vakna lilla videung ...

... hör hur väckarklockan ringa, det är vår!
Vakna, lilla Vide, ur sömnigt vinterbo.
Sprid lite glädje med din mjuka kind mot min.
Stig upp ur glömska med hatt av päls,
väck till liv det som med hösten dog.

Vakna lilla videung, nu så är det tid.

vågar du, vill du, är det rätt?

Läste det här för ett tag sedan. Jag har tänkt mycket på ämnet. Både innan och efter att jag läste detta.

Om en annan männsika far illa, och jag kan göra något, så ser jag det som en självklarhet att jag gör det. Särskilt om det är något så enkelt som att ta en verbal fight. Jag säger enkelt, därför att för mig är det lättare än att slåss. I synnerlighet vill jag säga till om det handlar om barn. Jag tror jag har blivit bättre sedan jag blev mamma. Det blir lite som Åsa Erlandson skriver, man vill ta fram svärdet och kriga loss.

Däremot tycker jag det svåra i hela civilkurageprylen är att veta var man ska dra gränsen. Jag är övertygad om att det är många gånger man har lust att skälla ut en förälder som uppträder korkat och dumt, utan att man har hela bilden. Det kan finnas så många specialfall, så många omständigheter som lett till händelsen vi får bevittna. Jag vill gärna tro att om någon sa åt mig i en sådan situation, så skulle jag ta det som omsorg om mitt barn, om alla barn. Och se godheten i det hela. Men jag är rätt säker på att inte alla reagerar så. Då är man bara idioten som tränger sig på i en familjeangelägenhet. Men så drar man det ett varv till, och då kan man hävda att det egentligen är en familjeangelägenhet att barn lever med alkholiserade föräldrar som inte kan ta hand om dem, eller män som slår skiten ur sina kvinnor bakom stängda dörrar varje dag. Ska man inte lägga sig i då heller?

Fallet med två-åringen på trottoaren känns som ett solklart fall. En förälder som står och skriker på sin sexåring i butiken är en annan femma. En svårare femma. Det borde vara alla vuxnas ansvar att se till att alla barn i samhället får känna sig trygga. Men så ser det ju inte riktigt ut.

Så, alltså utan att komma fram till så mycket alls: Det är svårt det där med att säga till. Men jag tror att jag hellre gör det en gång för mycket än tvärtom. Jag försöker i alla fall våga det.

om jag blundar och sträcker ut tungan smakar det sött

Honungsdroppar på solskensbröst.
Hjärtegryn och sockersöt.
Handfläta och busigt hår.
Drunkna i ögon och svimma av lycka.

Mognat lugn och barnsligt pirr
svirlande svirlandesvirr virr
galenpanna vild.

Fem minuter räcker så väl
ett enda ord
En signal på telefonen
och dagen är komplett
och ändå långt ifrån mätt.

Kan jag få en tårtbit till tack?

tunnelbaneimpulsen

Klockan är 01.23. Tunnelbanestationen på Hötorget är full av skräp, ljud och onyktra människor i festliga kläder. Tunnelbanan rullar in på perongen. När tåget saktar in för att stanna, men fortfarande rullar, kan man börja avgöra ungefär var en dörr kommer att hamna. Jag ställer mig närmare min dörruppskattning. Och där. Bredvid mig, står en vuxen man. Inte allt för onykter, vad det verkar. Plötsligt sträcker han ut armen mot tunnelbanan som fortfarande rullar sakta framåt. Hans hand vidrör tågets sida över fönsterna som swischar förbi.

Jag tror inte ens han gör det särskilt medvetet. Som en aktiv handling. Det verkar mer som en impuls-styrd handling. En härlig ovuxen impuls som han bara måste reagera på. Underbart!

sommardrömmar

så det kan bli ...

det största som finns

Jag har just sett "En unge i minuten" på tv 4. Herrejösses! Jag bara grinar och grinar. Tänker mig tillbaka till min egen förlossning, lever mig in i deras. Och grinar lite till.

Alla har vi våra egna, helt unika, berättelser. Alla får vi olika barn. Alla har olika stor smärta, smärta som känns annorlunda, som inte går att beskriva. Alla har vi olika sätt att hantera smärtan på. Precis som vi är olika som personer, så föder vi barn på olika sätt. Men kärleken, kärleken är densamma.

Den där enormt stora, obegripliga, rakt igenom rena och kompromisslösa kärleken. Till det barn du har burit i din kropp, som du ju redan känner så väl. Till den nyfödda, kladdiga, röda, skrynkliga, skrikande lilla ungen som ligger på ditt bröst och känner in din värme. Som kravlar av egen kraft till ditt bröst, för att söka näring. Inget kan vara större än det. Någonsin.

Att se det utifrån. Att se den oförfalskade kraften och smärtan i en kvinnas ansikte. Att se det får mig att inse att vi är djur. Vi har så djupt rotad kännedom om vår egen kropp. Vi vet, våra kroppar vet, hur vi ska göra. Våra kroppar KAN föda barn. Sedan tusentals år tillbaka. Det är en urkraft som är så häpnadsväckande mirakulös att jag tappar andan.

Jag kan inte tänka mig in i mannens/partnerns roll. Det måste vara hemskt att vara så hjälplös. För det är de ju. De kan inget göra. Inget bättre, inget sämre. Vetskapen om att de finns där tryggar givetvis. Och det att kunna dela glädjen med dem när man har sin unge väl ute. Men förlossningen är kvinnans, och barnets.

Jag gråter för kärleken. Allra mest för den. Och lyckan. Men jag gråter också för rädslan, för smärtan, för hopplösheten, hjälplöshten. För hur utelämnade vi alla är. Jag gråter för styrkan, för kraften, för orken, för tron. Jag gråter för den totala paralyserande skräcken i stundens allvar. Då de säger att barnet inte mår bra. Då det måste gå fort. Då föräldrarna tappar kontrollen och inte längre får styra över situationen. Så fruktansvärt. Jag gråter över läkarnas och framförallt barnmorskornas entusiasm, hängivelse och otroligt genomproffsiga arbete. Det taggar mig till tusen att bli barnmorska nu.

När jag ser tillbaka på min egen förlossning inser jag att den var lätt. Jag har en bra kropp för att ge liv. Jag mötte bara proffsiga och snälla barnmorskor. Jag var aldrig rädd. Min största fruktan var att få göra ett akutsnitt. Men jag tror faktiskt aldrig det var något jag egentligen väntade mig. Jag kände på mig att det skulle gå bra.

Så kom han då. Helt perfekt. Inte blå, minns jag. Hälsosamt röd. Skrikande från första stund. Jag var så lättad över det. Att han skrek. Sen låg jag där med honom på bröstet, tårar i ögonen och hela kroppen full till bristningsgräns av kärlek och djupaste tacksamhet. Då kommer jag ihåg att jag kände: "Igen! jag vill göra det igen! Nu, nu ,nu. Om en vecka. Om ett år. Om tio år. Jag vill göra det igen! Och igen! Fy för i helvete vad jävla häftigt!".  Helt klart hög som ett höghus på endorfiner, adrenalin och ja ... en smula lustgas.

Jag har aldrig var en kicksökande person. Varken fysiskt eller psykiskt. Jag har inte sökt kickar. Men att föda. Vilken kick! Jag har aldrig aldrig varit med om något i närheten av det. Känslan av att klara av det. Att kunna klara av den otroliga smärtan. Den som är så stor, att man tappar tid och rum. Men ändå inte kan minnas den, ens fem minuter efter. Känslan, såklart, av att ha en ny person liggandes på sitt bröst. En unge som är gjord av kärlek. Ett litet hjälplöst liv, som ligger i dina händer. En liten, liten helt ny för världen med den klokaste äldsta blicken man har sett. Det gav mig känslan att jag vill göra det igen.

Det gör också att jag, och de flesta jag vet, kan se sådana här program på tv. Se all smärta. Känna den. Se allt det jobbiga. Krysta med helt okända kvinnior, gråta med dem. Känna med dem. Och ändå. Ändå skulle vi ge minst en lem eller två för att få vara där. Vara dem. Gör det om igen. Och en gång till. Om och om och om igen. För det är ju det största, det vackraste, det starkaste någonsin.

Och resultatet. Som vilar i dina armar. I ditt hjärta. I dina tankar. Från och med då, tills dagen du dör, och förmodligen långt förbi även det. Resultatet, är kärlek i den renaste möjliga form.

be careful what you wish for ...

Jag tror alla som får frågan skulle svara att de vill vara lyckliga. Exakt vad lyckan innebär och hur den ska uppnås är givetvis olika från person till person. Vi drömmer om ett fantastiskt jobb, en underbar partner, ett gosigt litet barn, ett spekatkulärt hus, en hänförande resa, en trollsk skog med susande träd och sällsamt lugn.

En dag, kan hända, snubblar vi över vår lycka och får verkligen chansen att leva det liv drömt om. Frågan är nu: Tar vi den chansen?

Det är en sak att drömma om lyckan. En helt annan sak att leva den. För med lyckan kommer ansvar. Vi måste förvalta vår lycka. Lyckan är inte ett beständigt koncept, utan små delar som faller på plats till den helhet man föreställt sig. Alla dessa små delar måste ses om. Man måste prestera på drömjobbet för att klättra uppåt, eller behålla det. Man måste jobba på relationen till sin älskade för att den inte ska gå i kras. Man måste placera sina pengar väl för att de ska växa eller inte försvinna. Att vara ansvarig för att lyckan man hade försvann för att man inte kunde kunde sköta om den, kan för många te sig värre än att inte ha haft någon lycka alls.

Olycka och vardagliga småproblem behöver man inte ta ansvar för. Det är lätt att skylla det ifrån sig. "Det blev så här illa, det var otur. Jag hade inget med det att göra". Men när vi ska ta oss upp till den stjärna vi så ivrigt önskar oss till kräver det handling. Vi måste bevisa oss. Ta en chans, hoppa på ett tåg med okänd destination, riskera det trygga, det vi känner till, och våga. Våga vara lyckliga.

Kvinnor som bara träffar män som behandlar dem illa. Människor som vantrivs på sina jobb. Folk som ständligt råkar i ekonomiska oegentligheter. Alla dessa må önska sig andra liv. Nya liv. Fulla av lycka. Men det liv de lever är trygga. De kan sina liv. De vet vilka roller de ska spela, de vet hur de ska hantera det, de känner sig helt okej trots allt. För de har bara sån otur. Och så har de sina drömmar kvar. De kan alltid drömma om lyckan. Det krävs mod för att våga ge lyckan en chans. Mod som de flesta av oss inte har.

Jag undrar lite om det är ett i-landsproblem att inte våga uppnå lycka. Jag har liksom lite svårt att tro att ett gatubarn i brasilien INTE skulle ta chansen till lyckan om den knackade på ickedörren. Är vi egentligen lite gnälliga och jävligt bortskämda, som har halva lyckan men ändå är för fega för att ta steget ut och sträcka ut armen en liten liten bit till och grabba tag i lyckan som ändå finns inom räckhåll?

Vill vi verkligen vara lyckliga, eller vill vi leva bekvämt halvlyckliga/olyckliga och bara drömma om lyckan som vi tänker oss den?

stockholmare i rörelse

 

stockholm klär i vårskrud