våga lyckas

Det händer då och då att jag träffar någon som älskar sitt arbete. Någon som "jobbar med sin hobby". Det händer. Men det är fanken inte ofta. Många trvis med sitt jobb. Många tycker det är ok. Många tycker det är uthärdligt. Men få verkar älska sitt jobb. Varför?

"Det är få förunnat att arbeta med sin hobby", får man ju höra rätt ofta. Vad beror det egentligen på, undrar jag. Jag tror helt ärlgt, och med risk för att väcka agg hos några, att det beror på lathet. På att det man kallar passion faktiskt saknar tillräckligt med passion.

Jag skrev i våras om att våga vara lycklig. Det här är en del av det. Det är ganska bekvämt att ha ett "lagom" bra jobb, där man kan gå och gnälla lite och sen släppa det och gå hem och helst glömma. Längta till helger och ledighet och knorra så fort vardagen faller på igen. Men det krävs mod för att sälja allt man äger och har för att satsa på sin passion. Offra all fritid i flera år framöver för att starta upp eget. Flytta till ett annat land för det är vad som krävs. Våga tro på sig själv. Våga lyckas. Sälja sig själv som en lyxvara. DET är svårt och skitläskigt.

Jag är 31 och ett halvt år. Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag vill bli när jag blir stor. Jag trodde jag visste, och så puttade ödet in mig på en helt annan stig. Nu börjar en annan dröm sakta ta form. Jag är osäker på exakt vilken titel jag satsar på, men yreksområdet ter sig klarare och klarare.

Att sikta för högt är inget folk gärna gör. Man vet sina begränsningar. Man vet exakt vad man inte duger till. Inte lika bra är vi, på att veta vad vi faktiskt gör bra. Vad kan skadan ligga i, att satsa så högt man kan? Man KAN söka jobb man "egentligen" är underkvalificerad till. Man kan bara få ett nej. Varför inte satsa så högt det bara går. Varför nöja sig med ett "Det -duger-jobb"?

Den här veckan har jag fått utbildning som berör det ämnet jag vill syssla med. När jag satt där så kände jag bubbel och pirr i hela min kropp. En sådan otroligt stor aptit på att lära mig mer. Fördjupa mig, förlora mig. Tid och rum upphör och jag vill bara lära mig mer, mer!

Det är en sådan otrolig lyckokänsla att få förkovra sig i ämnen man har ett sant och uppriktigt intresse för. Jag kände det som att jag stod på startbanan med ett flygpan som skulle ta mig till en obesökt semesterort med skön och härlig värme. Det går fortare och fortare, det knakar och skakar, det pirrar i magen och så ... så lyfter man. Vingarna som bär mig högt upp i skyn är starka och jag vet. Vet att jag KAN. Att jag VILL: Att jag kommer bli grym på det här. Att JAG är en person som inom några år, helt säkert, kommer kommer vara en av dessa få som älskar sitt jobb.

Vad jag behöver för att komma dit?
Ett intresse, en passion, en ständig törst efter kunskap, massa vilja, massa mod, en tro på mig själv, (helst) positiv feedback från min omgivning, någon mer än jag själv som tror på mig och peppar. I mitt fall är denna någon min pojkvän som är helt fantastiskt bra på pepp. Han tror på mig i alla lägen och lyfter mig högre än alla himlar. Han har gett mig en plats i det där planet och det är honom jag vill landa med i det där varma nya landet.

Det är rätt sällsynt att man hittar någon som stöttar en till 110% tyvärr. Jante och det allmäna klimatet i sverige gör att vi inte riktigt vill se andra lyckas. Även om det är någon vi älskar. Det skaver lite, lite om någon har det bättre än en själv. För om någon annan jobbar arslet av sig för att bli lycklig, så måste det ju innebära att man själv kan bli det. Men då måste man jobba för det. Och det blir ju lite jobbigt kanske.

Skärp er!
Ställ er frågan vad ni verkligen vill göra, och GÖR det! Inga mer ursäkter nu. För alla är bra på något. Alla kan lyckas. Även om det tar lite tid. Även om det är lite (eller mycket) jobbigt.
Jag tror på er.

i rum av lycka ...

Att skriva de vackraste av rader
när man sitter i rum av lycka är svårt.
I ensliga mörka rum ter sig samma ord
plötsligt mer kraftfulla och sanna.

Ord av kärlek är så sköra,
kan skattas så billigt av var och en som läser.
Trots styrkan som bor i känslan
väcker orden ett hånfullt flin
hos alla redan brustna par.

Måhända är det klyschor och floskler
jag slänger mig med, i rum av lycka och ljus.
Måhända är det en neuros jag befinner mig i,
där jag inbillskt tror att ingen kan förstå.
Måhända inte ens du.

Men när det är din handrygg som smeker min kind,
när det är du som ligger nära intill
när det är dina ord som möter min blick
i hemliga meddelanden varje dag.

Då spelar ingen roll om jag kallas naiv.
ingen betydelse ligger det i
om ingen
eller alla
kan förstå,

magin jag finner i att just du finns nära mig
att vi fann varandra, att vi såg varandra
på samma plats i samma tid.
Ljuset du ger mig i var dags mörker
i den kallaste av vintertid.

Så när jag sitter i rum av lycka
med skälvande händer och stakar mig fram
över papprets vita
förlåt mig då om jag då inte kan
uttrycka allt som jag känner
utan att snubbla mig fram.