storvärk

När jag var liten hade jag, som de flesta barn, växtvärk då och då.
Jag minns värken runt knäna som outhärdlig. Jag minns att mamma förklarade att det bara var växtvärk, och hur det kändes bättre då. För vem vill inte bli stor? Jag minns mammas berättelser om hennes morfar som hade gåvan att bota hennes växtvärk. Önskade så mycket att han hade varit i livet för mig med. Av tusen skäl, inte alls bara för boteriet.

Senare i livet har jag varit förskonad från det vi känner som växtvärk. Jag slutade ju växa ganska tidigt och blev ju inte så särdeles lång. Däremot har jag ibland, i vuxen ålder känt ett visst obehag. En psykisk värk som jag inte kunnat förklara. Stunder och dagar då jag bara vill vara liten igen. Då jag vill stoppa tiden, ligga i någons knä, då det nya -och de stora sakerna i livet har tett sig oövervinnerliga. Hotfulla och hemska.

När jag blev välsignad med en Skatt så fick jag en bok om barns "utvecklingssprång", under deras första levnadsår (kan starkt rekomendera denna till alla nyblivna förstagångsföräldrar). Det visar sig att barn tar stora utvecklingssteg under sina första år, där i stort sett alla tajmar varandra mer eller mindre exakt på veckan. Under dessa utvecklingssprång är barnen speciellt klängiga, ängsliga, pipiga, gråtiga och rädda. När denna period går över så märker man att barnet har lärt sig en ny färdighet. Det var rädslan inför det nya de höll på att lära sig som gjorde dem så rädda.

Jag tror att vi människor fortsätter fungera så, även långt förbi vårt första år. Att när vi utvecklas och växer, när vi inser vår fulla potential inom ett visst område så ter det sig så skrämmande. För det är något nytt. Vi bryter mark. Det är något vi inte känner till. Vi har mycket mer att förlora med en färdighet till. Ska vi verkligen klara av att släppa borskanten och ta ett helt steg utan hjälp från mamma och pappa? Ska vi kunna lita på att vår egen balans bär oss ända till bollen som vi ju så gärna vill ha?

Jag har sedan något år tillbaka kallat detta växtvärk i själen. Jag tycker jag har haft mycket sådan sista två åren. Sista året framförallt. Och det ÄR skrämmande och GÖR ont. Man vill helst tillbaka istället. Till det man känner igen, det som är tryggt. Krypandet. Men det känns ändå lättare när man vet vad det är. Precis som med den hemska smärtan runt knäna.

I måndags lyssnade jag som vanligt på på P3's Knattetimmen. Där delade de ut för pris för den som kom på det bästa ordet för växtvärk, som ju kan låta lite konstigt och missvisande. Vinnaren kom fram med ordet: Storvärk.

Så himla fint, kände jag! Så jag anammade det snabbt och gjorde det till mitt. För i min verklighet är det så sant. Oavsett om värken är fysisk eller psykisk så är den där bara för att vi rymmer något så mycket större än vi tror. För att vi alla kan göra storvärk. Om vi bara vågar släppa taget om bordskanten då och då.

ingenting

Självinsikten slår ner som en blixt.
Hon ser Skräcken i vitögat.
På en sekund,
från tydlig människolinje
till darrande liten hög av
ingenting.

Plötsligt ett par skarpa glas,
med blicken vänd inåt.
Hur kan det skaka så
att marken ger vika  under hennes fötter
när den har burit henne stark hela vägen hit.

Maran är svart som synden
där hon går bredvid henne på
snåriga, leriga stigar.
Hon känner sig yrmatt
tillbaka i sin mardröm igen.

Hon är inte starkare än sin svagaste länk.
Här är tydligen den.
Den svaga länken som är som gjord av
papper mitt i en kätting av starkaste stål.

Hur kan något som är så starkt
te sig så vekt.
Så klent, så otilljävlaräckligt.
Hur kan en spegelbild ändras
från vackraste av vackra
till fulaste av fula.

När Ångesten och Paniken
turas om att hålla sin händer hårt mot hennes strupe
När hjärtat galopperar om igen.
När det händer igen, igen, igen ...

Hon vet hur hon ska göra.
Hon lägger sig på rygg och blottar
strupen, spelar död.
Aldrig att hon drar sitt svärd, aldrig.
Hon är inte en som född att utgjuta blod.
Hon är en som bärs fram av kärlekens
starka vingar.

Röster som ekar tomt i hennes huvud.
"Hallå ... är du kvar?"
På väg in i dimman,
finns ingen styrkas famn
att landa mjukt i när fallet blir brutalt.