om kärlek ...

Har just sett en film om kärlek. Om att finna sin Rätta, och hålla fast vid henne.  Det var lika delar "Aj-som fan" -som "Jag-svimmar-av-lycka"-scener. Jag grät en liten skvätt, gjorde en kopp te och funderade över kärleken. Jag förvånade mig själv då mina tankar vandrade iväg till den lilla Skatt som ligger i sin säng och sover. Inte det att jag tänkte på honom, men det jag tänkte. För det var "Måtte du aldrig bli kär!".

Det hann inte ens gå en sekund innan jag rättade mig och tänkte "Jo, fan. Måtte du visst bli kär. Massor med gånger. Om och om igen. Måtte du falla ordentligt och hårt. Måtte utsikten från din högsta punkt svindla så du nästan kräks. Måtte du någon gång träffa Den Rätta."

Jag skrev en gång ett bröllopstal till två älskade vänner. Om att kärlek är väl att hjälpa varandra att bli det bästa man kan bli. Att fånga varandra när man faller, att älska varandras dåliga sidor, just för att de ryms i en person man älskar.

När jag var yngre var jag en helt otroligt obotlig romantiker. Jag såg världen i rosa. Jag duckade för allt annat. Jag blev dödligt sårad när saker inte gick min väg, men jag såg alltid upp igen och siktade mot en ny stjärna. En ny potentiell "Den Rätta". Jag gav inte upp. Jag hoppade och föll om och om igen. Jag tänkte, nästan visste, att när jag blir vuxen kommer allt bli lättare.

Vad fan jag nu fått det ifrån.
För lättare blev det sannerigen inte. Svårare är vad det blev. Så in i helvetes mycket svårare. MEN ...
men i mitt fall också mindre dramatiskt. Jag har kommit till sans. Jag har hittat stadga i mig själv. Jag har rotat mig, och jag har insett att kärlek kan aldrig stå stadigt i sig själv. Bara för att det är kärlek. Man kan inte hänga upp sitt liv helt på en annan person och lägga all sin tillit till att den personen ska älska en tillbaka. Jag hoppades då, mitt i min tonårsneuros, att det inte skulle vara så. Att det skulle vara så att man träffar Den Rätta. Och så liksom bara överlever kärleken allt föralltid. För att den är sann. Och ren. Och äkta.

Nu vet jag bättre. Jag vet att kärlek är jobb. Massa hårt jobb, varje dag. Jag vet att man får mycket gratis när man träffar rätt. Men det är fortfarande jobb. I den vetskapen bor också tryggheten i att inget av det är ödesmättat. Inget är något jag inte styr över själv. Mitt liv står inte och faller i och med någon annans känslor. Jag kan falla hårt, men jag kan också styra själv och landa på fötterna. Jag kan inte lova att älska någon föralltid, men jag kan lova att försöka hålla kvar vid det som är "oss" när allt suger. Jag vet att inget gräs, någonsin, är grönare än det man vattnar och vårdar varje dag på sin egen lilla plätt.

Kärlek är spännande och svindlande, underbart, explosivt, vackert, busigt, lent och varmt. Det gör så ont när kärlek trilskas. Det var väl det jag inte önskar mitt lilla barn. Det finns väl å andra sidan inget jag önskar honom lika innerligt som kärlek när den spirar. Jag önskar honom i snanningens namn allt det där. Det bra och det dåliga. Det som får honom att växa, att bli ödmjuk, att få respekt inför sig själv och andra, att andas, att känna, att älska, att leva, att svimma, att förstå- och sympatisera, att drömma och önska och längta.

Kärleken blir inte lättare med åren. Inte i praktiken. Men i teorin om kärleken underlättar det om man har ramlat och slagit sig blodig ett par gånger. Att man vet vad man är värd, att man är översende och klok. Att man har insett sina egna fel och brister vid det tillfället man upptäcker sin parners dito. Så du är lugn och trygg, i vissheten om att även när det är en berg-och-dal-bana så är det ändå du som styr. Då kan du styra till stjärnorna om du vill.

misty mind ...

sommardrömmar ...

did you give the world some love today?

Det var för någon månad sedan. En rätt varm brittsommardag vill jag minnas. Med regn. Jag hade inte kommit ihåg det om regnet om det inte hade varit för att jag minns paraplyet som kvinnan höll i handen. Samt det att jag hade stövlar på mig. Jag minns att jag såg ut som ett förvuxet dagisbarn med pentrollskrullfrisyr. Min kärlek var snygg och sval som alltid.

Det var min Skattvecka och jag var inne i stan för att sno åt mig bonustid med honom-den snygga och svala. Vi hade just fikat och jag skulle iväg för att hämta Skatten på dagis. Vi stod i gathörn och bus-brottades-hånglades-mystes-hej-då. Helt inne i vår egen lilla kärleksbubbla. Då kom en en kvinna (hon med paraplyet) runt hörnet. Hon log varmt och sa: "Vad söta ni är!". Jag blev lite ställd, men min blivade man sa: "Tack!". En vuxen till två andra vuxna (som i och för sig betedde sig som unga tonåringar just för stunden, men ändå). Jag hade trott att hon var bitter och ironisk om det inte hade sagts med sådan hjärtlig värme och med sådan ärlighet, som kom rakt från djupet av hennes hjärta. Hon verkade nästan säga rakt ut vad hon tänkte.

Jag blev så himla glad för det här! Jag har tänkt på det rätt många gånger efter. Vad fint att någon helt okänd person bekräftar vår kärlek på det sättet. Överhuvudtaget är ju komplimanger det bästa som finns! Jag tror bestämt de förökar sig och sprider sig vidare. JAG blev i alla fall en jävligt mycket gladare och bättre mamma den dagen.

Jag bestämde mig för rätt många år sedan att jag alltid ska säga vad jag tänker om det är någonting positivt. Det kan vara allt från komplimanger om kläder, ögon, kropp, sångröst, foton osv, till uttryck av kärlek som "Jag tycker om dig, jag vill ha dig, jag älskar dig, vad bra du är!"gentemot vänner, familj och partners.  ALLA jag ser och tänker något bra om, säger jag det till. Någon på tunnelbanan, på gatan, i parken, på krogen etc etc. Varför ska de inte få höra det, när jag vet själv hur glad jag blir? Jag blir tom glad av: "Vilken snygg klänning, var har du köpt den?". Även om det inte är en bedrift att köpa sig ett klädesplagg och krångla det på sig. Om någon väljer att misstolka eller känner sig illa till mods, så tycker jag faktiskt att det är priset värt ändå.

Kan man glädja någon så bör man göra det. Så gör det! Idag. Nu. Skäm bort varandra med allt det där fantastiska ni tänker om varandra hela tiden. Låt inte stolthet och blygskap komma i din väg. Vi lever ju så väldigt kort tid ändå.

historia i höstsol

En helt fantastisk höstdag som denna har vi spenderat i Rålis parklek. Jag, Skatten, Karin, Loppan, Liten och mannen i familjen. Parken var full av barn och föräldrar och våra två stora barn hade kunnat förlora sig i lek utan att bry sig det minsta om var vi befann oss. Nu delade vi upp oss, så att Lekpappan i sällskapet assisterade de större barnen, Karin var med Liten och jag studsade mellan de två platserna och fotodokumenterade det hela.

Rätt sent på eftermiddagen, hörde vi sirenen av vad som visade sig vara en polispiket som rullade in i parken. Barnen blev eld och lågor, och vi föräldrar rynkade lite bekymrat på ögonbrynen medan vi bekräftade deras glada utrop om att "Nu kom poliiiisbiiiiilen!!!".

Kort därefter kom två poliser trampades bestämt i övre delen av parken, där vi befann oss. En av poliserna adresserade oss med bestämd ton. Hon berättade kort att det hade förvunnit en pojke från parken en och en halv timma tidigare. Hon lämnade ålder (4,5 år) och beskrivning, samt namnet på pojken. Jag och min bästa vän tittade på varandra med ren och skär skräck i blickarna. Jag hann inte tänka tanken klart  innan jag vände mig mot Loppan och Skatten som satt med Liten i en storgunga. Jag sa: "Hörde du Skatten? Det är en liten pojke som har försvunnit från sina föräldrar. Usch vad hemskt! Du får aldrig aldrig aldrig springa bort från mamma. Och när ni två leker med varandra (pekar och viftar hysteriskt fingret mellan Loppan och Skatten) så får ni aldrig släppa varandra ur sikte. Ni måste hålla ihop hela tiden. Okej?" Jag hyser verkligen inget hopp om att någon av dem förstod där och då. Men det bara slank ur mig som omedelbar åtgärd. Jag tror nästan jag lät arg på de små stackarna, som satt och nickade lydigt med sina små huvuden mot mig. Oro gör sånt med föräldraröster.

Klumpen i magen växte sig större och större ju fler räddningsfordon som anlände till parken. Till och med en helikopter cirklade över Kungsholmen efter någon kvart. Tårar steg i ögonen på alla föräldrar som helt plötsligt bara såg vattnet, stora vägen, ensamma mystiska män, möjliga djupa gropar och håligheter där små barn kan få för sig att leka. Ett vilset barn som gråter efter sin pappa. Allas barn. Mitt barn. Åh, hemska rädsla! Vi tog våra barn hårt i handen och tyckte att det nog var dags för oss att åka hem när räddningsbilar av olika slag började parkera nere vid strandkanten och plockade fram dykare. Jag har sällan känt mig så jävla illa till mods som just då.

På väg ifrån parken tyckte Karin att hon kände igen mannen som någon halvtimma tidigare gått runt och ropat pojkens namn. När vi passerar honom hör jag honom med brusten, men lättad, röst berätta för en väninna att " ... så han hade tydligen gått hem till er ...". Till slut gick jag fram och frågade om han var pojkens pappa. Han svarade med blank blick att ja och att han hade kommit rätta nu.

En sådan otrolig lättnad som spred sig i våra kroppar. Min, Karins, Loppans och Litens pappas, Pojkpappans och alla andras. Han skakade i hela kroppen och snyftade lite att hans son tydligen hade gått hela vägen hem till deras vänner (som de var med i parken). Att han hade hittats av en granne till dem, som tog honom till parken. Men till fel park tyvärr.

Tillslut kom då den lille i alla fall till rätta. Vi hade till och med turen att få träffa gossebarnet själva, och vi fick se det oändligt stora i en vuxen man som håller en liten son i sin famn. Hur de två inte släpper taget om varandra. Hur pappan luktar sitt barn i håret, och kramar om honom så hårt så hårt, och stryker honom över huvudet. Hur lillen lägger huvudet på pappas axel och bara hänger där som en liten vante. Och hur tårarna rann på mig, som såg det hela på avstånd. Hur de fortfarande rinner. Av lycka. Den största av lättnader. Jag sa till Karin: "Den ungen kommer aldrig släppa sin pappa igen". Fast jag vet att han måste och borde, och fast jag vet. Att det nog är tvärtom.

Jag kände ett starkt behov av att ha "samtalet" med min son nu. Ni vet, det där. Det om att man inte får följa med någon främmande person någonstans...

Det, och det om vatten och vägar och eld och om brusten kärlek som gör så ont. Det om moppar, och hjälmar, om stora elaka världen där ute. Om mobbing och hatbrott, om skrapsår och benbrott och böjelser och begär.

Men framförallt det förstnämnda då kanske, just idag. Jag tror tyvärr inte Skatten kan förstå och fullfölja allt det där än. Men det kan ju inte skada att säga. Kanske inte just på det sättet kanske heller. För jag tycker faktiskt att världen är fantastisk. När det finns ungar, och föräldrar som älskar varandra. Andra föräldrar som oroar sig med mig om något händer mitt barn. När det finns grannar som tar med ett barn till parken för att se till att han kommer till rätta. När det finns räddningspersonal som drar igång ett jävla pådrag och tar allt på största allvar, när det gäller saknade barn.

Jag måste, utan att tydligt minnas det, ha upprepat en sak några gånger i alla fall: "Spring inte bort från mamma eller pappa eller någon annan du är med. Aldrig!". För när jag skulle lägga honom ikväll så var kärleken och närheten extra stor. Jag pussade på honom och sa: "Skatten, jag är så glad att du är här hos mig!". Och det älskade barnet svarar med sitt lilla kråkkrax "Jaaa, och inte springa bort från dig mamma!".

Jag hoppas att pojken och hans pappa fick en lugn och nära kväll. Att de höll varandra hårt. Att de fick en påminnelse om att ta hand om varandra varje dag. Att pojken fick somna nära sin pappa i en trygg, varm säng och att han drömmer vackra drömmar om höstens färger som håller på att explodera i parken där vi lekte idag.