tre och ett halvt ...

Jag ser hur du kämpar, min älskade, med själva ditt liv.
Hur svårt det är att vara stor i ena sekunden och liten i nästa.
Jag förstår det, jag tycker också det är svårt. Fortfarande.

Din kamp blir till till min.
Det är mig du ska lämna, mig du ska  försöka föreställa dig att leva utan.
Det är jag som får ta alla "Dumma mamma!", alla skrik, alla tårar.
Det är mitt dåliga samvete som alltid står och vippar på en tunn tunn linje.

Gör jag nog för dig? Gör jag mer än nog? Kan man det?
När jag känner det som att jag misslyckas med att se det lilla barnets magi i varje trivial liten sak. När jag ser lego där du ser ett rymdskepp, sand där du ser ett stormande hav. När jag gäspar och tänker på tvätten, maten, disken mitt i ditt stora äventyr. När jag inte kan minnas hur det var. Räcker jag för dig ändå?

Jag ser hur du oroas, för att du inte kan fundera ut vilken väg vi vuxna tänker leda dig ut på.
Hur du ängslas över att allt är på väg att förändras.
Jag önskar du hade ord att sätta på allt, att du lät mig komma närmare än så.
Att jag fick blåsa och sätta plåster på även det som inte blöder.

Jag vill gå bredvid dig, jag vill hålla dig i handen.
Hitta dig själv, väx och blomma vilt. Känn efter vad magen säger, hur du vill rita din egen karta,
och jag lovar dig att hur snirklig din egen väg än må vara så går jag bredvid dig.
Din väg är min väg. Dina val är mina val.

Jag försöker påminna mig om att mitt mål är att du ska bli en stark och helt egen vuxen person som gör rätt för sig i världen. Att all snällhet i jag kan uppbåda inte kan räcka för att ta dig ända dit. Att du behöver gränser och murar av starkaste betong. Så kommer då skäll och gnat, och tjat och bråk som följs av dina tårar och mammahjärtat är på bristningsgränsen när jag förvägrar dig det du vill ha. Hur ska jag förklara att det gör dig stark, inte nu men sen?

Jag förstår att detta är något vi måste gå igenom många gånger du och jag. Att det var mig du satt fast i och navelsträng är av det segaste material man kan tänka sig. Den måste klippas om och igen då den har en förmåga att växa fast och knyta an efter varje klipp som gjorts. Sorgen varje vecka över att inte alltid ha dig här, får mina ben att skaka under mig. Varje enkild gång är saknaden lika stor och du tar med dig en bit av mig till pappa, så jag lämnas defekt och inte helt hel.

Ändå var det vi som valde åt dig, hur du ska leva ditt liv. Ett ständigt dåligt samvete över att bryta upp ditt vardagsliv var sjunde dag i alla väder. Vad ger oss rätten? Jag önskar jag hade en lösning, ett facit som visade framtidens frukt av dagens sådd redan idag.

Men älskade unge, jag kan inte mer än att se dig med alla sinnen och älska dig i alla stunder jag kan. Fast du ibland skriker att mamma är den dummaste du vet. Jag kan inte annat än att visa dig att du har världen i din hand, och utrusta dig med allt du behöver för att bemästra den på det vis du anser lämpligt själv, långsamt bit för bit. Hur stor världen än blir så går jag här bredvid dig. ÄVEN om du kan tycka att jag lämnar dig.

Herregud i himlen som jag älskar dig!

/Mamma