Så sitter jag här igen. Med mammahjärtat. Det där hjärtat som alltid slår lite extra. Det där som tycks rymma mer kärlek än vad som får plats i en kropp. Där som bultar oroligt varje sekund, och talar med klokhet till din mage och din hjärnan. Det där arma mammahjärtat som tar så mycket stryk, men alltid bara fortsätter orka.
Skatten har haft det tufft på dagis. Det har pågått en längre tid. Lite tuffare än bara en vanligt dålig period. Dagispersonalen gör en stor grej av det. Jag är glad för att det uppmärksammas. Att de bryr sig. Jag har åsikter om sättet det görs på. Jag ställer mig frågande till deras metoder, och tycker då och då att de kanske överdriver. Mest kanske för att jag är hans mamma, men jag försöker verkligen hålla mig objektiv. För hans skull. För att hjälpa om han har det svårt. Och han verkar ha det lite svårt.
Igår satt jag och Skattpappan på BUPmöte för att tala om saken. När jag beskrev i målande ord, och in i minsta detalj. När jag berättade om hans uppförande och beteende i olika situation fladdrade en svindlande tanke förbi.
Han är lik sin pappa. Nästan allt som syns har han efter pappan. Men det som inte syns, DET har han mycket efter mig. Han (vi- hans fyra föräldrar) får mycket ofta beröm för hans sociala förmåga, för hans omtänksamhet, för hans närhet och värme. Han har lätt att ty sig till folk, han kan gosa och mysa, han är oftast glad och positiv, han verkar på många sätt trygg i grunden. Han är klok och verbal och han har en detaljrik, färgstark fantasi. Mysigt att höra att han påminner om mig, mysigt att jag påverkat och gjort gott.
Men så kommer stunderna. Stunderna då han tar en annan väg än vad som tänkt. Den lite snårigare vägen. Då hans oro är på tok för stor för en fyraåring, då hans hjärna nästan ryker av alla finurliga tankar, då han biter sig i själv i svansen. Stunderna då hans lilla kropp inte kan vara still för allt han vill göra på en och samma gång. Stunderna då han blir så hemskt besviken och arg att hans sorg är bottenlös. Då jag inte kan nå honom, hur verbal han än är. Då han är så mjuk och så känslig så att hans själ verkar darra som ett asplöv. Då ett "nej" hade kunnat vara vilket ord som helst.
Så skriks det, och gråts. Slag och sparkar och släng i dörren. Hot om att rymma hemifrån, eller flytta hem till pappa. RESTEN AV LIVET. Tårar sprutar, orden tar slut och jag viiiiiiiiiiill inte!!!! Ingen av oss. Vi VILL inte! Mammas tålamod dör långsamt ut och mammahjärtat, det värker och bultar ikapp med hans frustration över att inte kunna hantera det han känner. Precis som innan orden, och gången och motoriken. Då när han var nio månader och dunkade huvudet i golvet så jag trodde att det där hjärtat skulle gå i tusen miljarders små, små microbitar.
Sen blir vi sams. Kommer till ro. Pratar ut. Han gosar och är klok. Har djupa insikter och en enorm empati. Han ska ta hand om mamma. Han är generös och duktig, snäll, hjälpsam och humoristisk. Och busig! Så härligt busig och full i skratt. Över nakna rumpor och konstiga ord. Nyfiken är han, vetgirig och skickar iväg så våldsamma skottsalvor av "Varför?" och "Hur?" och "Vad?" att jag ibland inte orkar höra en endaste liten fråga till. Fast jag vet att det är så han lär sig. Jag vet.
Drömmarna. Han säger "Mamma jag vill inte somna för då drömmer jag bara!". Inte ens är drömmarna dumma drömmar. Inte alltid bara mardrömmar. Men så väldigt många, så väldigt snabba, så väldigt målande och detaljrika. Så väldigt, väldigt konstiga. Han vaknar och han beskriver med så många ord allt han har drömt. De sitter kvar hos honom så länge, känslan och tankarna kring drömmarnas snedvridna värld. Följer honom genom dagen, kanske hela veckan. Färgar och sätter spår på djupet.
Mamman faller.
Mamman vet. Mamman har en hjärna som skriker hon med. Som gapar och ber om uppmärksamhet. Som går på och fortsätter jämt, jämt. Utan bensin. Dygnet runt. I sommarvärme, i vinterkyla. I lugn och i kaos. Alltid nya idéer och uppslag. Alltid, alltid bilder och associationer. Innan jag har hunnit uttala tanken jag just tänkte är jag fem steg förbi och redan någon annanstans. Jag får aldrig vara ifred för mina tankar. Jag kan inte sitta och göra ingenting. Maken är bra på det. Vi åker till landet och han säger: "Nu så ska vi tända en brasa och göra inget mer". Då går jag ut och krattar tomten. En film kan jag inte se utan att göra något annat under tiden.
Jag ÖNSKAR så mycket att Skatten inte ska ha ärvt allt det där socialt. Att han inte ska ha lärt sig mitt beteende. Hellre då, att han är född med det. Så jag inte kan lastas för den där svårigheten han har på dagis. Att det inte ska vara MITT fel att han har lite ont, att han drömmer och vaknar utmattad, att han inte får rätsida på alla de där känslorna som går upp och ner i de högsta toppar och de djupaste dalar.
Mina tankar är av god karaktär också. Jag är kreativ. Skapande, levande, fantasifull, snabbtänkt och ser saker i färger och bilder. Jag KÄNNER i färg och doft. Jag älskar som en vulkan. Jag är en drama queen. Jag är det. Men på gott också, inte bara på ont.
Jag och Skatten har alltid kunnat kommunicera så bra. Kanske kan alla föräldrar och barn det? Kanske alla biologiska mammor och barn, som ju ändå suttit fast i varandra i nio månaders tid? Jag vet inte. Men vi har alltid haft nära på en sorts telepati. Vi behöver inte prata (även om det görs i överflöd här hemma), för jag VET. Jag vet. Och han vet. Han vet så väl. Han gör verkligen det. Allt som pågår i mig verkar han känna av och förstå. Det är som att den där navelsträngen aldrig riktigt gick av. När vågor av signalsubstanser rusar genom min kropp, pulserar de genom hans lilla och han vet. Vet hur det känns i mig. Och så tvärtom. Även om jag gör mitt allt för att inte tala om det, för att inte projicera och få honom att tänka på detta, då jag tänker att det kan vara en självuppfyllande profetia som är lite tung att bära. Det att vi talar med varandra i tystnad. Kanske är det också bara min upplevelse av det hela, för att jag älskar ungen så. Men just därför är jag också tvungen att ta reda på något.
Så ikväll. Ikväll var jag hos mig psykiater på uppföljning (jag har ätit SSRI en tid, och skulle utvärdera). Då tog vi upp det. Gemensamt. Jag för Skattens skull. För att jag vill veta vem jag är. För att jag behöver hjälpa mig själv innan jag kan hjälpa honom. För att jag behöver besegra mina drakar och demoner innan jag rår på hans. För att jag vill vara hans förebild och visa vägen. Även om det är den där snåriga vägen vi väljer ibland. Min psykiater för att han tyckte sig se något. Så vi pratade om det. Kanske skulle det kunna vara så? Kanske borde jag utreda? Kanske, kanske att alla tankar som skriker så högt har ett namn. Kanske är det namnet: ADD?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar