jag blir så jävla arg ...

Har just ett avsnitt av Fittstim- min kamp, med Belinda Olsson. Vilken jävla smörja!

Jag skäms och jag vet inte varför. Inte för att vara kvinna i alla fall, för jag vet att inte alla kvinnor är som hon. Hon, och hennes likar framstår som korkade, naiva, irrationella, galna, rebelliska, fullständigt vansinniga människor. JAG vet att alla kvinnor inte är som dem. På samma sätt som att jag vet att inte alla MÄN våldtar och slåss.

Jag har män i min närvaro som är de bästa av föräldrar, som är närvarande och pedagogiska med sina barn på ett sätt som få kvinnor är. Jag har själv, i vissa av mina förhållanden, varit den som skruvat upp hyllor, rensat avlopp och skött alla räkningar.

Att ens ta upp tiden för att för att debattera detta leder oss ingenstans längre. Vilka som lider mest i vårt samhälle, vilka som är offer, handlar inte om kön. Det finns barn utan hem, utan mat.
Det finns folk som flyr sina länder för att överleva förföljelse och krig.

Jämför lite. Vad är viktigt? Om Gud kan kallas kvinna istället för man, eller om man bör skära av små flickors- och små pojkars könsdelar eller inte? Om vi har en kvinnlig styrelseordförande i en av västvärldens största banker, eller om en pojke med ADHD inte ska få hjälp i skolan bara för att han ÄR just en pojke. Det uppnår absurda proportioner när Belinda och hennes vänner ska försöka ta över världen med, faktiskt helt jävla obetydliga och fullkomligt irrelevanta argument om saker.

Vi är väl för fan ett lag? Vi vill bevara en jord som är hel och ren till våra barn. Vi vill utplåna fattigdom och krig globalt. Vi vill att alla ska få rätt till ett värdigt liv. INGEN gillar en idiot, en dumsnut, en elak människa som drivs av hat. Vare sig den personen är en hustrumisshandlande man eller en skrikande feminist. I mina ögon är de två ganska lika. De drivs av hat mot en speciell person eller en folkgrupp. Och i grunden tror jag det handlar om något helt annat. Som skräck för att bli ensam/övergiven, fel övning i sociala sammanhang, hämnd, uppmärksamhet, makt, viljan att bli sedd, besvikelse, rädsla, grupptillhörighet och annat.

Jag vet kvinnor som blivit våldtagna av män, jag vet män som blivit misshandlade av kvinnor. Jag vet pappor som är betydligt bättre föräldrar än mammorna. Och tvärtom.

Jag har enormt svårt att säga att män är si och kvinnor är så i allmänhet. Och jag har enormt svårt att hata män bara för att de är män. Min son är man. Han har aldrig våldtagit någon. Jag ska lära honom att aldrig göra det heller. LIKVÄL som att jag ska lära honom att HAN bestämmer över SIN egen kropp och att INGEN någonsin får kränka honom eller ta i honom på ett sätt som han tycker är obehagligt. På samma sätt som jag skulle lära en dotter att uppföra sig alltså.

Generellt tror jag det finns ganska stora skillnader på hur män är eller beter sig eller tänker om man jämför med kvinnor. Sånt som föder svårigheterna i heteroförhållanden som ligger till grund för alla könsskämt man ser överallt, från båda könens håll. Sånt som gäller hur dåliga män är på att städa och att kvinnor inte gillar sport och annat absurt och ointressant. "Haha hoho, han hade färgat vittvätten rosa".

Jag tror det finns generella skillnader. Men generella skillnader är något helt annat än individuella skillnader. Och att dra alla över en kam, i NÅGOT sammanhang är bara en sorts -ism i min bok. Och det är INTE feminism. Det är inte humanism. Det är Absurdism. Och ett dåligt tidsfördriv och energislöseri.

Tänk vad bra den där energin hade behövts när det kommer till verkligt viktiga saker. Som tex då en person inte får "rätt" lön för rätt arbete, eller när en högutbildad person (som fått utbildning av ett annat land än sverige) kommer hit och ERBJUDER sin kunskap och istället får jobba som städare istället för en specialiserad läkare som vi kunde behöva. Ska man jobba tillsammans som mänsklighet finns inte plats för något könskrig.

Jag har alltid irriterat mig på att, i den klassiska kvinnokampen, har män sett kvinnan som sin fiende. Vad hjälper det då att vi gör samma sak? Har ni inte läst basala barnböcker om att samarbeta och vara "snälla kompisar". Om man bjuder till (Bamse bjuder Vargen på tårta), så kanske de som känt sig ledsna och hotade (Vargen) helt plötsligt bjuder tillbaka och de blir sams och jobbar tillsammans och bygger nya stora saker som var omöjligt att göra var för sig.

Sen finns det ju alltid idioter, som inte vill samarbeta. Så är det ju. Just nu är feministerna en stor del av dem.

Ursäkta det oerhört barnsliga uttrycket, det leder verkligen ingenstans utom möjligen ännu mer ner i sandlådan (men det var min spontana känsla när jag såg programmet): FUCK YOU Belinda Olsson. Du och såna som du förstör för alla oss som verkligen vill göra skillnad. Så FUCK YOU!

ge mig mina Docs ...

Så det är nytt år igen. Valår. Igen.

Förra valet gick ju åt helvete, som bekant. Och jag har en känsla som sitter i, och som gnager mig.
Som oroar mig på djupet. De skador som gjorts på vår välfärd de senaste åren kommer kanske inte gå att åtgärda? Vår allmännytta är utsåld. Vi är "konsumenter" till vinstdrivande företag istället för patienter, föräldrar, barn, elever och gamla. Medmänniskor. Omvårdnad. Omsorg. Alls lika värde. Var fan tog de orden vägen? Jag har inte råd att gå till tandläkaren, och ännu mindre köpa mitt eget boende. Och hyresrätterna som fanns. Som min son skulle få bo. Ja, de är sålda. Inte ens de rika blir rikare längre. För banken trycker upp pengar som inte finns på riktigt. Ingen har teckning för någonting. Så börsen rasar. Alla faller.

Parallellt med detta håller vi på att totalsabba vårt älskade jordklot. Det är snö i Egypten, men inte i Sverige i december. Det är varmare på julafton än i juni. Cyrenknoppar brister i början av januari. (Års)tiden är ur led. Det är på väg åt helvete.

Jag frågade min make här om dagen: "Tror du vi är den sista generationen på jorden som skaffar barn?".
Han gav mig ett ärligt och rakt svar som skakade mig: "Ja.".

Jag bestämde mig för att nu får det vara nog. Nu räcker det inte längre att bara källsortera och släcka lampan en hel timma varje år. Nu är det inte nog att sluta använda hudvård, och skönhetsmedel med miljö- och hälsoskadliga ämnen. Nu krävs det mer. Långt mer. Jag vill visa min son att jag inte accepterar att vi förstör hans framtid. Att jag åtminstone sa stopp. Att jag gjorde något mer. Att jag slogs för honom. På bekostnad av min egen (och förmodligen andras) bekvämlighet.

Men vad? Vad ska jag hitta på? Förra året var året då jag för första gången på minst tio år gav ett nyårslöfte. Att inte, under hela året, köpa ett enda NYTT klädesplagg åt mig själv. Second hand gick bra. Men bara när jag verkligen behövde något. Inte bara för att shoppa. Ett grönt beslut som dessutom påverkade min ekonomi positivt.

I år måste det till mer. Ganska mycket mer. Jag är redan aktiv i föräldravrålet. Men jag vill göra mer. Så nu återstår kanske bara en sak: Kanske måste jag ge mig in någon form av politik? Gud bevare oss. Gud bevare dem! De som får med mig att göra.

För det är i nöd och desperation min inre Lisbeth Salander vaknar. Fram med mina Docs! Lädret är avskavt men stålet i hättan är intakt. Jag har lite att göra. Och med de kängorna sparkas det fan åt alla håll och kanter. Och det slickas ingen- jälva- stans.

Häng med mig?