stilla ro och längtan - påskhelgen

 Början i stan ...

 Påsk i skärgården

 Blåkulla

 

 

 

 

Bästa avslutet. Komma hem till Vårskatten!

michelle williams ...

... från Fjompig Fjant till Sofistikerat Snyggo. Jag är impad. Och lite kär ...

vårsött ...

 Lilla tussilago, lilla tusselull ...

 har du målat kjolen din med solens klara gull? 

 När du ler emot mig, upp mot dikeskant ...

 lyser du som solen själv, så sött och lent och grant.

nippertippan och kärleken

Nippertippan tänker på Kärleken. Hon hade föreställt sig att när Kärleken var rätt, så skulle den komma överraskande. Oväntat. Hon hade sett framför sig hur hon skulle stå i sitt vardagsrum en söndagseftermiddag. Med ostyrigt vilt hår, klädd i linne och trosor, mitt bland massa flyttkartonger och en sömning vårsol som strilade in bakom gardinen. Hon skulle vika tvätt. Eller sitta och betala räkningar. Och så skulle det knacka på dörren.

Nippertippan skulle öppna och där skulle Kärleken då stå. Hon skulle bli förlägen över sitt oraka hår, över sitt bara osminkande ansikte. Han skulle vilja komma in, och Nippertippan skulle tveka. Hon skulle bli nipprig igen. Livrädd, skulle hon bli. Hon skulle hålla en fot i dörröppningen, och först efter mycket övertalning från Kärlekens sida, skulle hon släppa in honom. Fortfarande nipprig. Fortfarande livrädd.

Så hade hon tänkt sig att det nog skulle bli. Nippertippan.

När Kärleken väl kom var det inte alls så det hände sig.

Nippertippan hade kommit hem från jobbet en dag. Satt nycklarna i låset. Solen hade inte strilat alls genom gardinen. Det hade varit snöstorm. Hennes hår hade varit vildare än någonsin. När hon fick upp dörren efter sedvanliga två sparkar, så hade han suttit där i hennes soffa. Bekvämt tillbakalutad, med en kopp te i handen. Hon hade stirrat bestört på honom när han log och sa "Hej älskling. Vad skönt att du är hemma nu.". Han hade dragit henne till sig och placerat henne i sitt knä. Sen hade han strukit henne över hennes galna hår och sagt "Du är vacker", på ett sånt sätt att hon trodde att han verkligen tyckte det. På riktigt.

Nej, när Kärleken väl hade kommit till Nippertippan hade hon inte alls blivit nipprig. Inte det minsta livrädd. Det hade inte varit överraskande. Oväntat, ja. Men inte överraskande. Inte förläget eller stressande. Varmt, hade det varit. Ömsint, glädjefyllt, märkligt tryggt och vant. Pirrande och kittlande. Men inte nipprigt. Inte dödsläskigt. Inte konstigt.

Nipperitppan tänder en cigg och synar sina nymålande naglar. Hon tänker på Kärleken. Hon tänker att han är så märkligt lättsam. Att om han sa till henne att "Älskling, du kan gå på moln om du vill det", så hade hon nog kunnat det.

Så här skulle det inte vara. Nippertippan letar lite bakom alla lockar, där inne i sitt lilla sinne. Letar efter något som kan få henne att bli lite nipprig. Men det enda hon kan hitta är att det faktiskt inte finns något att nippra över. Inte ett dugg. Inte alls. Ett märkligt lugn, en hisnande glädje. Hon drar en djup suck av lättnad där hon sitter. Och ler. Stort och fånig. Ler leendet av en kvinna som har kommit hem och hittat Kärleken i sin soffa, en dag av stormig snö.

årets helt klart konstigaste konversation

I eftermiddags när jag och Skatten kom hem stod det en kvinna utanför porten och såg lite vilsen ut. Hon tar ögonkontakt med mig och går med bestämda steg fram till oss, och så säger hon: Ursäkta. Vet du något om några stökiga killar som brukar vara här?

Jag förstår inte frågan. Jag står och kippar lite med munnen som en fisk och får bara ur mig: Eeeh. Hur menar du nu?

På den frågan får jag det ännu mer luddiga svaret: Ja, jag vet inte riktigt heller. Jag har bara hör det via mobilen. 

Exakt så sa hon. Så himla mystiskt. Återigen är hjärnan blank och jag fattar inte alls hur hon menar. Så jag säger typ: Eeehh vaddå?

Då säger hon något i stil med: Ja jag vet inte. Jag har inte så bra det där med uppkoppling och internet och så. Jaha, ja men jag ville bara höra om du hade hört något om någta stökiga killar här i krokarna.

Jag fattar verkligen inget alls så jag piper lite: Näääe. Alltså vilken ålder pratar vi om här? Det finns ju några småbarn här på gatan som inte är helt under kontroll , men de är ju är typ fem?

Hon svarar: Ja, nej de är ju barn.

Jag: Mmm, just det.

Hon: Jaha, nej tack då. Jag ville bara kolla. Man får ju sån lust att prata lite vett med dem. 

Jag: Jaa, jooo preciiiiiis. 

Och jag fattade inget. Precis inget. Vad menade hon? Vad ville hon?

självbevarelsedriften

Jag har alltid varit ganska bra på att läsa av människor och deras karaktär. Jag tror jag är född med det. Dels. Sen har jag nog lärt mig lite av mina erfarenheter också. Jag har haft fel, såklart. Jag har dömt ut folk vid första intrycket, som jag sedan har fått omvärdera och inse att jag har haft gruvligt fel. Och det gör jag så gärna. För jag tycker om att lära känna nya människor, och ofta så gör man det bättre på djupet om man får anstränga sig för komma dit tror jag. Det blir i alla fall lite intressantare. Däremot har jag faktiskt aldrig haft fel när min instinktiva magkänsla har sagt: Hallå! Det är en superbra människa som jag absolut verkligen definitivt vill ha i mitt liv! Kul!

Jag kan ofta känna ett visst obehag av folk. Folk som jag liksom ogillar. Det är såna som jag faktiskt kan ge en chans till om tillfälle ges och om jag måste. Man måste inte älska alla och vissa personer kan man faktiskt undvika. Kollegor eller vänners vänner kan man vinna något på att försöka lära känna och förstå, komma överens med. Men någon man krockar med på bussen, eller i en annan del av kontoret MÅSTE man faktiskt inte komma överens med.

Två gånger i mitt liv har jag blivit presenterad för människor som jag har känt direkt obehag inför. Alltså rakt upp och ner, ren motvilja. Håren reser sig på armarna, en olustkäsla sprider sig i hela kroppen och hela mitt väsen skriker: Jag vill inte ha den här människan i min närhet! Otroligt starkt, med andra ord. Det handlar inte ens om medvetna tankar eller någon form av personanalys. Det är är en direkt impuls som verkar grunda sig i  någon form av arvsanlag. En självbevarelsedrift, eller överlvnadsinstinkt om du så vill, som jag är rätt övertygad om kommer från apstadiet typ.

Den första gången jag kände så visade sig min instinkt stämma helt utmärkt. Mina varningsklockor slog aldrig av på takten, och personen i fråga visade sig med tiden vara en fullfjädrad psykopat av högsta rang. Den andra gången jag kände detta var bara för några veckor sedan. Jag var på arbetsintervju och arbetsgivaren var personen som min instinkt gick igång på. Jag kunde emellertid döva klockorna som klämtade i mitt huvud de första dagarna, bara för att jobbet i sig var en mycket bra möjlighet för mig. Men obehaget fanns där som en molvärk i mig, och ju mer dagarna gick så insåg jag att det var en ren omöjlighet för mig att ta jobbet när hela min kropp sa att jag inte ville ha den här personen nära inpå. Allra minst som chef med allt inflytande det innebär över mitt liv.

Nu vet jag ju inte om jag hade rätt eller inte. Men jag är faktiskt rätt övertygad om att jag har det. Och jag är glad att jag har mognad och erfarenhet nog att slå bort såna människor ur mitt liv innan de gör det till ett rent helvete.

Intressant på ämnet var att jag såg ett avsnitt av House en gång, efter att jag hade stött på den första pyskopaten. Avsnittet handlade om just en psykopat och i serien så var det en av de kvinnliga läkarna som reagerade precis så som jag en gång gjorde på den här personen i mitt liv. När det senare kom fram att den här patienten var en fullblodspsykopat så sa Dr House att det förklarade varför den kvinnliga läkaren hade reagerat som hon gjorde på patienten. Han pratade om vår naturliga självbevarelsedrift, och vår motvilja mot fiender som kan skada oss. Han sa också att det var vanligare bland kvinnor att uppfatta dessa vibbar tidigt. Nu vet jag ju inte hur vetenskapligt grundade fakta de har i en sådan typ av underhållnings-serie. Men det lät väldigt vettigt och det kändes precis så som det gjorde för mig.

Jag blir förundrad, ödmjuk och imponerad inför det faktum att jag tycks ha begåvats med en stark överlevnadsinstinkt. Att vi människor kan fungera så, och att jag är uppmärksam på signaler och lyssnar på min magkänsla. Jag är rätt säker på att det ligger mig mer till gagn än till last. Det hela gör mig, minst sagt, sugen på att bli genforskare eller evolutionspsykologisk forskare. Är det inte väldigt imponerade hur vi har sådana kroppsliga funktioner fortfarande som förebereder oss på flykt eller försvar när vi upplever ett hot? Eller helt enkelt, som jag, att vi känner att vi nu står öga mot öga med en person som kommer kunna göra oss väldigt illa om han eller hon får lust? Jag tycker det är grymt coolt. Och lite lite läskigt.