En obestämd tid, en obestämd plats, en saga eller kanske verklighet om hur det kan bli mellan kärlek och hat. Mellan barndom och någon slags vuxenhet. Mellan rika och fattiga.
Ella Lemhagens nya film gör mig varm och lycklig. Om hela hjärtat. I hela kroppen. Den gör mig nyförälskad i livet. Jag är en hopplös romantiker och sagotorsk. En av de få jag känner som tror med bestämdhet att man kan komma till månen och stjärnorna om man låter kärleken styra och bara tror på lite magi. Därför var kronjuvelerna en Lottafilm rakt av. En sådan där som smiter rakt in under huden och bäddar för hjärtat att slå sig mjukt till ro. En sådan film som häller varm-mjuk sirap över din själ och gör allt lite dimmigt tindrande, varm och långsamt skönt. En sådan film som stannar tiden där inne i biomörkret, som slukar upp allt som händer utanför salongen du sitter i. Och när filmen är slut vill du bara stanna kvar. Sitta kvar. Dröja kvar i känslan. Spara den i en liten burk. Kliva in genom duken för att slicka i dig de sista dropparna själahonung och varmrött ljus.
Enligt mig, som inte alls en filmvetare, perfekt skådespeleri, underbar dynamik, magiskt foto, fantastisk kostym, kanonregi och så ... en hel knippe med magi. Jag har inte mått så bra sedan jag såg "Big fish" första gången. Mållös har det tagit mig tre dygn att ta in, registrera, göra känslan till mig, inte prata sönder något innan jag har konserverat den. Först nu kan jag skriva om den. Se Kronjuvelerna så snart ni kan. Det är sommarens hetaste tips från mitt, annars ganska torrlagda, blogghåll.
