Fönster mot världen

Jag minns att jag satt där på andra sidan bordet och drunknade i hans ögon. Att jag satt där och hörde en röst i huvudet som sa: Det kan vara Han. Det är nog Han. Det här kan vara på riktigt. Ändå så försökte jag på ett mer medvetet plan intala mig själv att det där var väl trevligt, men inget mer. När vi gick ifrån vår fikadejt den dagen var det jag som betalade. Och samtidigt som jag tänkte att jag nog borde spara kvittot så sa han: Spara det där. Tänk om det blir vi för resten av livet.

Jag forsatte tänka att det nog inte var något speciellt. Ändå skickade jag ett sms till honom någon timma efter att vi skilts åt med en kram vid slussen. Mitt i svinkalla vintern. Han fick mig att le. Han var överraskande. Annorlunda. Jävligt skrämmande. Och han kröp mig under huden.

På vår andra dejt önskade jag bara att människan skulle röra mig. Så jag skulle få känna om det pirrade i magen. Han gjorde inte det. Inte förän jag fick en lång varm dubbeldunjackskram vid tunnelbanan. Den och och åtta värmande ord i en fin mening och det pirrade definitivt. Några timmar senare fick jag ett sms. Som värmde in i själen. Det var nog då, när jag fick det smset som jag insåg att jag var förälskad i honom första gången. Jag har förstått det flera gånger sedan dess.

Och sen då?

Sen friade han. Han friade på ett så bra vis. Helt perfekt. En snöig söndag mitt på gatan. Och jag sa ja. Självklart. Några timmar senare. När chocken lagt sig.

Jag har inte haft långa förhållanden. Mitt längsta ligger väl på runt tre år. Jag är fascinerad över de som varit tillsammans i tjugo, trettio år och som fortfarande är hemskt kära. Jag tror jag kan fixa det med honom. Honom om någon. Jag tror vi är bra på att hitta strategier. Jag tror på oss. Därför sa jag ja. Det känns nyktert. För första gången vuxet och genomtänkt. Som att jag valde honom redan innan han dök upp i mitt liv. Det känns faktiskt helt naturligt och vettigt. Så självklart spännande och intressant. Inte svindlande och svimfärdigt. HAN gör mig yr och svimfärdig. Ja. Ibland nästan lite illamånde av pirr. Men vår relation, vårt liv, vårt äktenskap känns helt lugnt. Tryggt. Sant och självklart. Utan skymt av illamående.

För det var Honom jag träffade. Det var vår tur att träffa rätt. Ingen vet om det håller hela livet. Ingen kan lova någonting sådant. Men det känns som vi är givna en chans. En chans som man inte släpper lättvindigt. Ett äventyr, en utmaning. Mentalt och praktiskt. Jag hoppas och tror att vi ska få känna allt det där de säger kommer efter förälskelse och kärlek. Det där som är mycket djupare. Jag hoppas verkligen. För det verkar så coolt. Jag hoppas på den djupaste vänskap och mest innerliga värme, närhet och respekt. Förståelse. Förlåtelse. Sanning, ärlighet, uppriktighet. Lycka, glädje och stökig vardag. Närhet, ensamhet, tvåsamhet. Jag tror och hoppas på tron på varandra och oss som par, som familj. Att vi båda ska orka bära varandra på sträckor där det är nödvändigt. Att vi ska få fortsätta välja varandra. Varje dag. Lära känna varandra. Överraska varandra. Drunka i varandra.

Jag tror och hoppas på allt det. Jag vet. Att det i alla fall kommer bli mitt livs roligaste vackraste utmaning att fortsätta älska, och älskas av mannen som gör mig knäsvag varje, varje gång han ser mig i ögonen. Honom som jag n kan kalla min man på¨riktigt. Min make. Min äkta hälft. Mitt hela allt.

Oavsett hur det går så är det en ynnest och en oändlig lycka att få uppleva Honom och allt han är.