar av" att se varandra varje dag. Att sexet är "okej". Att man kan skratta ihop "då och då". Behöver man inte en enda liten fjäril i magen? Är man kräsen då? Om man kräver att man ska längta efter sin partner så man nästan går i bitar, är man girig då?
Jag vill ha någon som är trygg. Någon som står ut mig och alla mina små neuroser. Någon som låter mig löpa och förstår mig. En som är bergfast och alltid, alltid finns där. Jag vet att det finns såna människor. Jag har varit tillsammans med några. Men dem lämnade jag bara för att jag för girig. För att jag sökte mer spänning än trygghet. För att jag inte visste då att man inte bygger kärlek av passion.
Å andra sidan känns det ju hemskt. Att välja någon som aldrig kommer göra en illa, bara just därför. Egentligen helt utan ett hjärta som bultar hett för henne.
"Varför jag?".
"För att du gillar mig".
Lite mer romans än så kan man väl kräva? Lite minde ego. För bådas skull.
Jag vet vad jag inte vill ha. Det vet jag alltid. Men jag har ingen aning om vad jag vill ha. Och om jag inte vet det. Hur ska jag då kunna avgöra om det är rimligt?
Han svarade: "För att jag tycker om dig."
Det räckte inte för mig.
Jag vet inte vad som skulle räcka för mig. Vad gör mig speciell i någons ögon? Vad kan jag ge som som ingen annan kan? Jag måste skärpa mig för fan! Jag är ju jag. Ingen annan är som jag. På ont och på gott. Det borde ju räcka. Om någon jag älskade frågade mig detsamma, vad skulle jag svara då? "För att du fäller ner toasitsen och gör så goda pannkakor"? "För att du är så snygg i jeans och för att dina händer är så fina"? Jag vet inte. Jag vet inte vad exakt det är som gör att man älskar någon.
Jag har vridit och vänt så mycket på förhållanden att jag inte längre vet vad jag ska förvänta mig. Vad är för lite och vad är för mycket. Jag är livrädd för att jag ska vänja mig vid ensamheten. Att jag ska bli så bekväm med mig och mitt att jag aldrig kommer kunna anpassa mig efter en kärlek igen. Jag är också livrädd för att släppa in någon av fel skäl. Eller för lätt. Jag önskar mig ingen passion. Inte alls. Jag har varit där, och det är inget man bygger kärlek på.
Jag tycker jag har fått en mer mogen syn på kärleken. Men jag undrar hur mogen. Mamma säger åt mig att inte vara girig och kräsen. Kärlek kan komma förtäckt i vänskap, jag vet. Men vad är nog? Vad duger? Räcker det med att man "gillar" någon. Att man "klarar av" att se varandra varje dag. Att sexet är "okej". Att man kan skratta ihop "då och då". Behöver man inte en enda liten fjäril i magen? Är man kräsen då? Om man kräver att man ska längta efter sin partner så man nästan går i bitar, är man girig då?
Jag vill ha någon som är trygg. Någon som står ut mig och alla mina små neuroser. Någon som låter mig löpa och förstår mig. En som är bergfast och alltid, alltid finns där. Jag vet att det finns såna människor. Jag har varit tillsammans med några. Men dem lämnade jag bara för att jag för girig. För att jag sökte mer spänning än trygghet. För att jag inte visste då att man inte bygger kärlek av passion.
Å andra sidan känns det ju hemskt. Att välja någon som aldrig kommer göra en illa, bara just därför. Egentligen helt utan ett hjärta som bultar hett för henne.
"Varför jag?".
"För att du gillar mig".
Lite mer romans än så kan man väl kräva? Lite minde ego. För bådas skull.
Jag vet vad jag inte vill ha. Det vet jag alltid. Men jag har ingen aning om vad jag vill ha. Och om jag inte vet det. Hur ska jag då kunna avgöra om det är rimligt?
 |
| Det var lättare förr ... |
torsdag 3 februari 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)