nämen vad nu mamma mu?

När jag klistrade igen kuvertet och skulle sätta på ett frimärke blev jag plötsligt djupt osäker. Något känns fel där nere i maggropen. Lite i hjärtat kanske också. Något säger mig att detta kanske inte är rätt beslut.

Ååååååh! Vad jävla jobbigt!

Hur kan det blir så här nu då helt plötsligt? Tror jag ändå lite i smyg? Hur kan jag inte veta det? Eller handlar det om att bryta en regel? Vad fan vad många frågor det plötsligt dök upp. Måste jag ta reda på det här nu? En gång till.

I kuvertet som fick mig att tveka inför själva frimärksslickandet och ivägskickandet låg en blankett som är till för att gå ur Svenska kyrkan. Ett val som jag trodde skulle vara lätt för mig. Jag är döpt i kyrkan, mot pappas vilja. Ingen av mina föräldrar är det minsta religiösa. Jag konfirmerades för att jag ville studera bibeln och faktiskt ta reda på vad jag tror på. Eller inte tror på. Det var vad jag kom fram till då, för massa år sen. Att jag inte tror. Detta beslut baserades dock mer på att dricka sprit i smyg och hångla med min konfaledare på lägret, än att studera bibeln som jag hade tänkt. Så kanske var det därför beslutet nu plötsligt kändes lite ... osäkert?

Jag hade inga som helst problem att välja bort kyrkligt dop av min Skatt. Jag tvekade inte en enda sekund på att gifta mig borgeligt. Så om jag nu inte får ha min begravning i kyrkan, so what?

Men ändå ...

Det är det där med att få en välsignelse eller något tror jag. Kommer någon att lacka på mig nu? Kommer jag hamna i helvetet (vilket jag iofs alltid har föredragit framför himlen med tanke på klientelet på respektive ställen), eller i någon sorts limbo? En ofrälst själ på resa genom rymden i all evinnerlighet. Huva!

Jag har alltid tänkt att jag har en enda religion om någon. Det är astrologi. Tron på givna förutsättningar vid vissa tidpunkter. Inte så att det styr mitt liv, men jag tror på det. Jag kan be, men då kallar jag det mer samtal med mina änglar/guider, eller för affirmation. En rikting jag vill ta och som jag pratar med universum om.  Jag tror på det goda i människan och jag tror på universum och moder jord. Sånt trams. Men det har ju inte det minsta med Gud att göra. Är det så att det är just osäkerheten inför den sista vilan som skrämmer? Kan man gå med i kyrkan igen på äldre dar? Är det fusk?

Jag tänkte liksom att dels så är det taskigt mot alla som ÄR kristna att låtsas vara med i deras lek. Dels behåller jag gärna kyrkoskatten själv. Men så  var de noga med att skriva på hemsidan, Svenska kyrkan, att när man går ur kyrkan så förvinner pengar för dem som de kan göra gott med. SÅ jävla typiskt dem att skrämma en till underkastelse. Precis som i alla tider.

Fast de har ju en poäng. Det har de ju. Kyrkan gör mycket gott. De har stora projekt för just sådant jag brinner för. Hemlöshet, medmänsklighet, terapi, prostitution och utanförskap. Dessutom anordnar de bra barn-och ungdomsverksamhet som resten av samhället ofta misslyckas med.

Jag själv var med i(missions) kyrkans ungdomsaktiviteter (fråga mig inte varför), och jag vet flera av mina vänner därifrån som skulle ha halkat rejält snett om inte våra vansinnigt kompetenta ledare hade fångat upp dem. Och vi hade ju så kul!

Men så, å andra sidan, tänker jag  att jag kan väl ta de där pengarna och själv stoppa dem där jag vill ha dem? Ge till organistationer där jag tror de gör nytta? Man måste väl inte blanda in Gud för det? Eller?

När min pappa gick ur svenska kyrkan regnade det på hans semester typ fem år i rad. Jag måste erkänna det är lite skrämmande det med. Men mest. Det är något annat ...

Vi lever i ett högst sekulariserat samhälle. Min familj är inte religiösa. Min man är det inte. HUR i helvete kan jag då känna mig lite skrämd och bekymrad inför detta beslut? Jag TROR ju för GUDS skull inte på honom, eller något som har med det där att göra. Jag skulle vilja kalla mig andlig om någon frågade. Kanske är det det då? Den där andligheten som hänger över mig och säger att det är bra att ha kvar en plats i Guds hem om jag känner för det? Eller är det kyrkans urgamla just skuld och eviga synda mig hit och synda mig dit som påverkar mig? Är jag så lättpåverkad?

Jag känner både präster och pastorer som är bland de klokaste jag vet. Jag skulle gärna plugga själv till det bara för det är så spännande. Jag älskar ju att plugga teologi, psykologi, filosofi. Jag älskar att få hjälpa männsikor. Jag har alltid fascinerats av bibliska historier. De är makalösa sagor i mina ögon. Men jag tror ju inte på det! Inte på det, och inte på det tunga svarta. Skuld, skam, tvång, måsten, regler, piskrapp och underkastelse. Inte i den formen. Jag tycker de tio budorden är självklara och jag kallar dem empati. Allt som vill sägas i skriftreligioner är tolkningsbart och jag kan nog tolka det på ett sätt som passar mig. Men om det är förpackat på det viset och med en diktator som ska vara allsmäktig hela världen så: Nej tack!

Min favoritpastor jämförde en gång Gud med Mamma mu och hennes filosofi om att allt är möjligt. Det har jag aldrig glömt och jag älskade det. Men jag vill tillskriva människan själv den styrkan och det ljuset. Och när vi människor tenderar att bli mer av Kråkan och neggar loss, så upplever jag att det människorna runt om oss som blir vår Mamma mu och viskar i våra öron: Du kan! Du kan! Det går!

Kuvertet ligger i min handväska. Utan frimärke. Jag får nog fundera lite på det här.

Vad säger ni?

en förälders tankar om uppfostran

DU.

Ska bara vara kärlek.

Det var vad jag sa till min son när han föddes.

Efter det har jag sagt det till honom varje kväll. Du ska bara vara kärlek.
Jag bestämde mig tidigt för att proppa honom full med kärlek. Det är det viktigaste, om ni skulle fråga mig, med föräldraskap. Marinera ditt barn i kärlek, stolthet, beröm, närhet. Då blir det trygga ungar med stark självkänsla som kan göra vettiga beslut utifrån den resten av livet. Jag säger att jag älskar honom, berättar hur bra han är och hur stolt jag är över honom flera gånger varje dag. Jag tänker att han säger nog till när han tröttnar. Då kommer jag ändå fortsätta tjata om det. Lite som Astrid sa: "Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek så kommer folkvettet av sig själv.

Igår hade jag en stor föräldrakväll med stora föräldratankar.

Först såg jag BULLY på svt. En dokumentär som väcker många känslor och tankar om barn och vuxna. Skräck, sorg, tårar, oro, ilska och så mycket kärlek.

Sen gick jag på föreläsning och frågestund med barnpsykologerna Louise Hallin och Malin Alvén. Där pratades det mycket om grundförhållanden och anknytning. Jag satt där och insåg till fullo något som jag redan anade. Min unge är trygg. Han trygg och harmonisk, han är känslosam och känslig på gott och ont. Jag tänker att det är just för att han är marinerad i kärlek. Av mig och hans pappa och våra respektive. Av våra föräldrar och syskon.

För mig kommer det naturligt. Att vara generös med kärlek. Det gör det för att mina föräldrar har dränkt mig i kärlek. Det är det de har gjort bäst. Jag tror det det är lätt som tryggt barn att själv skapa trygga barn. Det är därför att jag tror det, som jag är extra imponerad av mina föräldrar. För mig är det ingen konst. Men mina föräldrar. De har inte fått sån kärlek som jag har fått. Visst har de varit älskade. Torra, varma, trygga och mätta. De har haft föräldrar som har stöttat och hjälpt så gott de har kunnat. Men mina far- och morföräldrar tillhörde inte generationen som var så där öppna med kärlek och ömhet. Särskilt min mamma upplever jag som inte väldigt uppskattad på det viset. Även om min mormor var fantastisk på många sätt, var uppskattning, komplimanger och kärlek inte hennes starka sida. Särskilt inte mot oss flickor i efterföljande led. Vi skulle ju klara oss själva. Pojkar klemades bort och vi skulle klara oss. Hon hade säkert sina skäl till det, och jag kan ana bitar av dem. Trots detta har min mamma alltid varit den kärleksfullaste, vänaste, mest pedagogiska mamman man kan ha. Mot oss barn, och mot hennes barnbarn. I alla lägen har hon serverat kärlek, närhet och trygghet högt och lågt. Kärlek , klokhet, omvårdnad och vansinnigt god mat är min mammas framgångsrika recept på trygga barn. Så jag valde att ärva det receptet. Fast med kanske inte lika god mat då.

Visst kan mitt barn trotsa, skrika och vara helt hemsk. Men däremellan är han underbar! Klok, ödmjuk, känslosam och empatiskt och helt galet social och diplomatisk. Vi pratar om allt och jag har alltid tänkt att det är viktigt att han får se alla känslor som finns i människans spektra. Han får se sin mamma som människa. Jag gråter, jag är arg, jag skrattar, jag är rädd och jag visar mod. Han, som alla barn, härmar och räds inte för att visa några känslor.

Nu låter det här som en väldig massa skryt. Det är det också. Det, och lite av ett ”Jag visste det!”. För när jag satt där i går i Nacka kyrka och lyssnade på Louise och Malin så bekräftade de mig. De lovprisade den typen av uppfostran jag tillämpar och jag kände för en gångs skull hur det dåliga föräldrasamvetet höll sig på behörigt avstånd och kunde ge mig själv en klapp på axeln.

Den ännu större axelklappen vill jag alltså ge mina föräldrar. Som gjorde mig på ett sånt sätt att jag med lätthet kunde göra mitt eget barn så att han blev så bra. Nu har han ju en pappa också, och han ska ju självklart ha cred också. Men i den här bloggen talar jag om mig och mina känslor.

Så tack mamma och pappa för att ni har hjälpt mig att göra min Skatt så perfekt och fin som han är!

Och till er andra: Älska! Älska så mycket ni bara kan och visa det.

Det här är min föräldrabibel, mycket bra råd!!!

Ett barn som kritiseras - lär sig att fördöma
Ett barn som får stryk - lär sig att slåss
Ett barn som hånas - lär sig blyghet
Ett barn som utsätts för ironi - får dåligt samvete

Men...

Ett barn som får uppmuntran - lär sig förtroende
Ett barn som möts med tolerans - lär sig tålamod
Ett barn som får beröm - lär sig att uppskatta
Ett barn som får uppleva rent spel - lär sig rättvisa
Ett barn som känner vänskap - lär sig vänlighet
Ett barn som får uppleva trygghet - lär sig tilltro
Ett barn som blir omtyckt och kramat - lär sig känna kärlek i världen

 

längtan

Längtan efter en hand som smekte mig senast i tidig morgontimma.
Efter ett skratt som känns som en dröm i en evighets dimma sedan.
En saknad som handikappar mig, då du inte är vid min sida.
Lyckan över att vara välsignad med längtan.
Efter dig.

Ett varmt och mjukt tomrum som inte skadar,
för jag vet att snart är du hos mig igen.
Full av intryck och mättnad,
av vila och lugn.
Klokare än förut,
och närmare till allt.

Vilken gåva att få sakna så,
att få älska så.
Att vara förvissad om att du saknar med.
Vilken dröm när alla frågor tystnad och
allt som du ser är svar.

Gör vilka vandringar du vill.
I fjärran länder, i nya världar,
nära mig och långt ifrån.
Studera livet från alla perspektiv du kan.
Möt mig sen, och känn ditt hem.

Vilken underbart plågsam smärta,
att vara begåvad med.
Vilken renaste ljuva känsla
att se dig åter igen.
Med din älskade hand,
och din älskade kropp
nära mig
utan att gå
i tidig morgontimma.

om att laga det som går sönder

Ja. Jag såg bilden på en väns facebook wall.

Detta är någonting jag tänker på en hel del. Jag har gjort det några år. Jag tror man kan säga att jag har blivit vuxen i kärlek. När jag var yngre var jag i kärleken, liksom i det mesta i mitt liv, rastlös. Orolig. Otålig och nyckfull. När förälskelsen avtog (och det gör den ju bara efter drygt ett år), då blev jag uttråkad. Jag kunde inte se kvalitet. Jag ville ha någonting annat. Någonting MER. Så jag packade min väska och drog. Jag måste även erkänna att jag inte kunde se mig själv bli gammal med någon av min pojkvänner. Kanske hängde detta ihop med att jag var så pass ung, att jag inte kunde se mig själv åldras överhuvudtaget.

Kanske var det dumt, och omoget. Men jag tror nog att det var klokt ändå. Jag samlade erfarenhet nog att känna igen kvalitet när jag har den i min hand. Jag blev äldre, lugnare, visare, tryggare. Vid 30 års ålder visste jag precis vad jag sökte i kärlek. Så när jag stötte på min man, då visste jag att kärleken kommit hem. Mitt hjärta undslapp sig en lättnadens suck och ett "Äntligen!"

Fram tills dess hade den stora utmaningen bestått i att träffa på allt det där som skulle passa just mig, specifika egenskaper personifierade. Där slutade liksom mina planer, min vision, mina tankar. Så när jag nu äntligen träffat honom då blev den stora utmaningen att försöka fundera ut: Hur ska vi lyckas hålla ihop? Även när de rosa molnen färgas vardagligt gråa.

Jag tror stenhårt på kommunikation. Det gör min man med. Så det är vi bra på. Men vi är fortfarande man och kvinna. Vi är fortfarande två olika individer, med två helt olika bakrunder, erfarenhet, känslor och tankar. Så jag tror också stenhårt på terapi. Det gör min älskade med. Tack och lov. Terapi gör sig nog allra bäst innan klockan plötsligt är tio över tolv, och alla sandkorn i maskineriet har blivit till stenbumlingar och helt har förstört motorn. Jag tror på att prata med "tolk" någon gång då och då även då kärleken spirar. Men det är bara vad jag tror. Inget facit för alla er där ute.

Jag har några vänner i min närhet vars förhållanden har vippat på ruinens brant, och några som till och med har vippat över kanten. De har på ett mirakulöst vis hittat tillbaka till varandra igen. Några av dem genom hårt arbete, några av dem genom att faktiskt vara separerade för att tag för att sedan på nytt upptäcka kärleken i varandra igen. Hur det än har gått till har jag tyckt att det helt enkelt har varit ett mirakel. Ett vardagligt mirakel måhända, utan änglar som stiger ned från skyn och trumpeter som ljuder vackert medan solnedgången dundrar med hela färgskalan på himlavalvet. Jag tycker alltid att kärleken är ett mirkakel. Ett mirakel som bör tas omhand, vårdas och skänka tacksamhet. Hur och när den än kommer till oss.

Sex är bara sex. Hur bra det än är. Hur spännande, hur kittlande, hur nytt och hur hett det än är så är det bara sex. Jag vet nu, tack vare min erfarenhet att så ligger det till. Så visst, jag kan träffa någon i framtiden som retar min fantasi lite. Det kan min man också. Allra troligast kommer vi båda att göra det, inte bara en utan massor med gånger. Men det vore bara sex. Jag vill inte byta ALLT det vi har tillsammans mot sex. Inte ens om det är världsomvälvande sex. Vi har så mycket mer än det. Och det är det vi ska bygga på, och landa mjukt i när den där kanten på ruinen visar sig i vårt liv. Även om sex, det är är kitt i förhållanden och ack så viktigt.

Jag tror inte på att hålla ihop till vanvett. Ingen mår bra av ett förhållande där sprickor blir till skärvor. Där man blir självuppoffrande och blek. Där bråk avlöser bråk och man blir bitter då man helt glömt bort allt vackert i varandra.

Däremot tror jag, precis som bilden säger, att vi är lite bortskämda nu för tiden. I vårt samhälle ska man ha supersex, solbränna och platt mage. Även efter ett par barn. Man ska ha karriär, tid för träning, vänner och familj och ändå ska man orka och vilja smyga på sig lite sexiga underkläder när ungarna somnat och ha spontansex i legobitarna på vardagsrumsgolvet. Man ska åka på romantska getaways och bla bla bla.

Vår partner ska fylla ALLA våra behov. Det är ju en bisarr tanke, om man tänker samma tanke med vem som helst utom just vår partner. Vilken av dina vänner, barn, kollegor, familjemedlemmar fyller precis alla dina behov? Är det inte lite väl höga krav på en enda person? Vilken artist ger dig total mättnad på all musik? Och när vi inser att han eller hon vi älskat har allt UTOM humorn. Eller pengarna. Eller utbildningen. När vi börjar se uppfällda toasitsar och rester av smink överallt. Då tänker vi oss att det kanske finns någon där ute, som är precis som han. MEN som fäller ner toasitsen också. 

Jag hoppas och tror så mycket att när min man börjar visa sina toasitssidor (vilket det förövrigt är jag som slarvar med i vårt äktenskap-inte han), så kommer jag fortfarande förstå och veta att det inte finns någon som har allt som han faktiskt har. Ingen annan som jag hade svarat ja till på frågan: Vill du gifta dig med mig?

När jag träffade honom så tänkte jag faktiskt, redan då, på den dagen då jag står där och tittar ut över äktenskapskanten. Så jag sa till min Karin, att när jag är där kan du påminna mig då om att män som han inte finns i mängder. Om att INGEN är som min man. Om att innan honom så fanns faktiskt ingen jämförelse, i mitt liv. Och att även om jag hittar honom eller henne som inte har min mans toasitsbrist så har den mannen eller kvinnan säkerligen inget av det andra som han har. Alla de små egenskaperna som gör att han är den jag vill komma hem till, varje dag. Att han är den som jag faktiskt, med lätthet, kan se mig själv åldras med.

Jag tror varje par får skriva sin saga på sitt sätt. Men jag tror det är bra med en början som: "Det var en gång ...", och med ett slut som faktiskt allt som oftast INTE låter: "Och så levde de lyckliga i alla sina dagar ...", utan mer typ: "Och så arbetade de vidare genom vått och torrt, för att de en gång i begynnelsen Äntligen hade hittat varandra".

Och nu en bild på hur vår äktenskapssaga började. En vårmorgon, någonstans i världen, en underbar början på ett liv vilket som helst ...

Foto: Anders Modig, www.andersmodig.se

sommarman

Sockervaddsmoln på min sommarlovsblåa himmel.
Smultronsötma honungsmjuka..
Humlesurrande fjärlisfladdrande.
Sockerdricksbubblande svalka mot svettpärlepanna.
Grässtråkittlande duggregnspirrande.
Skrubbsårssvidande, myggbettskliande, chiliheta längtan.
Saltstänkta kyssar.
Soliögonenbländande, fräkenbrunbrända vackra!

kom igen nu sverige ... skärpning!

Ni som läser rubriken kanske tror att jag tänker blogga om idrott i dessa fotbollstider. Det hade ju varit något nytt. Men så är inte fallet. Såklart.

Jag tänker snarare skriva om nya familjebildningar kontra gamla regler.

I takt med att samhället utvecklas inser fler och fler att vi människor inte är monogama av naturen. Det växer fram olika former av förhållanden och familjebildningar som svampar ur marken. Polygama, polyamorösa, regnbågsfamiljer, kollektivliv, sambo, särbo, turbo, kombo och sist men absulut inte minst: Bonusfamiljer. Eller Stjärnfamiljer, som jag hörde, och är ett uttryck älskar.

Det är överlag mer accepterat att folk lever sitt kärleksliv som de själva vill. Vi, folket, har äntligen släppt lite på livremmen och höjer knappt på ögonbrynet över sådana som jag själv och min make till exempel. Vi som har gift oss men inte bor ihop.

Så om vi i vårt samhälle är toleranta och överseende med hur andra lever sina liv, varför i hela fridens namn ska myndigheter och regler vara rena jävla femtiotalet?!

Ni vill veta vad jag syftar på mer exakt?

Jo, en sak som länge har stört mig är det här med faderskap. JAG som mamma till ett barn måste intyga dyrt och heligt att mannen jag väntar barn med verkligen är pappa. Nog så kan jag tycka. Jag menar om den frågan blir relevant av ett eller annat skäl, eller om det råder någon tvekan, så finns faderskapstest. Men det räcker inte så. Utan (sätt dig ner nu du som inte vet om detta än) detta gäller bara om du och och din partner inte är gifta. Jodå, för så är det ju- det vet ju alla- att ligga med andra kan man ju bara inte om man väl har gift sig. För med den där vigselringen medföljer ett kyskhetsbälte av solidaste stål som BARA din partner har nyckeln till. Eller?!

Någonting ännu mer konstigt:

Jag fick brev av Försäkringskassan för någon vecka sen. Där stod att de har fått in uppgifter om att jag nu är gift och därmed FÖRVÄNTAS bo ihop med min make och därför inte får något bostadsbidrag längre. Jaha, det är vad de förväntar sig av oss. Jag ringde upp och sa att ja, jag har gift mig men nej, vi bor inte tillsammans. Då svarar rösten på andra sidan luren: Varför bor ni inte ihop?

Det har väl för fanken inte HON med att göra!
Gör oss en tjänst och LITA på folk. Om jag och min man flyttar ihop hade jag väl slagit en signal till dem för att upplysa dem om detta. Gift eller ogift. Sen kan man ju tycka att det är nog så magstarkt att bara anta att vi ska bo ihop bara för att vi har gift oss, dra in mitt bidrag och fråga ut mig om högst privata detaljer i mitt liv. MEN sen passade hon OCH hennes kollega (i ett andra samtal) på att fråga ytterligare om vår situation. Typ om vi tänker flytta ihop, vad vi tänker oss med vårt liv, ska vi ha barn osv.

Jag blir så jävla upprörd att jag direkt går i spinn och blir rebell. Typ tuggar högt på mitt tuggummi luren och ba: Nääää. Vi trivs rätt bra såhär. Så vi har inga planer på att bo ihop just nu. Ja, jag är på smällen i talande stund. Vi tänkte åka lite fram och tillbaka med bebben. Vi tål inte att se varandra så ofta seru. Men vi gillar tanken på varandra, så vi gifte oss bara därför. Sen har vi ju våra respektive älskare och älskarinnor att tänka på också.

Omoget av mig, jag vet. Men jag tycker det är riktigt fräckt. Och så förlegat.

De som visste om att vi skulle gifta oss innan vi gjorde det brukade fråga: Men ni bor inte ihop? Jag brukade svara skämtsamt: Man kan väl inte leva i synd heller.

Nu när vi har gift oss och inte bor ihop verkar det faktiskt som att vi lever i mer synd än någonsin. Det är till och med så otänkbart i svenska mydigheters huvuden att det inte ens existerar regler för det. Utan de måste diskutera saken med "experter" och återkomma.

Så. 


Kom igen sverige!

tre och ett halvt ...

Jag ser hur du kämpar, min älskade, med själva ditt liv.
Hur svårt det är att vara stor i ena sekunden och liten i nästa.
Jag förstår det, jag tycker också det är svårt. Fortfarande.

Din kamp blir till till min.
Det är mig du ska lämna, mig du ska  försöka föreställa dig att leva utan.
Det är jag som får ta alla "Dumma mamma!", alla skrik, alla tårar.
Det är mitt dåliga samvete som alltid står och vippar på en tunn tunn linje.

Gör jag nog för dig? Gör jag mer än nog? Kan man det?
När jag känner det som att jag misslyckas med att se det lilla barnets magi i varje trivial liten sak. När jag ser lego där du ser ett rymdskepp, sand där du ser ett stormande hav. När jag gäspar och tänker på tvätten, maten, disken mitt i ditt stora äventyr. När jag inte kan minnas hur det var. Räcker jag för dig ändå?

Jag ser hur du oroas, för att du inte kan fundera ut vilken väg vi vuxna tänker leda dig ut på.
Hur du ängslas över att allt är på väg att förändras.
Jag önskar du hade ord att sätta på allt, att du lät mig komma närmare än så.
Att jag fick blåsa och sätta plåster på även det som inte blöder.

Jag vill gå bredvid dig, jag vill hålla dig i handen.
Hitta dig själv, väx och blomma vilt. Känn efter vad magen säger, hur du vill rita din egen karta,
och jag lovar dig att hur snirklig din egen väg än må vara så går jag bredvid dig.
Din väg är min väg. Dina val är mina val.

Jag försöker påminna mig om att mitt mål är att du ska bli en stark och helt egen vuxen person som gör rätt för sig i världen. Att all snällhet i jag kan uppbåda inte kan räcka för att ta dig ända dit. Att du behöver gränser och murar av starkaste betong. Så kommer då skäll och gnat, och tjat och bråk som följs av dina tårar och mammahjärtat är på bristningsgränsen när jag förvägrar dig det du vill ha. Hur ska jag förklara att det gör dig stark, inte nu men sen?

Jag förstår att detta är något vi måste gå igenom många gånger du och jag. Att det var mig du satt fast i och navelsträng är av det segaste material man kan tänka sig. Den måste klippas om och igen då den har en förmåga att växa fast och knyta an efter varje klipp som gjorts. Sorgen varje vecka över att inte alltid ha dig här, får mina ben att skaka under mig. Varje enkild gång är saknaden lika stor och du tar med dig en bit av mig till pappa, så jag lämnas defekt och inte helt hel.

Ändå var det vi som valde åt dig, hur du ska leva ditt liv. Ett ständigt dåligt samvete över att bryta upp ditt vardagsliv var sjunde dag i alla väder. Vad ger oss rätten? Jag önskar jag hade en lösning, ett facit som visade framtidens frukt av dagens sådd redan idag.

Men älskade unge, jag kan inte mer än att se dig med alla sinnen och älska dig i alla stunder jag kan. Fast du ibland skriker att mamma är den dummaste du vet. Jag kan inte annat än att visa dig att du har världen i din hand, och utrusta dig med allt du behöver för att bemästra den på det vis du anser lämpligt själv, långsamt bit för bit. Hur stor världen än blir så går jag här bredvid dig. ÄVEN om du kan tycka att jag lämnar dig.

Herregud i himlen som jag älskar dig!

/Mamma

rätt lätt

Här ligger jag i soffan och fäller några tårar. Av glädje, av kärlek.
Jag har just sett en vacker film, om kärlek och mod.
Min älskade är inte här och jag längtar efter honom.

En vän till mig skrev en kommentar på facebook idag som gjorde mig så glad. Hon skrev att det syntes som jag äntligen har hittat hem i kärlek. Rätt.

Det är lite lustigt. Det, att när man hittar rätt så syns det. Det märks. Inte bara för en själv, utan också för alla andra. Jag och min man har varit tillsammans en relativt kort tid. Ändå har jag aldrig, i något tidigare förhållande, fått höra så många gånger av så många olika personer att vi två är så rätt för varandra. Vi får till och med höra det av främlingar på stan. En av dem bloggade jag om här.

För mig själv märks det varje dag, i lättheten i vårt gemensamma liv. Men också därför att när jag är med honom så tystnar alla mina frågor. Det finns bara svar. Så har det varit från första början. Det är lätt att börja ställa frågor när det blir tyst. Okynnesfrågor. Att börja leta saker som inte finns, saker som kan gå på tok. Jag har lärt mig att låta bli med det. För det är ganska skönt, att för en gångs skull, vila i tystnad och visshet.

"Om det är rätt så är det lätt", sa en klok kvinna till mig en gång. Då gällde det en helt annan sak. Men det är också lätt att applicera det på kärleken. Som ju, i alla fall i min värld, är det bästa man kan göra att finna rätt i.

liv

Jag har gett dig liv.
Inte för att du bad om det, utan för att jag bad om dig.
I mitt liv.
Du kom med ljuset, mitt i mörka vintern.
Du kom med livet.

Du har sugit liv ur mitt bröst, och gett mitt liv ny mening.
Du har fört liv och ställt mitt liv på sin spets.
Du är full av liv.
Ditt liv är mitt livs viktigaste.

Utan dig tappar mitt liv formen,
blir suddigt i kanterna och ter sig obestämt.
När du är nära, när jag kan lukta på ditt hår,
hålla dig i handen.
Då blir mitt livs mening glasklart och jag blir
stark som livet självt.

Du är meningen.
Du är kärlek.
Du är källan och kraften.
Du, mitt älskade barn,
du är
liv.

Jag minns att jag satt där på andra sidan bordet och drunknade i hans ögon. Att jag satt där och hörde en röst i huvudet som sa: Det kan vara Han. Det är nog Han. Det här kan vara på riktigt. Ändå så försökte jag på ett mer medvetet plan intala mig själv att det där var väl trevligt, men inget mer. När vi gick ifrån vår fikadejt den dagen var det jag som betalade. Och samtidigt som jag tänkte att jag nog borde spara kvittot så sa han: Spara det där. Tänk om det blir vi för resten av livet.

Jag forsatte tänka att det nog inte var något speciellt. Ändå skickade jag ett sms till honom någon timma efter att vi skilts åt med en kram vid slussen. Mitt i svinkalla vintern. Han fick mig att le. Han var överraskande. Annorlunda. Jävligt skrämmande. Och han kröp mig under huden.

På vår andra dejt önskade jag bara att människan skulle röra mig. Så jag skulle få känna om det pirrade i magen. Han gjorde inte det. Inte förän jag fick en lång varm dubbeldunjackskram vid tunnelbanan. Den och och åtta värmande ord i en fin mening och det pirrade definitivt. Några timmar senare fick jag ett sms. Som värmde in i själen. Det var nog då, när jag fick det smset som jag insåg att jag var förälskad i honom första gången. Jag har förstått det flera gånger sedan dess.

Och sen då?

Sen friade han. Han friade på ett så bra vis. Helt perfekt. En snöig söndag mitt på gatan. Och jag sa ja. Självklart. Några timmar senare. När chocken lagt sig.

Jag har inte haft långa förhållanden. Mitt längsta ligger väl på runt tre år. Jag är fascinerad över de som varit tillsammans i tjugo, trettio år och som fortfarande är hemskt kära. Jag tror jag kan fixa det med honom. Honom om någon. Jag tror vi är bra på att hitta strategier. Jag tror på oss. Därför sa jag ja. Det känns nyktert. För första gången vuxet och genomtänkt. Som att jag valde honom redan innan han dök upp i mitt liv. Det känns faktiskt helt naturligt och vettigt. Så självklart spännande och intressant. Inte svindlande och svimfärdigt. HAN gör mig yr och svimfärdig. Ja. Ibland nästan lite illamånde av pirr. Men vår relation, vårt liv, vårt äktenskap känns helt lugnt. Tryggt. Sant och självklart. Utan skymt av illamående.

För det var Honom jag träffade. Det var vår tur att träffa rätt. Ingen vet om det håller hela livet. Ingen kan lova någonting sådant. Men det känns som vi är givna en chans. En chans som man inte släpper lättvindigt. Ett äventyr, en utmaning. Mentalt och praktiskt. Jag hoppas och tror att vi ska få känna allt det där de säger kommer efter förälskelse och kärlek. Det där som är mycket djupare. Jag hoppas verkligen. För det verkar så coolt. Jag hoppas på den djupaste vänskap och mest innerliga värme, närhet och respekt. Förståelse. Förlåtelse. Sanning, ärlighet, uppriktighet. Lycka, glädje och stökig vardag. Närhet, ensamhet, tvåsamhet. Jag tror och hoppas på tron på varandra och oss som par, som familj. Att vi båda ska orka bära varandra på sträckor där det är nödvändigt. Att vi ska få fortsätta välja varandra. Varje dag. Lära känna varandra. Överraska varandra. Drunka i varandra.

Jag tror och hoppas på allt det. Jag vet. Att det i alla fall kommer bli mitt livs roligaste vackraste utmaning att fortsätta älska, och älskas av mannen som gör mig knäsvag varje, varje gång han ser mig i ögonen. Honom som jag n kan kalla min man på¨riktigt. Min make. Min äkta hälft. Mitt hela allt.

Oavsett hur det går så är det en ynnest och en oändlig lycka att få uppleva Honom och allt han är.

storvärk

När jag var liten hade jag, som de flesta barn, växtvärk då och då.
Jag minns värken runt knäna som outhärdlig. Jag minns att mamma förklarade att det bara var växtvärk, och hur det kändes bättre då. För vem vill inte bli stor? Jag minns mammas berättelser om hennes morfar som hade gåvan att bota hennes växtvärk. Önskade så mycket att han hade varit i livet för mig med. Av tusen skäl, inte alls bara för boteriet.

Senare i livet har jag varit förskonad från det vi känner som växtvärk. Jag slutade ju växa ganska tidigt och blev ju inte så särdeles lång. Däremot har jag ibland, i vuxen ålder känt ett visst obehag. En psykisk värk som jag inte kunnat förklara. Stunder och dagar då jag bara vill vara liten igen. Då jag vill stoppa tiden, ligga i någons knä, då det nya -och de stora sakerna i livet har tett sig oövervinnerliga. Hotfulla och hemska.

När jag blev välsignad med en Skatt så fick jag en bok om barns "utvecklingssprång", under deras första levnadsår (kan starkt rekomendera denna till alla nyblivna förstagångsföräldrar). Det visar sig att barn tar stora utvecklingssteg under sina första år, där i stort sett alla tajmar varandra mer eller mindre exakt på veckan. Under dessa utvecklingssprång är barnen speciellt klängiga, ängsliga, pipiga, gråtiga och rädda. När denna period går över så märker man att barnet har lärt sig en ny färdighet. Det var rädslan inför det nya de höll på att lära sig som gjorde dem så rädda.

Jag tror att vi människor fortsätter fungera så, även långt förbi vårt första år. Att när vi utvecklas och växer, när vi inser vår fulla potential inom ett visst område så ter det sig så skrämmande. För det är något nytt. Vi bryter mark. Det är något vi inte känner till. Vi har mycket mer att förlora med en färdighet till. Ska vi verkligen klara av att släppa borskanten och ta ett helt steg utan hjälp från mamma och pappa? Ska vi kunna lita på att vår egen balans bär oss ända till bollen som vi ju så gärna vill ha?

Jag har sedan något år tillbaka kallat detta växtvärk i själen. Jag tycker jag har haft mycket sådan sista två åren. Sista året framförallt. Och det ÄR skrämmande och GÖR ont. Man vill helst tillbaka istället. Till det man känner igen, det som är tryggt. Krypandet. Men det känns ändå lättare när man vet vad det är. Precis som med den hemska smärtan runt knäna.

I måndags lyssnade jag som vanligt på på P3's Knattetimmen. Där delade de ut för pris för den som kom på det bästa ordet för växtvärk, som ju kan låta lite konstigt och missvisande. Vinnaren kom fram med ordet: Storvärk.

Så himla fint, kände jag! Så jag anammade det snabbt och gjorde det till mitt. För i min verklighet är det så sant. Oavsett om värken är fysisk eller psykisk så är den där bara för att vi rymmer något så mycket större än vi tror. För att vi alla kan göra storvärk. Om vi bara vågar släppa taget om bordskanten då och då.

ingenting

Självinsikten slår ner som en blixt.
Hon ser Skräcken i vitögat.
På en sekund,
från tydlig människolinje
till darrande liten hög av
ingenting.

Plötsligt ett par skarpa glas,
med blicken vänd inåt.
Hur kan det skaka så
att marken ger vika  under hennes fötter
när den har burit henne stark hela vägen hit.

Maran är svart som synden
där hon går bredvid henne på
snåriga, leriga stigar.
Hon känner sig yrmatt
tillbaka i sin mardröm igen.

Hon är inte starkare än sin svagaste länk.
Här är tydligen den.
Den svaga länken som är som gjord av
papper mitt i en kätting av starkaste stål.

Hur kan något som är så starkt
te sig så vekt.
Så klent, så otilljävlaräckligt.
Hur kan en spegelbild ändras
från vackraste av vackra
till fulaste av fula.

När Ångesten och Paniken
turas om att hålla sin händer hårt mot hennes strupe
När hjärtat galopperar om igen.
När det händer igen, igen, igen ...

Hon vet hur hon ska göra.
Hon lägger sig på rygg och blottar
strupen, spelar död.
Aldrig att hon drar sitt svärd, aldrig.
Hon är inte en som född att utgjuta blod.
Hon är en som bärs fram av kärlekens
starka vingar.

Röster som ekar tomt i hennes huvud.
"Hallå ... är du kvar?"
På väg in i dimman,
finns ingen styrkas famn
att landa mjukt i när fallet blir brutalt.

godmorgon fröken frost

en bit av himmel ...

En bit av himmel i ditt öga,
över allt du gör.
Så nära till lycka i varje tisdagsgrått andetag.
Så helt utan gränser
flyger du,

Aldrig har mitt hjärta haft ett hem
som i dig och ditt.
Jag vet att allt det du ger
är genomtänkt och ställningsklart.

Att vara i ditt sinne just så
vacker som du ser mig
så enkelt och naturligt.
I det vilar en äkthet
av sällan skådat slag.

Det att du vill göra allt
som jag aldrig ens har vågat tänkt,
som en snöig söndag i januari
du trollar till ett hjärta rött och varmt.

Din klokskap, din styrka,
din doft, ditt hemliga rum och du.
Allt det bär ett skimmer av himmel
över sig, när du kommer nära inpå.

Du ger mig en djup inandning och liv,
en bit av himmel i mitt öga
över allt du tar dig för.

å andra sidan ...

Tvärtemot min vishet i förra inlägget finns det ju dagar då man helt glömmer/inte förmår att vara tacksam, och gnället tar över totalt. Dagar då:

Jag vill röka limpa på limpa av gratiscigaretter som är helt oskadliga men ändå innehåller nikotin.
Jag vill äta socker, kaloribomber och fett som inte heller skadar hälsan och som man blir smal och snygg av.
Jag vill ligga sked under täcket med min älskade i en vecka i streck och ändå få betalt i mängder.
Jag vill vara snuskigt rik ... utan att ha lyft ett finger.
Jag vill att allt ska vara lätt, att inget enda moln fanns på min annars blåa himmel.
Jag önskar att jag inte gjorde dumma saker. Och att ingen/inget kunde göra mig ledsen någonsin.
Jag skulle träna, laga massor med god nyttig mat, gå på massor av fester och sociala tillställningar, leka i timmar med mitt barn, gå på bio, dejta min man minst en dag i veckan, fota massvis, redigera, jobba, dra igång ett eget projekt, plugga på heltid, ha snyggt och städat hemma, ta hand om mitt yttre och gå på massa behandlingar, resa närhelst jag ville, träffa min vänner och finnas där för dem alltid. Allt detta skulle jag hinna med och få det att funka utan att stressa, kompromissa eller välja bort något. Med den tid som ges mig.
Jag kunde sluta störa mig på småsaker.
Jag önskar att inte allt kändes så mediokert och varken kul eller trist. Bara grått.
Jag vill orka så mycket mer.¨
Jag hade ett stort hus, massor av snygga nya kläder, en ny dator och massa andra jävla saaaaaaaakeeeeeer.
Jag kunde sluta vara så krullig. Vara rak, genomtänkt, färdig och säker.

Såna dagar finns ju. Lite särskit många sådana när man piskar sin hjärnas belöningscentrum med att undvika punkt ett och punkt två samtidigt.

Det ger sig snart, då ska jag plåga er med mer hurtfriska visdomar.

en påminnelse

Det har sagts förut. Många gånger. Av många personer. Men det tåls att sägas igen.

Det är sällan när man är mitt uppe i lyckan över något, man har tid att reflektera över det. Man tar allt för givet.

Det första vi tar för givet är livet själv. Vi tänker sällan på alternativet. Att bara leva och vara frisk varje dag känns ju som en storvinst. Sen kan vi gnälla på allt möjligt. Men vi lever ju.

Jag älskar min unge. Mest i hela världen. Jag känner mig ofta tacksam för att jag har honom. När jag gör det tror jag att jag känner mig tacksam över att jag har just honom. Jag glömmer bort att vara tacksam för att jag fick barn alls. Jag pratar om syskon till Skatten som om det vore självklart att jag ska kunna bli gravid igen. Jag tänker så sällan på att det finns dem som kämpar ett helt liv, och ändå är barnlösa i slutänden.

När man, som jag, är lycklig i en kärleksrelation så kan man älta den relationens små skavanker och skönhetsfel. Man kan blåsa upp saker till jätteproportioner. Man kan också känna sig lycklig och glad över att vara kär. Men sällan tänker vi på att det faktiskt inte är alla som får ynnesten att leva med någon de älskar, och bli älskade tillbaka. Varje dag. Folk separerar för att kärleken tar slut- från ett eller bådas håll- folk blir separerade av krig, religion, avstånd, klass. Folk som INTE älskar varandra lever ihop, av något bekvämt eller praktiskt skäl. Är det bättre än kanske, kanske få chansen till den riktiga kärleken som passerar ett par gånger i livet utanför radhustryggheten? Eller så är de mitt i en relation de inte vill vara i pga hot och våld. En relation som inte har något alls med kärlek att göra.

Det är i alla fall sällan någon säger till mig: Tänk vilken lycka att du får leva med den du älskar. Det är sällan jag säger det till mig själv. Det är också sällan någon säger: Vad bra för dig att du har ett jobb, att du får pengar varje månad. Det kan vara ett jobb jag kanske inte stortrivs med. Men det är ju långt ifrån alla i världen som får jobba. Å andra sidan finns det många delar av världen får folk jobbar dygnet runt, för inga pengar.

Det är ytterst sällan någon säger: Var glad att du har ett hem. Som är varmt. En säng att sova i. Att det är en självklarhet att få rent vatten i kranen, och ha nära till bekvämligheter. Det händer också sällan att folk stannar upp och uttrycker: Vad fint att du har din familj och dina vänner. Det är ju det mest självklara i världen.

Av alla dessa saker så är det nog bostaden jag minns att vara tacksam för oftast, konstigt nog. Men jag ser hemlösa varje dag. Varje dag tänker jag: Jag bor i ett varmt hem, med en säng. Jag får duscha när jag vill. Jag borde varje dag vara lika tacksam över allt annat i mitt liv. Inte så att livet inte kan suga. Att man inte kan ha dåliga dagar, en dålig period. Att man inte får gnälla och pipa.

Jag menar bara att i en värld där lycka skattas efter antalet ägodelar, flest vänner på facebook, coolaste jobbet, pengar eller yttre skönhet, så kan det nog vara bra att få höra det ibland. Så man blir påmind. Om att först och främst: Jag lever! Och sedan om allt vackert som fyller ens fantastiska liv varje dag. Vad det än må vara.

sommarsaft

Sommarsol, sommargrönska, sommarvatten i vårt kök

En känsla kryper sig på, en dröm om vuxenhet och jag känner mig där.
Vi är våra föräldrar, med sovande små. Skratt och allvar på altanen, i varma sommarvindar.
Nästa dag i gryningssol på gräsmattan, bara jag. Värmen växer sig stark och varm och himlen djupnar i sin blå.

Jag minns detaljer i varje barnasommar, varje myggbett, vare kallsup, varje glass. Så varför är det så svårt att ta in och vara här och nu. För att minnas då jag ligger skrynklig på en filt i gräset och ser upp mot nyvaken ljummen sol. Smakar barndomen så starkt som oblandad saft, eller är minnen förvrängda i efterhand, så att det ska bli lättare att känna mer, när liten blir stor, och stort blir så litet?

Kommer han minnas den här dagen, med sol och bad, sand och glass som klibbar på kroppen, så strarkt som oblandad saft? Kommer våra röster på altanen ge honom den trygghet jag minns från förr? Kommer jag ge honom gräsade, jordade ben att stå starkt och luta sig tillbaka på när han ligger på gräset en stulen stund, och hans Skatt är på äventyr på annat håll. Kommer han minnas varje smak av min sommarmat, sin älsklingglass, nybakad rabarberpaj och stoltheten i hans första simtag?

Min älskade Skatt och hans ljuvliga syssling brunbrända, varma, svettiga, knubbiga kroppar. Ögonlock som fladdar under myggbiten panna, händer som viftar efter spaden på stranden, ilskna skrik och rop efter mamma. När vi sitter och minns oss tillbaka, drömmer oss framåt, dricker klokskap ur varandras grunda vuxenhet.

I sommar, i bekymmersfria sommarnu och värmehär. Just här och på altanen med smutsiga fötter och solheta kinder. I ett paradis, så långt borta från där och ändå inte långt ifrån.

lotta filosoferar del 1049209400

Sådär ja. Nu har jag funderat lite igen då.
Som vanligt när jag har funderat handlar det om kärlek.

Tanken väcktes lite smått, och växte sig ganska enorm. När jag har en tanke, stor eller liten, ska den behandlas, dissikeras, stötas och blötas, analyseras och attackeras från alla håll och kanter. Gärna med mina närmsta. Oftast med min Älskade. Han är klok som en bok, så det passar så himla bra tycker jag, med hans raka färdiga tankar till mina lite flummigare och mer ofärdiga.

Nu var frågan som väcktes i mitt huvud, som en väldigt nyvaken ogenomtänkt* tanke: Vad är det man blir kär i hos en person?


Jag menar såhär. En människa förändras hela tiden. Erfarenheterna, humöret för dagen, barnen, jobben, umgänget, minnena, allt vi ständigt lär oss, kärlekshistorierna, nya drömmar och mål, allt som påverkar oss förändrar oss. Ingen människa är egentligen exakt samma, ens från dag till dag. Så är det då möjligt att falla för en person och fortsätta älska personen i flera år, om den man föll för inte finns kvar efter ett år? Eller finns den/det man faller för, tvärtom, alltid där? Är det i så fall då personligheten eller något annat man faller för? Vad är det man ser hos någon på en första dejt?

Efter pratet med klokälsklingen är jag mer övertygad om att det handlar om biologi och primala känslor än något annat. Jag har förvisso tidigare tänkt tanken att det ska spela en roll, med lukter och kemi, men en liten roll. Kanske det sista steget på vägen. Ni vet, ibland, när det inte stämmer helt. När inte alla bitar inte faller plats. Man träffar en person, som är beundransvärd, sagolik, fantastisk och allt är bra på papper. Men inget händer. Det är tomt. Det klaffar inte. Då har jag tänkt att det är det där med biologin som inte stämmer fullt ut.

Nu verkar det dock, i alla fall i min lilla tankevärld, som att vår djuriska biologi verkar större än jag trott.

*Tanken var ogenomtänkt därför att jag ställde "fel" fråga till mig själv. I själva verket, kom jag fram till, undrar jag nog inte alls egentligen vad man blir kär i hos en annan person. Utan istället var min grundtanke, bakom allt det där grumlet: Vad gör en personlighet? Vad är konstant i en personlighet, när alla yttre och inre förändringar sätter sina knivar i lerklumpen som är vi?

Är det kanske själen vi pratar om? Vår egen unika energi, vibrationer? Lukter, blicken, rösten, det genetiska arvet, rörelserna, dialekter, tankarna man tänker och/eller hur vi tänker dem, kroppshållning? Allt det är väl ändå ganska konstant även när allt annat rubbas. Är det det som är vår personlighet då? Är vi "bara" djur som vill para oss, och leva ihop den vi tycker sänder ut bäst signaler och har de allra bästa feromoner? Har tanken och logiken, hjärnan eller till och med hjärtat alls inget med själva hjärtesaken att göra?

Jag tror mycket på energi och utstrålning som roten/basen i en person. Något som finns med oss från vår skapelses begynnelse och som följer oss livet ut. Och den tror jag gör mycket av en person. Och visst finns det inget mer underbart än att lukta sin lilla unge i håret när han sover, eller känna sin älsklings unika doft på halsen, precis nära skäggkanten. Det är mitt allra största oxytocinpåslag.

löften och mål

Vi avslutar året i dekedens och synd, för att dagen efter påbörja ett "nytt liv" i rakt motsatt riktning. Vi lovar heligt att vi ska sluta med allt dåligt, och börja med allt som bra. Och detta ska ta sin början just den dagen då den kollektiva baksmällan ligger som en våt filt över landet, då ångesten är på topp, då redan brutna löften och smällarrester ligger utspridda för våra fötter. Allt ska ske på en gång. Förra året höll det inte. Men i år ...

Jag älskar nytt. Jag älskar att kunna vända blad och ha ett vitt ark av helt nya möjligheter framför mig, men jag lovar inte längre saker jag inte kan hålla. Senast jag gav ett nyårslöfte var jag sjutton år och lovade mig själv att aldrig igen avge ett nyårslöfte. Det löftet höll jag. Inte enbart för att nyårslöften är svåra att hålla. Utan också för att jag tycker det är fånigt. Dumt att göra det en gång per år, det man kan och borde lova och hålla året runt.

Därmot skriver jag en önskelista. Jag skriver ned vad jag önskar mig inför året som ska komma. Riktlinjer och vägvisningar, önskningar och mål. Det här SKA hända i år. Det här ska jag göra och så ska jag komma dit.

2011 har varit ett bra år. Överraskande. Mitt liv har tagit vändningar jag inte hade anat på nyårsdagen förra året. Jag hade nog egentligen inte så höga förväntningar när jag sa hej då till 2010. Jag hade drömmar och önskningar, men inte så stora förhoppningar. I år har jag det. Planer och förhoppningar, en massa drömmar. Jag hoppas och tror att nästa år vid den här tiden ska jag ha uppnått i sort sett alla mina mål. Lite svinn får man räkna med då det finns andra faktorer och personer som påverkar vårt liv.

Jag vet att många av mina vänner har haft ett riktigt skitår 2011. Jag önskar dem, och alla andra som mår dåligt i världen, ett helt annorlunda år. Ett vändningens år. Med lycka och glädje, och med kärlek upp över öronen. Måtte alla stormar stilla sig och måtte världen hitta tillbaka till sitt tempo igen, komma till ro och läka de sår som rörts upp under ett märkligt gånget år.

Detsamma önskar jag alla er andra också. Ett strålande nytt 2012, där alla er önskningar går i mål. Och till er som lovat något hoppas jag självdisiplinen står er bi så att ni kan hålla era löften.

Kärlek i mängder åt er alla!