å andra sidan ...

Tvärtemot min vishet i förra inlägget finns det ju dagar då man helt glömmer/inte förmår att vara tacksam, och gnället tar över totalt. Dagar då:

Jag vill röka limpa på limpa av gratiscigaretter som är helt oskadliga men ändå innehåller nikotin.
Jag vill äta socker, kaloribomber och fett som inte heller skadar hälsan och som man blir smal och snygg av.
Jag vill ligga sked under täcket med min älskade i en vecka i streck och ändå få betalt i mängder.
Jag vill vara snuskigt rik ... utan att ha lyft ett finger.
Jag vill att allt ska vara lätt, att inget enda moln fanns på min annars blåa himmel.
Jag önskar att jag inte gjorde dumma saker. Och att ingen/inget kunde göra mig ledsen någonsin.
Jag skulle träna, laga massor med god nyttig mat, gå på massor av fester och sociala tillställningar, leka i timmar med mitt barn, gå på bio, dejta min man minst en dag i veckan, fota massvis, redigera, jobba, dra igång ett eget projekt, plugga på heltid, ha snyggt och städat hemma, ta hand om mitt yttre och gå på massa behandlingar, resa närhelst jag ville, träffa min vänner och finnas där för dem alltid. Allt detta skulle jag hinna med och få det att funka utan att stressa, kompromissa eller välja bort något. Med den tid som ges mig.
Jag kunde sluta störa mig på småsaker.
Jag önskar att inte allt kändes så mediokert och varken kul eller trist. Bara grått.
Jag vill orka så mycket mer.¨
Jag hade ett stort hus, massor av snygga nya kläder, en ny dator och massa andra jävla saaaaaaaakeeeeeer.
Jag kunde sluta vara så krullig. Vara rak, genomtänkt, färdig och säker.

Såna dagar finns ju. Lite särskit många sådana när man piskar sin hjärnas belöningscentrum med att undvika punkt ett och punkt två samtidigt.

Det ger sig snart, då ska jag plåga er med mer hurtfriska visdomar.

en påminnelse

Det har sagts förut. Många gånger. Av många personer. Men det tåls att sägas igen.

Det är sällan när man är mitt uppe i lyckan över något, man har tid att reflektera över det. Man tar allt för givet.

Det första vi tar för givet är livet själv. Vi tänker sällan på alternativet. Att bara leva och vara frisk varje dag känns ju som en storvinst. Sen kan vi gnälla på allt möjligt. Men vi lever ju.

Jag älskar min unge. Mest i hela världen. Jag känner mig ofta tacksam för att jag har honom. När jag gör det tror jag att jag känner mig tacksam över att jag har just honom. Jag glömmer bort att vara tacksam för att jag fick barn alls. Jag pratar om syskon till Skatten som om det vore självklart att jag ska kunna bli gravid igen. Jag tänker så sällan på att det finns dem som kämpar ett helt liv, och ändå är barnlösa i slutänden.

När man, som jag, är lycklig i en kärleksrelation så kan man älta den relationens små skavanker och skönhetsfel. Man kan blåsa upp saker till jätteproportioner. Man kan också känna sig lycklig och glad över att vara kär. Men sällan tänker vi på att det faktiskt inte är alla som får ynnesten att leva med någon de älskar, och bli älskade tillbaka. Varje dag. Folk separerar för att kärleken tar slut- från ett eller bådas håll- folk blir separerade av krig, religion, avstånd, klass. Folk som INTE älskar varandra lever ihop, av något bekvämt eller praktiskt skäl. Är det bättre än kanske, kanske få chansen till den riktiga kärleken som passerar ett par gånger i livet utanför radhustryggheten? Eller så är de mitt i en relation de inte vill vara i pga hot och våld. En relation som inte har något alls med kärlek att göra.

Det är i alla fall sällan någon säger till mig: Tänk vilken lycka att du får leva med den du älskar. Det är sällan jag säger det till mig själv. Det är också sällan någon säger: Vad bra för dig att du har ett jobb, att du får pengar varje månad. Det kan vara ett jobb jag kanske inte stortrivs med. Men det är ju långt ifrån alla i världen som får jobba. Å andra sidan finns det många delar av världen får folk jobbar dygnet runt, för inga pengar.

Det är ytterst sällan någon säger: Var glad att du har ett hem. Som är varmt. En säng att sova i. Att det är en självklarhet att få rent vatten i kranen, och ha nära till bekvämligheter. Det händer också sällan att folk stannar upp och uttrycker: Vad fint att du har din familj och dina vänner. Det är ju det mest självklara i världen.

Av alla dessa saker så är det nog bostaden jag minns att vara tacksam för oftast, konstigt nog. Men jag ser hemlösa varje dag. Varje dag tänker jag: Jag bor i ett varmt hem, med en säng. Jag får duscha när jag vill. Jag borde varje dag vara lika tacksam över allt annat i mitt liv. Inte så att livet inte kan suga. Att man inte kan ha dåliga dagar, en dålig period. Att man inte får gnälla och pipa.

Jag menar bara att i en värld där lycka skattas efter antalet ägodelar, flest vänner på facebook, coolaste jobbet, pengar eller yttre skönhet, så kan det nog vara bra att få höra det ibland. Så man blir påmind. Om att först och främst: Jag lever! Och sedan om allt vackert som fyller ens fantastiska liv varje dag. Vad det än må vara.

sommarsaft

Sommarsol, sommargrönska, sommarvatten i vårt kök

En känsla kryper sig på, en dröm om vuxenhet och jag känner mig där.
Vi är våra föräldrar, med sovande små. Skratt och allvar på altanen, i varma sommarvindar.
Nästa dag i gryningssol på gräsmattan, bara jag. Värmen växer sig stark och varm och himlen djupnar i sin blå.

Jag minns detaljer i varje barnasommar, varje myggbett, vare kallsup, varje glass. Så varför är det så svårt att ta in och vara här och nu. För att minnas då jag ligger skrynklig på en filt i gräset och ser upp mot nyvaken ljummen sol. Smakar barndomen så starkt som oblandad saft, eller är minnen förvrängda i efterhand, så att det ska bli lättare att känna mer, när liten blir stor, och stort blir så litet?

Kommer han minnas den här dagen, med sol och bad, sand och glass som klibbar på kroppen, så strarkt som oblandad saft? Kommer våra röster på altanen ge honom den trygghet jag minns från förr? Kommer jag ge honom gräsade, jordade ben att stå starkt och luta sig tillbaka på när han ligger på gräset en stulen stund, och hans Skatt är på äventyr på annat håll. Kommer han minnas varje smak av min sommarmat, sin älsklingglass, nybakad rabarberpaj och stoltheten i hans första simtag?

Min älskade Skatt och hans ljuvliga syssling brunbrända, varma, svettiga, knubbiga kroppar. Ögonlock som fladdar under myggbiten panna, händer som viftar efter spaden på stranden, ilskna skrik och rop efter mamma. När vi sitter och minns oss tillbaka, drömmer oss framåt, dricker klokskap ur varandras grunda vuxenhet.

I sommar, i bekymmersfria sommarnu och värmehär. Just här och på altanen med smutsiga fötter och solheta kinder. I ett paradis, så långt borta från där och ändå inte långt ifrån.

lotta filosoferar del 1049209400

Sådär ja. Nu har jag funderat lite igen då.
Som vanligt när jag har funderat handlar det om kärlek.

Tanken väcktes lite smått, och växte sig ganska enorm. När jag har en tanke, stor eller liten, ska den behandlas, dissikeras, stötas och blötas, analyseras och attackeras från alla håll och kanter. Gärna med mina närmsta. Oftast med min Älskade. Han är klok som en bok, så det passar så himla bra tycker jag, med hans raka färdiga tankar till mina lite flummigare och mer ofärdiga.

Nu var frågan som väcktes i mitt huvud, som en väldigt nyvaken ogenomtänkt* tanke: Vad är det man blir kär i hos en person?


Jag menar såhär. En människa förändras hela tiden. Erfarenheterna, humöret för dagen, barnen, jobben, umgänget, minnena, allt vi ständigt lär oss, kärlekshistorierna, nya drömmar och mål, allt som påverkar oss förändrar oss. Ingen människa är egentligen exakt samma, ens från dag till dag. Så är det då möjligt att falla för en person och fortsätta älska personen i flera år, om den man föll för inte finns kvar efter ett år? Eller finns den/det man faller för, tvärtom, alltid där? Är det i så fall då personligheten eller något annat man faller för? Vad är det man ser hos någon på en första dejt?

Efter pratet med klokälsklingen är jag mer övertygad om att det handlar om biologi och primala känslor än något annat. Jag har förvisso tidigare tänkt tanken att det ska spela en roll, med lukter och kemi, men en liten roll. Kanske det sista steget på vägen. Ni vet, ibland, när det inte stämmer helt. När inte alla bitar inte faller plats. Man träffar en person, som är beundransvärd, sagolik, fantastisk och allt är bra på papper. Men inget händer. Det är tomt. Det klaffar inte. Då har jag tänkt att det är det där med biologin som inte stämmer fullt ut.

Nu verkar det dock, i alla fall i min lilla tankevärld, som att vår djuriska biologi verkar större än jag trott.

*Tanken var ogenomtänkt därför att jag ställde "fel" fråga till mig själv. I själva verket, kom jag fram till, undrar jag nog inte alls egentligen vad man blir kär i hos en annan person. Utan istället var min grundtanke, bakom allt det där grumlet: Vad gör en personlighet? Vad är konstant i en personlighet, när alla yttre och inre förändringar sätter sina knivar i lerklumpen som är vi?

Är det kanske själen vi pratar om? Vår egen unika energi, vibrationer? Lukter, blicken, rösten, det genetiska arvet, rörelserna, dialekter, tankarna man tänker och/eller hur vi tänker dem, kroppshållning? Allt det är väl ändå ganska konstant även när allt annat rubbas. Är det det som är vår personlighet då? Är vi "bara" djur som vill para oss, och leva ihop den vi tycker sänder ut bäst signaler och har de allra bästa feromoner? Har tanken och logiken, hjärnan eller till och med hjärtat alls inget med själva hjärtesaken att göra?

Jag tror mycket på energi och utstrålning som roten/basen i en person. Något som finns med oss från vår skapelses begynnelse och som följer oss livet ut. Och den tror jag gör mycket av en person. Och visst finns det inget mer underbart än att lukta sin lilla unge i håret när han sover, eller känna sin älsklings unika doft på halsen, precis nära skäggkanten. Det är mitt allra största oxytocinpåslag.

löften och mål

Vi avslutar året i dekedens och synd, för att dagen efter påbörja ett "nytt liv" i rakt motsatt riktning. Vi lovar heligt att vi ska sluta med allt dåligt, och börja med allt som bra. Och detta ska ta sin början just den dagen då den kollektiva baksmällan ligger som en våt filt över landet, då ångesten är på topp, då redan brutna löften och smällarrester ligger utspridda för våra fötter. Allt ska ske på en gång. Förra året höll det inte. Men i år ...

Jag älskar nytt. Jag älskar att kunna vända blad och ha ett vitt ark av helt nya möjligheter framför mig, men jag lovar inte längre saker jag inte kan hålla. Senast jag gav ett nyårslöfte var jag sjutton år och lovade mig själv att aldrig igen avge ett nyårslöfte. Det löftet höll jag. Inte enbart för att nyårslöften är svåra att hålla. Utan också för att jag tycker det är fånigt. Dumt att göra det en gång per år, det man kan och borde lova och hålla året runt.

Därmot skriver jag en önskelista. Jag skriver ned vad jag önskar mig inför året som ska komma. Riktlinjer och vägvisningar, önskningar och mål. Det här SKA hända i år. Det här ska jag göra och så ska jag komma dit.

2011 har varit ett bra år. Överraskande. Mitt liv har tagit vändningar jag inte hade anat på nyårsdagen förra året. Jag hade nog egentligen inte så höga förväntningar när jag sa hej då till 2010. Jag hade drömmar och önskningar, men inte så stora förhoppningar. I år har jag det. Planer och förhoppningar, en massa drömmar. Jag hoppas och tror att nästa år vid den här tiden ska jag ha uppnått i sort sett alla mina mål. Lite svinn får man räkna med då det finns andra faktorer och personer som påverkar vårt liv.

Jag vet att många av mina vänner har haft ett riktigt skitår 2011. Jag önskar dem, och alla andra som mår dåligt i världen, ett helt annorlunda år. Ett vändningens år. Med lycka och glädje, och med kärlek upp över öronen. Måtte alla stormar stilla sig och måtte världen hitta tillbaka till sitt tempo igen, komma till ro och läka de sår som rörts upp under ett märkligt gånget år.

Detsamma önskar jag alla er andra också. Ett strålande nytt 2012, där alla er önskningar går i mål. Och till er som lovat något hoppas jag självdisiplinen står er bi så att ni kan hålla era löften.

Kärlek i mängder åt er alla!