nippertippan och kärleken

Nippertippan tänker på Kärleken. Hon hade föreställt sig att när Kärleken var rätt, så skulle den komma överraskande. Oväntat. Hon hade sett framför sig hur hon skulle stå i sitt vardagsrum en söndagseftermiddag. Med ostyrigt vilt hår, klädd i linne och trosor, mitt bland massa flyttkartonger och en sömning vårsol som strilade in bakom gardinen. Hon skulle vika tvätt. Eller sitta och betala räkningar. Och så skulle det knacka på dörren.

Nippertippan skulle öppna och där skulle Kärleken då stå. Hon skulle bli förlägen över sitt oraka hår, över sitt bara osminkande ansikte. Han skulle vilja komma in, och Nippertippan skulle tveka. Hon skulle bli nipprig igen. Livrädd, skulle hon bli. Hon skulle hålla en fot i dörröppningen, och först efter mycket övertalning från Kärlekens sida, skulle hon släppa in honom. Fortfarande nipprig. Fortfarande livrädd.

Så hade hon tänkt sig att det nog skulle bli. Nippertippan.

När Kärleken väl kom var det inte alls så det hände sig.

Nippertippan hade kommit hem från jobbet en dag. Satt nycklarna i låset. Solen hade inte strilat alls genom gardinen. Det hade varit snöstorm. Hennes hår hade varit vildare än någonsin. När hon fick upp dörren efter sedvanliga två sparkar, så hade han suttit där i hennes soffa. Bekvämt tillbakalutad, med en kopp te i handen. Hon hade stirrat bestört på honom när han log och sa "Hej älskling. Vad skönt att du är hemma nu.". Han hade dragit henne till sig och placerat henne i sitt knä. Sen hade han strukit henne över hennes galna hår och sagt "Du är vacker", på ett sånt sätt att hon trodde att han verkligen tyckte det. På riktigt.

Nej, när Kärleken väl hade kommit till Nippertippan hade hon inte alls blivit nipprig. Inte det minsta livrädd. Det hade inte varit överraskande. Oväntat, ja. Men inte överraskande. Inte förläget eller stressande. Varmt, hade det varit. Ömsint, glädjefyllt, märkligt tryggt och vant. Pirrande och kittlande. Men inte nipprigt. Inte dödsläskigt. Inte konstigt.

Nipperitppan tänder en cigg och synar sina nymålande naglar. Hon tänker på Kärleken. Hon tänker att han är så märkligt lättsam. Att om han sa till henne att "Älskling, du kan gå på moln om du vill det", så hade hon nog kunnat det.

Så här skulle det inte vara. Nippertippan letar lite bakom alla lockar, där inne i sitt lilla sinne. Letar efter något som kan få henne att bli lite nipprig. Men det enda hon kan hitta är att det faktiskt inte finns något att nippra över. Inte ett dugg. Inte alls. Ett märkligt lugn, en hisnande glädje. Hon drar en djup suck av lättnad där hon sitter. Och ler. Stort och fånig. Ler leendet av en kvinna som har kommit hem och hittat Kärleken i sin soffa, en dag av stormig snö.